Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Frankrike
48
där hade även först fenicierna, sedan grekerna
kolonier, ss. Massilia, det nuv. Marseille. Trol.
omkr. 500 f. Kr. inkommo från n. ö. keltiska
stammar, av romarna kallade galler, vilka
småningom trängde ned till Pyrenéerna och
Medelhavet samt in i n. Italien. I n. ö. Gallien
bodde belgier.
II. Gallien som romersk provins
(52 f. Kr.—486 e. Kr.). De i n. Italien, Gallia
cisalpina, boende gallerna underkuvades omkr.
220 f. Kr. av romarna, som omkr. 125 f. Kr.
även i s. F. bildade en annan romersk provins,
Provincia narbonensis (nuv. Provence). Genom
Caesars fälttåg 58—51 f. Kr. erövrades hela
Gallien, som nu delades i fyra huvuddelar. Den
romerska förvaltningen och religionen samt det
latinska språket blevo småningom nästan
ena-rådande, så även Roms materiella och andliga
odling. Romarnas sociala förhållanden inträngde
med storgodsägare och djupt under dem stående
livegna, coloni. Samtidigt uppstodo städer med
livlig handel och hantverkare, organiserade i
skrån. Gallien följde nu den allmänromerska
utvecklingen under senantiken. Den centraliserade
förvaltningen dödade all provinsiell självstyrelse,
stadskulturen började gå mot sin upplösning,
och kristendomen inträngde. Samtidigt utsattes
Gallien i hög grad för de germanska
stammarnas anlopp mot romerska riket.
III. Frankiska riket under m e r
o-v i n g e r n a. De germanska folken alaner,
vandaler, burgunder och västgöter drogo genom
Gallien och bemäktigade sig delar därav. Från
Rhen utbredde sig även långsamt de saliska
frankerna, efter vilka F. kom att få namn.
K 1 o d v i g, som tillhörde merovingernas
ätt, erövrade genom slaget vid Soissons 486
landet till Loire och utvidgade senare på flera håll
riket. 496 döptes Klodvig och övergick därvid
icke till arianismen utan till den romerska
katolicismen, vilket blev av stor politisk, kyrklig
och kulturell betydelse. Endast
längst i n. blev befolkningen helt
frankisk. I övrigt var landet
snarare härbesatt än folkerövrat;
frankernas övervälde orsakade
mera en barbarisering än en
ger-manisering av den gallo-romanska
befolkningen. Den romerska
förvaltningen gick under, och landet
styrdes av grevar.
Storgodsägarna fingo ofta immunitet
på sina gods, d. v. s.
skattefrihet, rätt att uppbära böter och
domsrätt. Fria män
”rekommenderade sig” till dem, upptogos i
deras krigsfölje och fingo bruka
en gård som förläning, in
bene-ficium. Härigenom voro på det
privaträttsliga området införda de
förhållanden, som sedan
överflyttades på det
offentligrättsliga och kallas länsväsen.
Tiden visar i allm. tecken på
ovanligt stor sedlig och
so
cial upplösning. De senare merovingerna voro
odugliga regenter, och riket sprängdes i två
hälfter, Neustrien v. och Austrasien
ö. om Schelde och Meuse. Den verkliga
styrelsemakten kom småningom att utövas av
innehavaren av det förnämsta ämbetet vid hovet, major
do mus (rikshovmästare). Denna inflytelserika
förtroendepost blev i Austrasien ärftlig i P i
p-p i n s ätt. Han återställde riksenheten 687, och
hans son Karl Martell räddade genom sin
lysande seger över araberna vid Poitiers 732
rikets kultur och religion.
IV. Karolingerna (752—987). Karl
Martells son Pippin den lille lät avsätta
den siste merovingerkonungen (Childerik) och
hyllades som konung 752. Pippin besegrade
langobarderna i n. Italien och lade grunden till
Kyrkostaten, därmed stärkande sin ätts och det
franska konungadömets förbindelser med
påve-dömet. Pippin dog 768 och efterträddes av
sönerna Kar lom an (d. 771) och Karl den
store, som efter broderns död ensam innehade
riket; efter honom kallas ätten karolinge r.
Karl den store inledde en storhetsperiod genom
sina fälttåg och ofantliga erövringar,
reformerade förvaltningen och främjade den andliga
odlingen. Stormansväldet befordrades genom
behovet av rytteri för krigen och förläningar
utdelades av de karolingiska familj egodsen. Juldagen
800 kröntes Karl i Rom av påven till romersk
kejsare. Vid Karls död 814 blev hans son
Ludvig den fromme (d. 840) kejsare, och efter
Ludvigs död delades riket 843 genom fördraget
i Verdun mellan hans söner Lothar, Karl den
skallige och Ludvig den tyske. Av dessa erhöll
Karl den skallige (d. 877) den v. delen,
som blev kärnan i senare tiders franska rike.
Karl den skallige hade föga makt. Under Karl
den tjocke (d. 888), som även var kejsare
och tysk konung, framträngde vikingarna ända
till Paris. Länsväsendet blev nu alldeles genom-
FRANKISKA RIKET ’ÆI-SW
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
