Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Frankrike
52
VIII och Tempelherreorden ökade sin makt,
härvid stödd av de skickliga rättslärda, legister, som
voro hans rådgivarè. Han sammankallade 1302
de första états généraux. Efter Ludvig
X (reg. 1314—16) följde dennes yngre bröder
Filip V (reg. 1316—22) och Karl IV (reg.
1322—28); med den sistnämnde utgick
kape-tingernas huvudlinje.
VII. Medel ti ds konun garna av
huset Va lo is (1328—1483). Tronen bestegs
1328 av Filip IV:s brorson Filip VI av
Valois (d. 1350), mot vilken Filip IV:s
dotterson Edvard III av England uppträdde med
tronanspråk, som gåvo upphov till det blodiga
”hundraårskriget” (1337—1453). Då Filip VI:s
son Johan II den gode (reg. 1350—64)
tillfångatagits av engelsmännen i slaget vid Poitiers
1356, blev hans son Karl regent. Under en
konflikt om bevillningarnas användning togo
borgarna i Paris ledningen, och 1358 reste sig de
hårt förtryckta livegna bönderna. Denna
resning {la jacquerie) kuvades snart. Det
försvagade F. tvangs till en förlustbringande fred i
Brétigny 1360, då bl. a. Guienne gick helt
förlorat. Då Johans son Karl V den vise (reg.
1364—80) blivit konung, utbröt kriget åter, och
fransmännen lyckades återtaga de avträdda
områdena utom Calais. Karls son Karl VI (reg.
1380—1422) blev 1392 sinnessjuk, varefter
häftiga strider utbröto mellan två mäktiga partier,
det burgundiska och det orleanska, sedan kallat
det armagnakska. Henrik V av England blev
efter segern vid Azincourt 1415 genom freden i
Troyes 1420 erkänd som arvinge till franska
kronan, och då han och Karl VI dött 1422,
proklamerades den förres unge son Henrik VI av
England som konung av F. Karl VI :s son Karl
VII erkändes dock av ett parti och hade särskilt
anhängare i städerna. Då engelsmännen angripit
Orléans 1428, följde den stora omsvängningen
till Karls förmån genom den hjältemodiga
Jeanne d’A r c 1429. Orléans räddades, och
Jeanne d’Arcs död 1431 kunde ej hindra den
pånyttfödda franska nationalkänslans seger. 1436
återtogs Paris, 1453 upphörde kriget, och av
engelsmännens många erövringar återstod blott
Calais. Karl drog fördel av den samtida
påvemaktens förnedring till att genom den
pragmatiska sanktionen i Bourges 1438 införa
Baselkon-siliets reformer och så befästa den gallikanska
kyrkans friheter. Den starkare konungamakt,
som börjat med Filip II August, begynte nu
övergå till envälde. Karl skapade en stående här,
les compagnies d’ordonnance. Parlamentet i
Paris uppfattade sig ej blott som domstol utan
även som politisk institution, men dess
vittgående krav bestredos av konungarna. Karl VII dog
1461. Hans son Ludvig XI (reg. 1461—
83) kuvade 1465, stödd på städernas borgerskap,
ett uppror av feodalherrar {la ligue du bien
Public) och gjorde konungamakten i det närmaste
enväldig.
VIII. Renässanskonungadömet och
religionskrigen (1483—1598). Med
Ludvigs son Karl VIII (reg. 1483—98) inslog
F. på en äventyrlig erövringspolitik gentemot
Italien. Kronan övergick 1498 till huset V
a-lois-Orléans med Ludvig XII (d. 1515),
brorsons son till Karl VI. Genom sitt
giftermål med Karl VHI:s änka, Anna av Bretagne,
bevarade Ludvig sistnämnda land åt kronan. Hans
italienska fälttåg slutade 1511 med att
fransmännen utjagades ur Italien. Under Ludvigs
kusins son Frans I (reg. 1515—47) av huset
V a 1 o i s-A n g o u 1 è m e förbands företrädarnas
italienska politik med en begynnande sekellång
kamp mot huset Habsburgs övermakt. Frans
skydde under dessa strider icke ens förbund
med turkarna, och han främjade indirekt
protestantismens framgångar. Hans regering
betecknar renässansens fulla genombrott i F. Hans
son Henrik II (d. 1559) förenade sig med
tyska protestanter mot kejsaren och vann
bi-skopsstiften Metz, Toul och Verdun genom
freden i Vaucelles 1556 samt under krig med det då
med Spanien förenade England även Calais
1558. Hans gemål var Katarina av Medici.
Under hans son Frans II:s regering, 1559—60,
styrde dennes gemåls, Maria Stuarts, morbröder,
hertigarna av Guise, och gynnade katolicismen.
Religionsfrågan blev brännande, en stor del av
F. var då protestantisk, och landet upprevs av
de blodiga hugenottkrigen (1562—98), som
började under Henrik II :s och Katarinas andre
sons, Karl IX:s, regering, 1560—74. Det av
Katarina och Guiserna inspirerade blodbad, som
är känt under namnet Bartolomeinatten,
ökade förbittringen. Under Karls brors,
Henrik III:s, regering, 1574—89, fick
inbördeskriget starkare politisk betoning samt blev en kamp
mellan den av Henrik av Guise ledda katolska 1
i-g a n och hugenotterna, vilka leddes av Henrik
IH:s svåger och tronarvinge, Henrik av
Navar-ra. Då den vacklande konungen låtit mörda
Henrik av Guise och sökt stöd hos hugenotterna,
blev han själv mördad.
IX. Det bourbonska enväldets
grundläggning (1589—1661). För Henrik
av Navarra (tillhörande sidogrenen Bourbon
av konungaätten), som konung kallad Henrik
IV (reg. 1589—1610), förelåg problemet att
återställa kronans förlorade anseende och
återföra den av religionskrigets fasor förvildade
befolkningen till fredliga förhållanden. Av
politiska skäl offrade Henrik personligen sin
cal-vinism och övergick till katolicismen 1593,
varigenom han tryggade sin tron. Hans
utrikespolitik riktade sig emellertid mot det katolska
Spanien, och efter freden i Verviers 1598 gav
han genom ediktet i Nantes s. å. vidsträckt
religionsfrihet åt F :s protestanter. Dessa fingo
t. o. m. besätta vissa säkerhetsplatser och blevo
sålunda för en tid en stat i staten. Henrik
ordnade F :s finanser, och landet uppblomstrade åter.
En erfaren rådgivare hade han i hertigen av
Sully. Henrik mördades 1610 av fanatikern Fr.
Ravaillac, och kronan övergick till sonen
Ludvig XIII (reg. 1610—43), först under
för-mynderskap av dennes moder, Henrik IV :s andra
gemål, Maria av Medici. 1614 sammanträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
