Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Frankrike
62
fort. Författningsfrågan var emellertid svävande;
monarkisterna lyckades visserligen 24 maj 1873
ersätta Thiers med ro jalisten marskalk M a u r i c e
Mac Mahon men voro sinsemellan söndrade
i legitimister, orleanister (under hertig de Broglie)
och bonapartister (under Rouher).
Legitimister-nas kandidat, greven av Chambord, gjorde sig
omöjlig genom att i ett manifest av 17 okt.
s. å. orubbligt hålla på Bourbonernas vita fana
mot trikoloren och hindrade därigenom en
påtänkt ”fusion” mellan legitimister och orleanister.
Republikanerna vunno allt flera platser vid
fyllnadsval, men monarkisterna sökte då vinna tid
genom att genomdriva förlängning av Mac
Ma-hons ämbetstid till sju år (septennatet). 1875
beslöts upprättandet av en senat, vars
medlemmar delvis skulle utses på livstid, och av en
deputeradekammare samt med en rösts majoritet
(30 jan. 1875), att republikens president skulle
väljas av båda kamrarna för sju år. Den sista
av de tre författningslagarna antogs 30 nov.
s. å. 31 dec. upplöstes nationalförsamlingen.
Vid valen i jan. 1879 fingo republikanerna
majoritet i både senat och deputeradekammare, och
s. å. avgick Mac Mahon. Han fick till
efterträdare en utpräglad republikan, J u 1 e s G r
é-vy. Parlamentet flyttade 1879 till Paris. Till
följd av Grévys motstånd kom Gambetta först
i nov. 1881 att bilda sin s. k. stora ministär,
som emellertid föll redan jan. 1882.
Tanken på revansch gentemot Tyskland hölls
alltjämt vid liv. Delvis avleddes den genom en
storartad kolonial expansion, särskilt gynnad
av Jules Ferry. Då republiken blivit definitiv,
började man gå aggresivt fram mot
tronpretendenterna. Kamrarna enades 1886 om en lag, som
förvisade huvudmännen för förut i F. regerande
ätter och lämnade regeringen frihet att även
utvisa andra medlemmar av dem. Genom en
författningsreform 1884 avskaffades
senatorska-pet för livstid, och s. å. bestämdes, att ingen
prins av något fordom i F. regerande furstehus
kunde utses till president samt att ingen
författningsrevision finge innebära republikens
avskaffande. Under våldsam strid mot de klerikala
ordnades skolväsendet av den kraftfulle Ferry
(”lekmannaskolan”).
Efter Ferrys fall 1885 följde en tid av svaga
ministärer, och en utbredd opinion önskade allt
högljuddare en stark auktoritet. Dessa
önskningar syntes samla sig omkring general
Bou-langer, krigsminister 1886—87, som öppet
hyllade revanschtanken och 1887 sökte begagna en
gränsepisod i Elsass (”Schnæbeleaffären”) till
krig mot Tyskland. Han blev genom livlig
propaganda oerhört populär och valdes för en
mängd valkretsar till deputerad. Emellertid
försatt han det gynnsammaste tillfället för en
om-störtning, jan. 1889, då han valts för
departementet Seine, och skrämdes i april s. å. i
landsflykt av inrikesministern Constans.
Presidenten Grévy, som omvalts dec. 1885,
hade 2 dec. 1887 nödgats avgå, då hans svärson
deputeraden D. Wilson gjort sig skyldig till
handel med ordnar och ämbeten. Den nyvalde
presidenten, Sadi Carnot, försonade genom
sin fläckfria karaktär och taktfulla
representa-tionsförmåga många med republiken. En påvlig
encyklika 1892 manade katolikerna att godtaga
republiken, och en del klerikala monarkister,
”les ralliés”, följde rådet. Hösten 1892
överskuggades alla andra politiska frågor av
Pana-måskandalen. Ett franskt bolag under ledning
av F. de Lesseps hade 1876 bildats för att
ge-nomgräva Panamånäset, men aktiekapitalet hade
snart gått åt. Genom att besticka ett antal
deputerade fick bolaget 1888 ett lotterilån på 600
mill. frcs. Dess ställning blev dock snart åter
kritisk, och jan. 1889 förklarades bolaget
in-solvent. Regeringen (ministären Loubet) beslöt
15 nov. 1892 kriminellt åtal mot bolagets ledare.
21 nov. anklagade en klerikal deputerad en mängd
kolleger för att ha tagit mutor av bolaget, och
en parlamentarisk undersökningskommission
tillsattes. De flesta anklagade frikändes, men
allmänna opinionen var upprörd, flera republikanska
deputerade (bl. a. Floquet, Rouvier och
Clemen-ceau) inblandades i affären, och republikens
anseende led åter avbräck. 24 juni 1894 mördades
Carnot i Lyon av en italiensk anarkist. Han
efterträddes 27 juni av Jean C a s i m i
r-P é r i e r, men denne avgick redan 15 jan.
1895, missnöjd med sin maktlösa ställning, och
fick 17 jan. till efterträdare den obetydlige
Félix Faure.
Redan länge hade franska statsmän till skydd
mot Tyskland sökt ett närmande till Ryssland.
Sedan det rysk-tyska återförsäkringsfördraget
1890 utlupit, blev förhållandet mellan F. och
Ryssland allt vänligare. 1895 meddelade
utrikesministern Hanotaux i diplomatiska ordalag, att
en allians slutits med Ryssland. 1897
proklamerades alliansen av tsaren vid Félix Faures besök
i Ryssland. F:s ockupation av Tunisien 1881
hade förmått Italien att ansluta sig till
trippelalliansen, men förhållandet mellan F. och
Italien förbättrades småningom.
På 1890-talet växte de radikalas numerär i
deputeradekammaren; deras vänstra flygel
bildades av en stark socialistgrupp, som dock var
inbördes söndrad i flera fraktioner. Omkring
sekelskiftet väckte Dreyfusaffären en våldsam strid,
som skakade F. i dess grundvalar. Den växte ut
till en kamp mellan å ena sidan radikala och
socialister, å den andra klerikala och
nationalister ur olika partier. De radikala gingo segrande
ur striden, och den i juni 1899 bildade
blockministären Waldeck-Rousseau inneslöt även en
socialist, Millerand. Presidenten Faure hade
avlidit i febr. s. å.; han efterträddes av É m i 1 e
Loubet.
Waldeck-Rosseau styrde med kraft och
skicklighet, sökte avveckla Dreyfusaffären genom en
amnestilag och genomdrev en lag om
arbetarförsäkring. Samtidigt förde Delcassé
(utrikesminister 1898—1905) en skicklig utrikespolitik,
vilken senare kulminerade i tillkomsten av
eng-elsk-franska ententen 8 april 1904 (avtal om
biläggande av koloniala tvister samt om
handlingsfrihet för England i Egypten och för F. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
