Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Frankrike
74
togs vid folkomröstning i okt. s. å. Vid val till
nationalförsamlingen i nov. s. å. fingo
kommunisterna 5,5 mill. röster, MRP 5, socialisterna
3,5, radikalsocialisterna och med dem
samverkande vänsterborgerliga 2 och alla högergrupper
tillsammans 3 mill. I dec. s. å. bildade Blum en
ren socialistregering av övergångstyp. Han var
själv även utrikesminister och träffade vid
årsskiftet en alliansöverenskommelse med
Storbritannien.
XXIII. Fjärde republiken
inaugurera-des, då socialisten Vincent Auriol i jan.
1947 valdes till statspresident. Herriot blev
nationalförsamlingens talman. Blum avgick, och
socialisten P. Ramadier bildade en
samlingsregering med Bidault som utrikseminister. — Både
av yttre och inre orsaker ställdes Fjärde
republiken redan från början på hårda prov. Den
relativt stora politiska stabiliteten 1945—46
upphörde under 1947. I maj s. å. sprängdes de tre
stora partiernas samverkan. Halvt frivilligt, halvt
utvisade av Ramadier, lämnade kommunisterna
regeringen, och brytningen skärptes, då F. något
senare anslöt sig till Marshallplanen, som
häftigt bekämpades av kommunisterna.
Folkrepublikanerna och socialisterna måste söka stöd
hos de små mellanpartierna, främst hos
radikalsocialisterna. Vid samma tid framträdde de
Gaul-le åter på arenan. Han ställde sig i april s. å.
i spetsen för den nybildade politiska rörelsen
Franska folkets samling, som hastigt
tillväxte. Vid kommunalvalen i okt. s. å. vunno
gaullisterna en stor seger, bl. a. även på
bekostnad av MRP, som förlorade hälften av
sina väljare. Centern, inkl, socialisterna,
pressades mellan ytterlighetsriktningarna till höger
och vänster. Gaullisterna agiterade mot
regeringen och krävde nyval. Ä andra sidan ökades
också den kommunistiska aktiviteten. I nov. s. å.
efterträddes Ramadier av den konservative
folkrepublikanen R. Schuman, som förgäves försökte
bredda regeringen längre åt höger. Hans
finans-och ekonomiminister, bankmannen R. Mayer,
inledde emellertid en av socialistdoktrinerna mer
oberoende politik mot det växande inflationshotet.
På denna punkt betydde regeringsskiftet en
tydlig nyorientering. En stor strejkvåg i nov.—dec.
s. å. hotade att sätta landet i gungning. Den
kommunistiska CGT-ledningen beordrade till slut
generalstrejk men misslyckades.
Socialistminoriteten bröt sig ut och bildade en ny
landsorganisation, Force ouvrière. Regeringens ställning
stärktes, och på initiativ av Blum försökte man mera
målmedvetet samla de demokratiska arbetar- och
mellanpartierna som en ”tredje kraft” med
politisk front både mot kommunisterna och
gaullisterna. Oenigheten mellan socialister och
folkrepublikaner om den ekonomiska politiken visade
sig vara ”Tredje kraftens” farligaste inre
svaghet. Finansminister Mayer hejdade inflationen
f. f. g. sedan befrielsen, men i juli 1948 fällde
socialisterna regeringen Schuman.
Radikalsocialisten A. Marie bildade en ny regering med den
moderate högermannen Reynaud som finans- och
ekonomiminister. Bidault måste lämna utrikes-
ledningen som syndabock för den i F. mycket
impopulära London-överenskommelsen om
Västtysklands politiska reorganisation (juni s. å.) och
efterträddes av Schuman. Nationalförsamlingen
beviljade motvilligt fullmakter till Reynaud att
företa en genomgripande finanssanering. På gr.
av hans politik störtade socialisterna efter 5
veckor även denna regering. En ny ministär
Schuman satt blott 3 dagar. I sept. s. å. bildade
radikalsocialisten H. Queuille regering med
Schuman på utrikesministerposten. Under
höstmånaderna s. å. skärptes den sociala och ekonomiska
krisen i F. genom nya strejker. Vid valen till
republikens råd (motsv. Tredje republikens
senat) i okt.—nov. s. å. erhöll Franska folkets
samling mer än 40 °/o av mandaten.
Folkrepublikanerna ledo ett svårt nederlag, och
kommunisternas representation minskades starkt. Allmän
fransk fruktan för en ny makttillväxt i
Tyskland genom återställd tysk kontroll över
Ruhr-industrien vållade vid samma tid misshälligheter
mellan F. och de övriga västmakterna.
Kommunvalen i mars 1949 betydde en ny seger för
gaullisterna. I okt. 1949 blev det ny regeringskris,
varefter Bidault bildade en koalitionsregering.
Denna satt vid makten till juli 1950, då R.
Ple-ven övertog konseljpresidentskapet, i sin tur följd
av Queuille i mars 1951. Även vid valen till
nationalförsamlingen i juni s. å. hävdade sig
gaullisterna (118 mandat mot socialisternas 105,
kommunisternas 99, folkrepublikanernas 83 och
radikalsocialisternas 66). I aug. s. å. kom Pleven
åter med en regering av radikaler, konservativa
och folkrepublikaner. Denne störtades på en
budgetfråga i jan. 1952, varpå E. Faure tog vid.
Redan i febr, utbröt emellertid en svår
regeringskris, sedan Faures förslag om höjda skatter
avslagits. Den moderatkonservative Antoine Pinay
kunde dock till slut bilda regering. Några större
förändringar i de senare regeringarnas
sammansättning ha icke skett. Schuman står kvar som
utrikesminister. De senaste årens franska
utrikespolitik har framför allt karakteriserats av
ett allt intimare samgående med övriga
västmakter inom Atlantpaktens ram, även om vissa
motsättningar till brittisk och amerikansk politik
varit skönjbara, särsk. i fråga om förhållandet till
Tyskland. Stora svårigheter har F. haft att
kämpa med i Franska Indokina, där kampen mot
kommunisterna kostar blodiga offer. En annan
oroshärd är Tunisien, där oroligheter utbröto
i jan. 1952.
Litt.; Geologi och geografi: L.
de Launay, ”Géologie de la France” (1921); H.
Ormsby, ”France. A regional and economic
geography” (1931); ”Géographie universelle”, 6
(av de planerade 3 delarna ha 2 [1948] utkommit,
”France physique” av E. de Martonne 1947 och
”France économique et humaine”, I, av A.
Demangeon 1946; med utförliga
litt.-anvisning-ar). — Växt- och djurvärld: G. Rouy,
”Flore de France” (14 bd, 1893—1913, jämte
suppl. 1927); ”Faune de France”, 1—46 (1921
—46). — Förhistoria: J. Déchelette,
”Manuel d’archéologie”, 1—6 (1908—34). — H i s t o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
