Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Realismen - Naturalismen - Den samtida litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Franska litteraturen
92
och ursprunglig poet utanför alla skolor, Charles
Baudelaire (1821—67), som på ett rikt
orkest-rerat språk ger uttryck åt komplicerade och
morbida själstillstånd av utpräglat modern karaktär.
Leconte de Lisle (1818—94) blir den nya
realistiska (”parnassiska”) poesiens lagstiftare och
erkände mästare. Gautiers formel, ’Tart pour
l’art”, blir skolans lösen. Parnassen — så
kallad efter en antologi, ”Le Parnasse
contempo-rain”, som började utges 1866 — räknade flera
framstående skalder, ss. Théodore de Banville,
J. M. de Hérédia, Sully Prudhomme, Franqois
Coppée, Armand Silvestre, Catulle Mendès m. fl.
— Dramat framträder som en realistisk
samtidsskildring med social tendens. Om också
idéinnehållet numera kännes antikverat, tog dock den
dramatiska tekniken ett stort steg framåt med
Alexandre Dumas d. y., Émile Augier och
Vic-torien Sardou. Den lättare sedekomedien och
farsen representeras av Édouard Pailleron, Eugène
Labiche och författarfirman Meilhac-Halévy.
Naturalismen (1870—90) betecknar i litterärt
avseende endast en ytterligare skärpning av
realismens krav. Men den andliga situationen har
avsevärt förändrats, och återigen är det engelsk
empirism — den Darwinska utvecklingsläran —,
som befruktat den franska spekulationen. Av
största betydelse blev litteraturhistorikern Taines
(1828—93) teori om miljöns bestämmande
inflytande på individen. Djupare och mera
svårbestämd är den insats, som gjorts av Ernest
Renan (1823—92), skedets störste prosakonstnär,
vars filosofiska relativism och ädla humanism
slutligen frätte sönder doktrinens grundvalar.
Med Émile Zola (1840—1902) konstituerar sig
naturalismen som skola. Hans stora
”experimentella” romanserie ”Les Rougon-Macquart” (1871
ff.) avsåg att ställa en hel släkts historia i
biologisk och social relief som en funktion av arv
och miljö. Av de fem författare, som utom Zola
bildade den s. k. Médangruppen, ha endast
Mau-passant (1850—93) och J. K. Huysmans (1848
—1907) gjort sig ett bestående namn, den förre
som skoningslös ironiker i novellens form, den
senare, efter att med hysterisk iver ha avslöjat
tillvarons fulhet, som katolsk konvertit och
mystiker. Utanför kretsen men i entusiastisk
anslutning till dess krassa ideal verkade Alphonse
Daudet (1840—97), vars livliga humor och
sydländskt frodiga fantasi dock ställa honom i en
klass för sig. — Det naturalistiska skådespelet
borde icke ge annat än en serie ”tranches de
vie”, gärna belysande ett socialt lyte men utan
moraliserande tendens. Bröderna Goncourt, Zola
och Daudet började med att dramatisera sina
romaner utan större framgång; det egentliga
genombrottet kom först med Henry Becque (1837
—99), och hans dristiga initiativ fullföljdes av
Mirbeau och Renard samt Émile Fabre, sedan
Antoine 1887 med Théåtre libre berett det nya
dramat ett sceniskt forum. — Lyriken blev
under denna epok styvmoderligt behandlad; bland
dess företrädare må nämnas Jean Richepin (1849
—1926).
Den samtida litteraturen (från 1890) kan
svår
ligen fångas i en gemensam formel. Om man.
likväl sätter en gräns vid 1890-talets ingång,,
beror det på den kraftiga opposition, som vid
denna tid mötte den under 1880-talet
triumferande naturalismen. Det är inom romanen och dramat,
som de omedelbara litterära resultaten av den
andliga frontförändringen skola visa sig. Men
dessförinnan hade en ny lyrisk sådd utvecklat sina
hjärtblad, och den slutliga skörden blev
enastående rik. Symbolismen — det namn,
varunder denna lyrik (på förslag av Moréas)
presenterade sig — hämtade sin inspiration i
drömmarnas och stämningarnas värld. Denna lyrik
åberopade Baudelaire som sin mästare, och den
fick sin geniale teoretiker i Stéphane Mallarmé
(1842—98). Tidens störste skald är Paul
Ver-laine (1844—96), som skänkt fransk vers
hittills okända musikaliska kvaliteter; en
skaldebro-der ägde han i det poetiska underbarnet Jean
Arthur Rimbaud (1854—91). Till skolans
stiftande ledamöter hörde också den melankoliske
ironikern Jules Laforgue (1860—87). F. ö.
rekryterades den äldre symbolistgenerationen i hög
grad av franskspråkiga författare av utländsk
extraktion, ss. belgarna Émile Verhaeren,
Georges Rodenbach och Maurice Materlinck,
amerikanerna Stuart Merrill och Francis Viélé-Griffin
samt greken Jean Moréas. Denne bröt sig ut
ur kretsen och grundade en egen diktarskola,
den s. k. école romane, vars renässansideal
omfattades av bl. a. Fernand Gregh.
”Neoklassicis-men”, därmed besläktad, ägde en förnäm
representant i Henri de Régnier (1864—1936).
Albert Samain, Louis Le Cardonnel och Marcel
Schwob samt de rena ”dekadenterna” Pierre
Louys och Robert de Montesquiou sluta kretsen,
som fick sitt erkända organ i Mercure de France.
Symbolismen upphörde som skola omkr. 1900,
men dess inflytande spåras hos nästan alla
senare framträdande franska poeter, hos
naturis-ten Saint-Pol-Roux (f. 1861) lika väl som hos
unanimisten Jules Romains (f. 1885) och de av
hans kamrater, som 1908 bildade den
unanimis-tiska skolan, Charles Vildrac (f. 1879), Georges
Duhamel (f. 1884) m. fl., hos en fantaisiste som
Paul Jean Toulet (1867—1920) likafullt som hos
de katolska mystikerna Charles Péguy (1873—
1914), Paul Claudel (f. 1868) och den mer
pastoralt betonade Francis Jammes (1868—1938).
Klassisk i sin stöpning, grekisk till intellektuell
läggning är däremot lyriken hos Anatole France
(1844—1924) och Charles Maurras (f. 1868).
Romantiker med klassisk form är den rumänskt
födda Anne de Noailles (1876—1933). Under
och efter 1 :a världskriget, särsk. intill 1923,
dämpades excentriciteten och trängdes
skolprogrammen i bakgrunden av intresset för det
individuella. En ursprunglig och konstförfaren poet som
Paul Fort (f. 1872), återuppväckaren av
gammalfransk tradition från Charles d’Orléans, Villon
och La Fontaine, kom ånyo till heders. Vid
sidan om Claudel intog Paul Valéry (1871—1945)
genom en ytterligt sparsam, till tanke subtil och
i form fulländad konst hedersplatsen.
I mindre grad än poesin har romanen
va
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
