Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Den samtida litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Franska litteraturen
96
versifierade dramat hade sina mest bekanta
företrädare i Edmond Rostand (1868—1920;
”Cyra-no de Bergerac”, 1897, ”L’aiglon”, ”Chantecler”),
Jean Richepin, Paul Fort samt Henri Ghéon
(1875—1944), vilken senare sökt väcka till liv
det medeltida mysteriet.
Åren närmast efter 1 :a världskriget präglas
av sjudande livaktighet inom dikt och
kulturdebatt. Den unga generationen såg traditionslinj
erna brutna. Pacifism och internationalism voro de
första, kanske också de mest spontana,
reaktionerna inför kriget och dess följdföreteelser. Sida
vid sida med antinationalism och antimilitarism
växte emellertid under dessa motsatsfyllda
mel-lankrigsår en diktning, som ville befrämja ett
stadgat nationalmedvetande, som dyrkade
kraften och hävdade krigisk mentalitet. Från
kommunistisk teori och praktiskt skeende i
revolutionens Ryssland hämtade den sociala debatten nytt
sprängstoff. Den katolska kyrkans upprustning
under mellankrigstiden stöddes också av en stark
författarfalang. Psykoanalysen, byggd på Freuds
teorier och stimulerad av litterära exempel från
Dostoj evskij, förnyade romanen. De formella
experimenten slutl. gåvo under mellankrigstiden
accent åt den unga generationens ständigt
förnyade oavhängighetsförklaring gentemot det
förgångna.
Kring Gide samlades de främsta av periodens
romanförf. Med Gide fingo de sitt intresse för
det psykologiska särfallet och den problematiska
karaktären, och hos Freud och Dostoj evskij
funno de nycklarna till själslivets chiffer.
Självavslöjandet är det centrala i Gide-lärj ungarna Jean
Schlumbergers (f. 1877) och Jacques de
Lacre-telles (f. 1888) romaner. Gides förtroliga
journalanteckningar ha, både som litterär konstart och
förtroligt aktstycke, använts av Jacques
Char-donne (pseud. för Jacques Boutelleau; f. 1884)
och Julien Green (f. 1900), den förre i en studie
i äktenskapspsykologi, ”Eva ou le journal
inter-rompu” (1930), den senare med sin subtila, djupt
personliga ”Journal” (2 bd, 1938—39). Främst
i kretsen av Gide-lärj ungar står Roger Martin
du Gard (f. 1881). Hans huvudarbete,
romansviten ”Les Thibault” (1922—40), expanderar
från själsskildring till familjeskildring och
därifrån vidare till att bli en uppgörelse med hela
det franska borgarsamhället. Den nervösa oro,
den inquiétude, som gripit sinnena, analyserades
av en annan Gide-lärjunge, Marcel Arland (f.
1899). Över Arland går e n av linjerna mellan
Gide-kretsens skepticism och dess skenbara
motsats, den katolska ortodoxien, som upplever en
renässans under 1920- och 30-talen. Samlingen
kring ”Action franqaise” och tidskr. Revue
uni-verselle med dess stridbare redaktör Henri
Mas-sis (f. 1886), produktiv och inflytelserik kritiker
och essäist, och framför allt hela den nya
katolskt ortodoxa skönlitteraturen gjorde
katolicismen i F. på nytt till en stridande kyrka. Med
Massis leddes den nyreligiösa rörelsen till
kontakt med nationalistiska tendenser i tiden. —
Formell eklektiker men i religiösa frågor
renlärig katolik är Paul Claudel, som ofta direkt
och indirekt, i litterära studier, uppträtt som
katolsk apologet. Romanförf. Franqois Mauriac (f.
1885) har tjänat sin religion genom att med
psykologisk djupblick avslöja den mänskliga
naturens ynkedom och brottslighet. Nära vän med
Mauriac men också påverkad av Gide var Charles
Du Bos (1883—1939), som under
mellankrigstiden utförde en betydelsefull gärning som
litteraturtolkare och själsskildrare. — Medan Massis
och Maurras anknöto till den nationella högern,
slöt en annan katolsk diktare, romanförf.
Georges Bernanos (1888—1947), upp på en
demokratisk och internationalistisk linje. Samma linje
företrädes med än större kraft och konsekvens av
den katolska riktningens kanske största
intelligens, Jacques Maritain (f. 1882). För Maritain
liksom för hans många efterföljare inom
katolikernas vänstra flygel hägrar ett
kristet-socia-listiskt samhälle.
Samhällsproblemen ryckte framför allt fram
i stridsfronten i den socialistiska tidskr. Europé.
En stark grupp med Jean Guéhenno (f. 1893)
i spetsen motsvara ung. de svenska 1920- och
30-talens proletärdiktare. En arbetardiktare, som
fortsätter Zolas objektiva berättarmaner, är
Pierre Hamp (pseud. för Pierre Bourillon; f.
1876). Våldsamt subjektiv är däremot André
Malraux (f. 1902) i sina journalistiskt livfulla
romankrönikor. Sin egen plats bland moderna
franska samhällsskildrare intar Jules Romains.
Sin stora insats gjorde han med den gigantiska
romancykeln ”Les hommes de bonne volonté”
(27 bd, 1932—46), som försöker ge ett tvärsnitt
genom hela den franska samhälssbyggnaden och
formar sig till en storslagen enhetssyn över
samtidens liv; den fångar en bild av la vie unanime,
för att använda Romains’ eget uttryck.
Pacifismen och oron inför 1930-talets
tätnande moln togo sig uttryck i intim regionalism
hos André Chamson (f. 1900) och Jean Giono
(f. 1895). Samma mål som dessa förf., fred och
mellanfolklig förståelse, sökte André Maurois
(f. 1885), Jean Giraudoux (1882—1944) och Paul
Morand (f. 1888) nå i noveller, romaner,
kåserier och biografier, ofta med exotiska el. åtm.
icke-franska motiv.
Som den sista utlöparen av symbolismens
litterära tradition brukar Guillaume Apollinaire
(1880—1918) uppfattas. Han är emellertid med
sina suggestiva, formellt oberäkneliga dikter
också en av de viktigaste förelöparna till
1920-och 30-talens modernistskolor inom lyriken. Till
kretsen kring Apollinaire hörde Max Jacob
(1876—1944) och Jean Cocteau (f. 1892). Den
förstn:s dikt har utvecklats från tekniskt
komplicerad drömlyrik till en enkel, innerlig viston.
Cocteaus diktning företer ett aldrig avslutat
experiment med ständigt nya uppslag och
utvikningar. Hans dramatik, som varit förebildlig för
den nya teatern och filmen, har lett fram till
kontaminationer mellan antika el. klassiska
franska skådespel och modern balett, spex och operett.
Av Cocteaus moderniseringar av klassiska
dramer kunna nämnas ”Antigone” (1922) och
”Ro-méo et Juliette” (1926).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
