Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Franska språket
100
franska kolonialområdet i olika världsdelar,
varjämte bör nämnas den till en egendomlig dialekt
utvecklade franskan i Canada. Det
sammanlagda antalet fransktalande individer beräknas till
nära 40 mill.; i siffran ingå icke de c:a 10 mill.
provensalsktalande. — Bland för franskan
utmärkande förändringar i vulgärlatinets ljudsystem
märkes den starka reduktionen av obetonade
stavelser. Sålunda faller i regel varje eftertonig
vokal utom a, som blir, i de flesta fall stumt, a.
En följd härav är, att praktiskt taget alla
franska ord äro slutbetonade (murum>mur, vita~>vie,
dormitorium>dortoir, ornamentiim> ornemenf).
Betonat lat. a i fri ställning >e (mare^mer,
patrem>père). Slutet o (<lat. ö, ü)>eu,
slutet e (<£, i)i>oi (hora>heure, gula)>gueule,
mej>moi, fidem>foi). Öppet 0 och e (<lat. ö
och g) diftongeras till ue, ie, av vilka det förra
blir eu (novemi>neuf, pedem^ pied). Vokal,
åtföljd av nasal konsonant, nasaleras, vilket ibland
medför klangförändring (manum~>main, annum
j>an, vinum>vin, bonum^bon). — Inom
kon-sonantismen märkas dentalernas fall i
intervo-kal ställning (spata>épée, laudare^louer),
labia-lernas motsv. övergång till v (habere^avoir,
sapere>savoir), övergången av initialt c framför
a till ch (canimO cher), framför e, i till j
(centum>cent), av c, g i vissa ställningar till j,
som ingår olika kombinationer med föreg.
vokal (pacaref> payer, necare~>noyer, factum^fait).
Redan i vulgärlatinet försvann n framför j
(men-sem^mois), i fornfransk tid förstummas 5
framför konsonant (prestare~>préter, insulam>ile).
Framför de initiala grupperna sc, sp, st alstras
ett epentetiskt e (scutumj>écu,
sponsare^épou-ser, strictum^ étroit).
Formlära. Det lat. kasussystemet ersättes med
prepositionella konstruktioner men finnes i viss
utsträckning kvar hos pronomina. Efter
för-stumningen av finalt 5 (x, z) råder i uttalet ingen
skillnad mellan numerus, utom då ett stumt j
uttalas framför ett vokalbegynnande ord
(bindning). Med utgångspunkt från 1 :a deklinationen
har -e blivit ord. femininändelse (grande, verte).
De lat. pronomina ha i allm. bevarats;
demonstrativgruppen visar i vulgärlatinet uppkomna
sammansättningar med interj ektionen ecce (ecce
ille^celui, celle, ecce iste^ce, cette, ecce hoc~>
ce). Konjugationssystemet visar förlust av lat.
syntetiska passivformer utom part, perfekt, av
pluskvamperfekt indikativ, av de båda futura, av
imperfekt och perfekt konjunktiv, av imperativ
utom 2 :a pers. sing. samt av de båda supina.
Passiven bildas med ètre; i aktivum ha
tillkommit de sammansatta formerna för perfekt och
pluskvamperfekt (j’ai eu, j’étais allé). Ett nytt
futurum har bildats genom sammansättning av
presens av avoir med infinitiven och ett
konditio-nalis, bildat med imperfekt av avoir (chantera,
chanterait).
Ordförrådet. F :s kärna utgöres av de ord,
som från den romerska erövringen till vår tid
oavbrutet levat i folks mun. Dit höra språkets
konstitutiva element, hjälpverben, pronomina,
pre-positionerna och f. ö. ett stort antal vanliga ord.
Av den vid tiden för erövringen av Gallien talade
keltiskan finnas, frånsett ortnamn, få rester. Den
frankiska invandringen på 400-talet medförde
språkets uppblandning med talrika germanska
element (gant, guerre, gage, blanc, frais, choisir,
hair, guère). Engelskan har under 1800- och
1900-talen bidragit med många ord, tillhörande
särskilt sportens och modets områden (sport,
snob, club, redingote, dancing). Provensalskan har
under tidernas lopp avlämnat åtskilligt till
franskan (panade, cadeau, cadet, flageolef), likaså,
särskilt under 1400- och 1500-talen, italienskan
(arsenal, soldat, corporal, fresque, sonate, banque,
crédit, courtisan). Även spanskan har ej
obetydligt ökat det fr. ordförrådet (casque, camarade,
cigare, tabac). Av vida större betydelse än alla
lån utifrån är den ständiga ström av s. k. lärda
ord, som under språkets alla perioder upptagits
från latinet (ange, diable, justice, miracle). De
bilda ofta dubbletter med populära ord (avoué—
avocat, chose—cause, aoüt—auguste).
Ordbildningen sker mest med hjälp av suffix och prefix.
Franska språkets historia sönderfaller i tre
perioder. Den fornfranska perioden, från de
äldsta minnesmärkena, Strassburgederna av 842
och Eulaliasekvensen av omkr. 900, t. o. m.
1200-talet, uppvisar en rik, på olika dialekter skriven
litteratur. Dialekten i Ile-de-France ersatte som
litteraturspråk småningom de övriga och bildar
utgångspunkten för det franska riksspråket.
Genom normandernas erövring inkom franskan i
England. Vetenskapens, kyrkans och juridikens
språk var länge latinet, och först 1539
erkändes franskan som officiellt språk. Den m
e-delfranska perioden, som omfattar 1300-,
1400- och 1500-talen, är en övergångsperiod.
Språket befinner sig i ett snart sagt kaotiskt
tillstånd. Den moderna franskans period,
från 1600-talet till vår tid, strävar till
lagbundenhet och tukt i språket. — F. anses sedan gammalt
för ett klart och logiskt språk. Det bär prägeln
av en förnäm kultur och erbjuder de bästa
resurser lika väl för ett förfinat umgänge som för
intellektuell produktion inom olika områden.
Under 1600- och 1700-talen blev också franskan i
alla Europas länder hovens, den högre societetens
och diplomatiens språk. I våra dagar har
engelskan övertagit en del av denna roll, men franskan
bibehåller alltjämt en framskjuten plats i det
internationella umgänget.
Litt.: F. Brunot, ”Histoire de la langue
fran-qaise” (1905 ff.); A. Dauzat, ”Histoire de la
langue franqaise” (1930), ”Tableau de la langue
fran^aise (1939) ; W. v. Wartburg, ”Evolution et
structure de la langue franqaise” (3 :e uppl. 1946) ;
K. Nyrop, ”Grammaire historique de la langue
franqaise”, (1, 1899, 4:e uppl. 1939; 2, 1903, 2:a
uppl. 1924; 3, 1908, 2:a uppl. 1936; 4—6, 1913—
30); W. Meyer-Lübke, ”Historische Grammatik
der französischen Sprache” (1, 4/5 :e uppl. 1934;
2, 1921) ; E. Schwan & D. Behrens, ”Grammatik
des Altfranzösischen” (1—2, 12 :e uppl. 1925; 3,
4:e uppl. 1931); E. Lerch, ”Historische
franzö-sische Syntax” (1925 ff.); K. Sandfeld, ”Syntaxe
du fran^ais contemporain” (1928 ff.); fransk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
