- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 8. Franken - Girland /
111-112

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Nyare tidens måleri - Litt. - Fransk lilja - Fransk musik - Fransk sköld - Fransk teater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

111

Fransk lilja—Fransk teater

112

nya experiment och vunno nya anhängare, men
samtidigt hade en mera reaktionär riktning,
nyhumanismen, ett visst inflytande; bland dess
ledare märktes Roger Chapelain-Midy. Tiden
före och efter 2:a världskriget har dominerats av
moderna, abstrakta rörelser. Bland de ledande
yngre konstnärerna märkas Jean Bazaine,
Mau-rice Estève och Charles Lapicque, vilka arbeta
i en stundom något kaotisk el. kaleidoskopartad
stil. Med spiritualitet ge spanjoren Francisco
Borès samt Eugène de Kermadec och André
Beaudin rytmiska omtolkningar av
verklighetsmo-tiv. Kraftigt och dekorativt klingande äro arbeten
av Pierre Tal Coat och Edouard Pignon, varjämte
de ännu yngre Claude Vénard och Antoni Clavé
frappera genom personlig färgbehandling.

Litt.: L. Gillet, ”Histoire des arts en France”
(1922); L. Dimier, ”Histoire de la peinture
fran-gaise” (2 bd, 1925—27); forts, av L. Réau,
”Histoire de la peinture franqaise au i8e siècle” (2
bd, 1925—26); E. Goldschmidt, ”Frankrigs
ma-lerkunst” (6 bd, 1914—38); J. Thiis, ”Fransk

aand og kunst” (4 bd, 1918—39); B. Hintze,

”Modern konst” (2 bd, 1928—30); E. Zahle,

”Fransk maleri efter 1900” (1938).

Fransk lilja el.
heraldisk lilja (fr. fleur de
lis), en knoppliknande,
upp-åtriktad spets och två
nedåtböj da blomblad, vilka
sammanhållas av en ring.
Sådana liljor finnas som
prydnader på kronor,
spiror o. s. v. Som
vapenbild förekommo liljorna
redan på n 00-talet i de
franska konungarnas vapen,
varav namnet f.
uppkommit.

Fransk musik framträder knappast före
korstågen. Frankrike fick då genom beröringen med
araberna under noo-talet en säregen tonkonst
med allmäneuropeisk kyrklig tongivning och
orientalisk instrumental karaktär. I Sydfrankrike
nådde denna tonkonst sin första blomstring
under trubadurdiktens tid. I Paris fick sedan den
konstmässiga musiken hägn av universitetet.
Under 1300-talet utbildades mensuralmusiken
framför allt genom fransmän, ss. Philippe de
Vitry, Jean de Muris och Guillaume de Machaud.
Under 1400-talet blevo de nederländska
tonsättarna läromästare inom konstmusiken, och på
1500-talet upptogs även den konstutövning, som
utbildats i Italien och Spanien. Under 1600-talets
förra hälft fick framför allt dansen en hög
odling i Frankrike. Så uppstod den franska
baletten, och på denna grund utbildades under
1600-talets andra del genom Lully den franska
operan. Lutan och clavecinen blevo de främsta
modeinstrumenten, och en särskild fransk
instrumentalteknik uppstod genom Gautier på lutan
samt Chambonnières och Couperin på clavecinen.
Lullys operastil fullföljdes under 1700-talets
förra hälft av Rameau och efter honom av tysken
Gluck (den antikiserande operan). Samtidigt

blomstrade opéra-comique med Monsigny,
Phili-dor, Grétry och Dalayrac. Under Napoleon I
hade den allvarliga operan en glanstid med
Lesueur, Cherubini, Spontini och Méhul samt
opéra-comique med Boieldieu och Isouard.
Romantiken gjorde sitt inträde på fransk scen med
Boieldieu, Hérold och Auber. Den sistnämnde
fortsatte att verka under senromantiken (1830—
48) och vid hans sida Adam och Halévy. Den
tyske mästaren Meyerbeer skapade i Paris den
historiska utstyrseloperan. Samtidigt reformerade
Berlioz den instrumentala musiken
(programsymfonien), och hans verk fortsattes av Félicien
David (odesymfonien). 1850—70 voro Thomas,
Gounod och Offenbach de ledande. På
1870-talet möttes de nationella intressena av ny tysk
påverkan genom Wagner och Liszt. Till de
senare slöt sig Massenet; till de mera
självständiga hörde C. Franck, Bizet och Saint-Saèns.
Samtidigt uppblomstrade orgelmusiken med
Wi-dor och Guilmant. Under 1880-talet framträdde
alltmera d’Indy som den ledande skolbildaren.
Impressionismens representant inom musiken blev
Debussy, och till honom slöto sig Ravel, Delius
och Duparc. Av franska musiker efter 1900
kunna nämnas: inom operan Charpentier, Rabaud,
Leroux och Magnard; inom körverken Pierné,
Roussel och Chausson; inom romansen Fauré,
Regnier, Florent Schmitt, Bordes, Honegger och
Duparc; inom kammarmusiken Milhaud, Roussel,
Magnard och Chausson; inom orkestermusiken
de flesta av de redan nämnda, vidare Paul Dukas,
Francis Poulenc, Georges Auric, Louis Durey
och Germaine Tailleferre. Bland de mera
bemärkta tonsättarna från den strax efter
sekelskiftet 1900 födda generationen kunna nämnas
Jean Cartan, Tony Aubin, d’Olivier Messiaen,
d’Elsa Barraine och Jean Francaix.

Litt.: A. Bruneau, ”La musique francaise”
(1901); R. Rolland, ”Musiciens d’aujourd’hui”
(1908; flera senare uppl.); G. J. Aubry, ”La
musique francaise d’aujourd’hui” (1916).

Fransk sköld, her., sköld, vars nedre kant är
avrundad och slutar med en spets.

Fransk teater. Tidigare än i andra länder
gick i Frankrike teatern fram ur de kyrkliga
liturgiska spelen, där på noo-talet franskan
utträngt latinet. På 1300-talet uppstodo i Paris
och andra städer gillen (confréries), som togo
hand om de dramatiska föreställningarna. Då
passionsbröderna (La confrérie de la passion)
1548 fingo teatermonopol i Paris och öppnade
sin teater i Hotel de Bourgogne, förbjöd dem
parlamentet att vidare uppföra religiösa spel
(dessa hade för länge sedan urartat). Den
profana teatern sköt därmed växt, och
yrkesskåde-spelarnas tid var kommen. De hade alltsedan
1400-talet uppträtt i landsorten och av italienska
vandrartrupper lärt sin konsts teknik.
Passionsbröderna uppgåvo 1578 striden och uthyrde sin
teater omväxlande till fr., ital. och eng.
sällskap, medan italienare till hovets förlustelse
ryckte in i Petit-Bourbon. Kvinnor hade redan
under 1400-talet ibland uppträtt i religiösa spel,
men den professionella teatern gjorde först in

Fransk lilja.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:16:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffh/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free