Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Fransk teater
114
på 1600-talet undantaget till regel. Med
1600-talet fick Hotel de Bourgogne sitt första
stående sällskap, Valleran Lecomtes Troupe royale,
som 1625 ersattes med Les comédiens du prince
d’Oranie. 1628 ryckte Troupe royale åter in.
”Prinsens av Oranien skådespelare” under
Mon-dory funno 1634 ett hem i Maraisbollhuset
(Théåtre du marais), där de med P. Corneilles
skådespel (främst ”Le Cid”, 1936) öppnade f:s
klassiska period. Maraisteatern förföll, men
Corneilles segertåg fortgick i Hotel de Bourgogne,
där Montfleury och Floridor samt damerna Des
Oeillets och Champmeslé voro tidens stora
tragiska konstnärer. Italienarna favoriserades ännu
av hovet och spelade där till 1697. Molière,
som 1644—46 spelat med den ungdomliga Théåtre
illustre i ett bollhus i Paris, återkom som
truppens ledare 1658. Hans sällskap spelade
omväxlande med italienarna i Petit-Bourbon till 1661,
därefter i Richelieus efterlämnade präktiga
privata teater i Palais Royal. Sällskapet bar från
1665 titeln Troupe du roi, flyttade efter Molières
död 1673 till Théåtre Guénégaud och upptog s. å.
i sig den tynande Maraisteaterns trupp. 1680
lät Ludvig XIV med den införliva sin Troupe
royale (Hotel de Bourgogne) och grundade
därmed Frankrikes ännu bestående, främsta
nationella dramatiska scen. Bland dess konstnärer
intill 1750 märkas M. Baron, Quinault-Dufresne
och Préville samt damerna Duclos, Desmares,
Adrienne Lecouvreur och Dumesnil, från
1700-talets senare hälft Lekain, Molé, Brizard och
Talma samt damerna Clairon, Vestris och Contat,
från det tidigare 1800-talet Joanny, Firmin och
Samson samt damerna Mars och Georges, omkr.
1850 Provost, Beauvallet och Regnier samt
damerna Rachel, Arnould-Plessy och A. Brohan,
från 1800-talets senare hälft Bressant, Maubant,
Got, Delaunay, Febvre, Mounet-Sully, Coquelin
ainé och Silvain samt damerna M. Brohan, Sarah
Bernhardt, Croizette, Reichemberg, Bartet,
Baretta och Samary, från omkr. 1900 och fram
till våra dagar Le Bargy, de Feraudy,
Albert-Lambert fils, de Max, Bernard och Alexandre
Boucher, Copeau, Jouvet, Hervé, Yonnel,
Bar-rault och Fresnay samt damerna Pierson,
Bran-dès, Segond-Weber, Leconte, Kolb, Sorel,
Pié-rat, Roch, Robinne, Ventura, Bell, Bovy och
Marquet.
Franska operan kan dateras från 1669, då
abbé Perrin fick privilegium i Paris. Han
öppnade 1671 i Théåtre Guénégaud sin Académie
d’opéra, men Lully intrigerade genast till sig
privilegiet och invigde 1672 i annan lokal
Académie royale de musique, som efter Molières
död flyttade in i Palais Royal, under 1700-talet
utvecklade sig till Europas främsta sångscen
och ännu består under namn av Théåtre national
de 1’Opéra (Académie nationale de musique).
Den franska opéra-comique gick omkr. 1700 i
vådevillens och operaparodiens form fram ur
den italienska marknadskomedien, fick 1715
sin egen scen i Paris (sedermera i Théåtre de la
foire) och med C. S. Favart sin nationella form.
Den nuv. Opéra-comique räknar sin
upprin
nelse från 1801; dess nuv. scen invigdes 1898.
Frankrikes andra dramatiska scen, Théåtre de
1’Odéon i Paris, byggdes 1782 för Théåtre
franqais. Théåtre de la Gaité (numera
Gaité-lyrique) med anor från 1760 är f. n. kommunalt
understödd lyrisk scen. Bland övriga teatrar i
Paris märkas Théåtre de la Porte Saint-Martin
(1784), en gång romantikens populära scen,
Théåtre des Variétés (1807), intill 1 :a
världskriget den lättare komediens och operettens
mönsterscen, Théåtre du Gymnase (1820),
dramatisk scen med stolta traditioner, Théåtre du
Palais-Royal (1831), den lätta farsens speciella
hemvist, Théåtre des Bouffes-Parisiens (1855),
platsen för Offenbachs triumfer, Théåtre du
Chåtelet (1862), Paris’ största teater, Théåtre de
1’Athénée (1867) och Théåtre de la Renaissance
(1873), båda dramatiska scener av hög valör.
En kuriositet i skräckdramatik är den lilla
Théåtre Grand-Guignol. Bland privatteatrarnas
konstnärer märkas från 1800-talets förra hälft
romantikens hjälte och hjältinna Frédérick
Le-maitre och Marie Dorval samt Pierre Bocage,
omkr. 1850 vådevillens mästarinna Virginie
Déjazet och operettens första primadonna
Del-phine Ugalde, från 1800-talets senare hälft
hennes efterträderskor Hortense Schneider och Anne
Judic samt Louis Baron, Jeanne Granier, Félix
Eluguenet, Gabrielle Réjane och Jane Hading,
från omkr. 1900 och fram till våra dagar
Lu-cien Guitry, Albert Brasseur, Firmin Gémier,
André Mégard, Suzanne Desprès, Victor Boucher,
Sacha Guitry, André Luguet, Charles Boyer,
Yvonne de Bray, Jeanne Rolly, Yvonne
Prin-temps, Gaby Morlay, Marcelle Geniat och
Lud-milla Pitoèff. Bland moderna teaterledare med
särskild konstnärlig och litterär ambition
märkas främst André Antoine, som med sin Théåtre
libre (1887—94) gick i spetsen för naturalismen,
Lugné-Poe, som på sin Théåtre de 1’CEuvre (från
1892) fört en internationell, ej minst nordisk,
repertoar av hög klass, Jacques Copeau, vars
lilla Théåtre du Vieux-Colombier (1913—24)
bjöd ett ensemblespel av sällsynt halt, samt
kvartetten Dullin, Baty, Jouvet och den
ryskfödde Pitoèff, som efter 1 :a världskriget sökt
realisera fältropet ”teaterns reteatralisering”.
Bland försök till teaterns popularisering må
nämnas Théåtre national populaire, som under
Gémiers ledning sedan 1920 givit klassiska
föreställningar bl. a. i Cirque d’hiver och
Troca-déro. Sedan 1900 ha av de statsunderstödda
teatrarna friluftföreställningar givits i de antika
teatrarna i Orange, Nimes och Béziers (opera).
Censuren utövades tidigare av den statliga el.
kommunala ordningsmakten, från 1609 av
konungens prokurator, omkr. 1700 av polisen,
från 1706 av särskild censor med polismakt och
från 1789 av vederbörande magistrat. Den
avskaffades 1791, återinfördes av skräckregeringen,
reglerades under direktoriet och lades 1804 i
polisministerns hand. Den avskaffades 1830 och
återinfördes 1835, avskaffades 1848 och
återinfördes 1851, reglerades 1852 och utövas sedan
1853 av regeringen. Teaterns ställning är i och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
