Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fries, Jakob Friedrich - Friesen, von, ätt - Friesen, Carl von - Friesen, 2. Sixten von - Friesen, 3. Otto von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
F riesen
198
blott företeelserna men ej de bakomliggande
tingen i sig. Det är religionens sak att genom
känslan och aningen komma i kontakt med dessa.
F:s viktigaste skrifter äro ”Wissen, Glaube
und Ahndung” (1805, ny uppl. 1914), ”System
der Logik” (1811, ny uppl. 1914), ”Julius und
Evagoras”, en filosofisk roman (2 bd, 1822,
ny uppl. 1910). 1847—49 utkommo 2 bd
”Ab-handlungen der Fries’schen Schule” med bidrag
av bl. a. E. Fr. Apelt. Av serien utgavs 1906
—37 av L. Nelson m. fl. en ny följd. — Litt.:
Th. Elsenhans, ”F. und Kant” (2 bd, 1906).
Friesen [fri’san], von, tysk adlig ätt, känd
sedan början av 1200-talet, då bosatt i trakten
av Basel. En gren överflyttade till Sachsen
och upphöjdes 1653 i riks friherr ligt stånd.
Samma vapen som den sachsiska ätten har en på
1600-talet i Livland bosatt ätt v. F.; en medl.
av denna deltog i slaget vid Hälsingborg 1710
och blev stamfar för svenska släkten v. F., till
vilken F.i)—5) höra.
1) Carl Sebastian von F., skolman,
politiker (1846—1905). Han blev fil. dr i Uppsala
1869, lektor i latin och grekiska vid Södermalms
högre allmänna läroverk i Stockholm 1879 (dess
rektor 1884—1902). F. var sekr. i 1882—84
års läroverkskommitté samt v. ordf, i 1899—1902
års läroverkskommitté.
1888—1902 var han
stadsfullmäktig. Från
1896 var han led. av
F. K., och när E.
G. Boström 1902
bildade sin andra
ministär, blev F.
ecklesiastikminister ; som
sådan kvarstod han till
sin död. — F.
författade bl. a.
”Hora-tius och Kellgren”
(1870) och ”De vita
et scriptis M. Annæi
Lucani” (1879).
Som lärare var F. synnerligen utmärkt genom
mångsidig bildning, säker uppfattning och gott
framställningssätt. Genom sin fängslande
talar-konst, som städse bars upp av saklig
vederhäftighet, kom han att tidigt i hög grad vinna gehör
i riksdagen. Snart var han ock känd som en av
dess bästa debattörer. Han inträdde i 1902 års
ministär med uppgift att genomföra
läroverks-reformen och löneregleringen, vilket han
fullgjorde med kraft och skicklighet vid 1904 års
riksdag. Hösten 1904 avböjde F. anbud att bli
statsminister.
2) Sixten Gabriel von F., den föreg:s
bror, skolman, kommunalman, politiker (1847—
1921), fil. dr i Uppsala 1877, t. f. rektor för
det nyinrättade realläroverket i Stockholm 1876
—80, rektor 1880—91 samt lektor i matematik
och fysik 1880—1912. F. utövade en för
skolväsendets utveckling mycket betydelsefull
verksamhet. Som kommunalman (stadsfullmäktig 1887
•—-1915, ordf. 1904—15) visade han praktisk
duglighet och klar blick. Led. av A. K. 1885—87,
1890—1905 och av F.
K. 1905—15 (v.
talman 1913—15),
spelade han i synnerhet i
A. K. en mycket
betydelsefull roll.
Tillhörande de frisinnades
krets, var han särskilt
i undervisningsfrågor
reformvän, men hans
ord voro tungt
vägande även på andra
områden. Vid 1899 års
riksdag stod han i
spetsen för dem, som
togo initiativ till den samling av A. K:s frisinnade
element, vilken ledde till Liberala
samlingspartiets organiserande vid 1900 års riksdag. F.
fungerade några år som detta partis ledare.
Han var även den främste frambäraren av ett
rösträttsförslag, vilket avsåg en reform, byggd
på principen politisk rösträtt för alla
kommunalt röstberättigade män, som uppnått 25 års
ålder. F. var led. av 1902—03 års kommitté
för teknisk utredning av frågan om
proportionellt valsätt vid val till A. K. men yrkade vid
1904 års riksdag avslag på regeringens
proposition om proportionella val till A. K. ss.
stridande mot känsla och uppfattning hos större
delen av svenska folket, allt under det att han
erkände det teoretiskt rättvisa i proportionsval.
F. var även bl. a. riksbanksfullmäktig 1893—
1917 (ordf. 1909—17).
3) Otto von F., den föreg:s kusins son,
språkforskare (1870—1942), fil. dr i Uppsala
1898, prof, i svenska språket där 1906—35,
medl. av Svenska akad. 1929. F. utgav ett stort
antal skrifter, utmärkta av solid lärdom, stark
vetenskaplig fantasi och klassisk
framställningskonst. Särsk. må framhållas ”Om de germanska
mediageminatorna” (1897), ”Till den nordiska
språkhistorien”, 1—2 (1901—06), ”Vår älsta
handskrift på fornsvänska” (1904). Sina största
insatser kom F. att göra inom runforskningen.
I ”Om runskriftens härkomst” (1904) härledde
han runskriften från den grekiska kursivskriften.
Vidare märkas ”Runorna i Sverige” (1907; 3:e
uppl. 1928), ”Upplands runstenar” (1913),
”Lister- och Listerbystenarna” (1916),
”Rökstenen” (1920), som framlägger en helt ny
syn på vår
märkligaste runinskrift,
”Röstenen i Bohuslän och
runorna i Norden
under folkvandringsti-den” (1924) och
”Spar-lösastenen” (1940).
Han har utgivit
”Upplandslagen enl.
Ängsö-handskriften” (1902)
och tog initiativet
till Uppsala univ:s
monumentala uppl. av
”Codex argenteus”
(1927). F. var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
