Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frisinnade landsföreningen - frisinnade vänstern - Frisinnad ungdom - Frisiska språket - Frisiska öarna - Frisk, Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Frisinnade vänstern—Frisk
226
fortfor sålunda men nu som landsorganisation
för de frisinnade med C. G. Ekman som ledare.
Före brytningen ägde F. 530 lokalföreningar med
21,000 medl. och efter densamma 297 med 10,777
medl. F. reorganiserades sedermera under
ledning av ombudsmannen G. Hammarlund och ägde
1931 c:a 13,500 medl. i c:a 400 lokalavd. Vid
valen 1932 mönstrade det 244,577 väljare. Ordf,
i verkställande utskott och förtroenderåd var till
1932 C. G. Ekman. Från 1924 fanns vid F :s sida
en särskild kvinnoorganisation, Frisinnade
folkpartiets kvinnogrupp, och från
1928 likaledes en ungdomsorganisation,
Sveriges frisinnade ungdomsförbund,
vilka båda verkade i närmaste anslutning till
huvudorganisationen. I pressen företräddes F :s
och Frisinnade folkpartiets åsikter av c:a 20
större tidn., vilkas ledare voro sammanslutna i
Sveriges frisinnade pressförening.
1934 bildades genom sammanslagning av F. och
Sveriges liberala parti Folkpartiet. — Litt.:
A. Grundel, ”F. 1902—12” (1912); H.-K.
Rönblom, ”F. 1902—27” (1929).
Frisinnade vänstern (no. Frisindede venstre),
norskt politiskt parti, bildat 1 mars 1909 under
ledning av förre statsministern Chr. Michelsen.
Vid stortingsvalen s. å. erhöll F. 23 mandat och
bildade 1910 regering tills, m. högern. Vid
årsskiftet 1931—32 ändrades partinamnet till
Frisi n n e d e folkeparti. Partiets
parlamentariska roll var emellertid då praktiskt taget
utspelad. Vid valen 1936 gick dess sista
stortings-mandat förlorat.
Frisinnad ungdom, månadsskrift, utgiven i
Stockholm sedan 1934, organ för Folkpartiets
ungdomsförbund.
Frisiska språket tillhör den västgermanska
grenen av den germanska språkgruppen och är
närmast besläktat med engelskan. För f. och
engelskan gemensamma kännemärken äro bl. a.:
1) övergången av germ. ä till ä, e; jfr t. ex.
fornfris. dei, fneng. dæ^, ”dag”, och fhty. Tag,
got. dags, fnord. dagr-, 2) övergången av k, kk,
gg till tje- och s-ljud’, jfr fornfris. tzise, eng.
cheese, ”ost”, och ty. Käse. — F. talades urspr.
mellan Rhen och Ems men utbredde sig tidigt,
åt väster till Zwyn ö. om Brygge i Flandern,
åt öster till Weser. Till frisiska språkområdet
hörde redan under tidig medeltid även västkusten
av Slesvig och öarna där utanför. Frisiskan v.
om Zuiderzee fick emellertid snart vika för
frankiska dialekter. Endast av fornfrisiskan
mellan Zuiderzee och Weser finnas handskriftliga
språkminnesmärken bevarade; de utgöras av
under 1200-och 1300-talen upptecknade lagar (utg.
av K. v. Richthofen, ”Friesische Rechtsquellen”,
1840). Det tidigaste skriftliga minnesmärket av
f. i Slesvig är en mot 1500-talets slut
tillkommen övers, av Luthers lilla katekes (utg. i
Jahr-buch des Vereins für niederdeutsche
Sprachfor-schung 1922). F. har alltmer undanträngts av
grannspråken, nederländska, plattyska och danska,
samt kvarlever nu blott i smärre delar av det
gamla området. Man särskiljer följ, nu
levande huvudmunarter: 1) västfrisiskan, som
NF VIII — 8
talas av omkr. 250,000 pers, i nederl. prov.
Friesland; 2) östfrisiskan, nu kvarlevande
endast i 3 byar i v. Oldenburg, i det s. k.
Sa-terland; 3) nordfrisiskanpå Slesvigs
västkust mellan Tönder och Husum samt öarna
utanför.
Ett utbildat litteraturspråk kan ingen av de
nyfrisiska dialekterna sägas vara. Dock ha
bemödanden gjorts att höja västfrisiskan därtill. En
ryktbar äldre västfrisisk diktare är Gysbert
Japicx (”Friesche Rymlerye”, 1668). Den
nordfrisiska litteraturen har snarast karaktären
av språkprov. Värdefullast är lustspelet ”Di
Gidtshals” (Girigbuken, 1809; på Syltdialekt),
förf, av klockaren J. P. Hansen. Om frisiska
litteraturen se Th. Siebs i ”Grundriss der germ.
Philologie” (2:a uppl. 1901—09) samt
”Real-lexikon der deutschen Literaturgeschichte”, 1
(1925). — F:s historia och
släktskapsförhållanden äro utförligt behandlade av bl. a. Th. Siebs
i ”Zur Geschichte der englisch-friesischen
Sprache”, 1 (1899), ”Geschichte der friesischen
Sprache” (i ”Grundriss der germ. Philologie”,
1, 2:a uppl. 1901) och ”Die Friesen” (i
”Mit-teilungen der Schles. Ges. für Volkskunde”, 31,
1931) samt P. Jörgensen i ”Über die Herkunft
der Nordfriesen” (1946). Andra hjälpmedel för
inträngande spec. i fornfrisiska äro W. L. van
Helten, ”Altostfriesische Grammatik” (1890), K.
v. Richthofen, ”Altfriesisches Wörterbuch” (1840)
och F. Holthausen, ”Altfriesisches Wörterbuch”
(1925). Av de nyfrisiska dial. är nordfrisiskan
bäst känd och bearbetad i ett flertal
specialundersökningar och ordböcker; se t. ex.
litt-för-teckn. hos E. Löfstedt, ”Beiträge zur
nordfrie-sischen Mundartenforschung” (1933). Ett
västfri-siskt-holländskt lexikon är utg. av W. Dijkstra &
F. B. Hettema, ”Friesch woordenboek” (4 bd,
1896—1911).
Frisiska öarna, den långa ökedjan i
Nordsjön vid kusten av Nederländerna, Tyskland och
Danmark. F. delas i tre grupper, den
väst-frisiska (Texel, Vlieland, Terschelling, Ameland,
Schiermonnikoog, Rottumeroog, tillhörande
Nederländerna), den östfrisiska (Borkum, Juist,
Norderney, Baltrum, Langeoog, Spiekeroog,
Wangeroog, tillhörande Tyskland) och den
nordfrisiska (Nordstrand, Pellworm, Halligen,
Am-rum, Föhr, Sylt, Römö, Manö och Fanö), de
tre sistn. danska, övriga tyska. F. utgöra
återstoden av den forna
Nordsjökusten och ha
skilts från fastlandet
genom landsänkning
och våldsamma
stormfloder (bl. a. 1277,
1287, 1511, 1634).
Från fastlandet
skiljas F. av s. k. watten.
Frisk, Hjalmar,
språkforskare (f. 1900
4/s), doc. i grekiska
språket och litteraturen
i Göteborg 1927, i
jämförande
språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
