Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fustel de Coulanges, Numa Denis - Fustik - Fusulina - Futa Djalon - Futhark - Futil - Futurism - Futurum - Fux - Fux, Johann Joseph - Fuxerna - f. v. b. - F. V. O. - Fyen - Fyfe, Sir David - Führer, Der - Führich, Joseph von - Fykocyan, Fykoerytrin - Fykologi - Fykoxantin - Fyle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Fustik—Fyle
322
studiet av merovingiska och karolingiska tiden.
Postumt utgåvos F :s ”Nouvelles recherches sur
quelques problèmes d’histoire” (1891) och
”Questions historiques” (1893).
Fustik, se Fisett-trä.
Fusulina, ett foraminifersläkte av fam.
Fusu-linidae. Skalet är rullat i spiral, har många
kamrar och är spolformigt. Det når den för en
protozo ovanliga storleken av 10—15 mm.
Släktet är känt från karbon- och permtiden. Det är
bergartsbildande (Fusulina-kalk).
Futa Djalon, se Fouta Djalon.
Futha’rk kallas runalfabetet efter de sex
första bokstäverna däri (f, u, p [th], a, r, k).
Futil (lat. fütilis), obetydlig, futtig. — Subst.i
F u t i 1 i t è t.
Futuri’sm (av fr. futur, tillkommande i tid),
riktning inom bildkonsten och även inom
diktning, en följd- och parallell företeelse till
expressionismen. Dess upphovsman är en italiensk
författare — övervägande lyriker —, F. T.
Marinett i. Han offentliggjorde de
futuristiska skaldernas program i Paristidningen Le
Figaro 1909. Som namnet anger, ville rörelsen
verka för framtiden; den utgjorde en stridssignal
mot dyrkan och studium av det förgångna, av
gamla skalder, lärde och konstnärer; den ville
förgöra museerna, vilkas auktoritet endast
tryckte de unga viljorna. F:s program — bullrande,
skrytsamt och storordigt — utvecklades f. ggn
vid ett möte i Turin i mars 1910. F. ville i
konsten avskaffa alla erkända dogmer. Den
föraktade all imitation, alla redan använda motiv,
all form och färg, som konsten hittills nöjt sig
med. Det är alls ej fråga om att återge den
nyktra verkligheten; konstnärens uppgift är att
i ögonblicklig intuition gripa intryck av färger,
föremål, gestalter, allt det hans öga ser och allt,
som löper genom hans hjärna. —
Futuristut-ställningar anordnades efter 1910 i storstäderna,
ofta i förbindelse med föredrag, och åstadkommo
stort buller, förargelse och slagsmål. Bland
rörelsens målsmän märkas de italienska målarna
U. Boccioni, C. D. Carrå och G. Severini. Bland
icke italienska målare vann rörelsen en och annan
adept, och dess möjligheter diskuterades med
större el. mindre allvar, men hela riktningen,
som huvudsaki. var inskränkt till Italien men
även vann insteg i Ryssland efter
bolsjevikrevo-lutionen, upplöstes snart el. uppgick i andra
ultramoderna strömningar. — Litt.: H. Ruin, ”1
konstens brännspegel” (1949). Jfr G. Pauli, ”1 Paris,
nya konstens källa” (1915).
Futürum, lat., ”blivande”, verbform, som
uttrycker tillkommande tid. Vissa språk ha två f.,
f. s i’m p 1 e x och f. ex a’c t u m, av vilka det
senare uttrycker fullbordad handling i
tillkommande tid.
Fux (av ty. Fuchs, räv), benämning på häst
med rödaktig färgton i såväl täckhår som tagel.
Fuxfärgen förekommer i olika nyanser: g u 1
d-f u x, vars man och svans ha något mörkare
färgton än hårremmen, som stöter i gulrött och
är guldglänsande; kolfuxen är rödbrun med
man och svans skiftande i mörkrött; 1 j u s f u
x-NF VIII — n
ens hårrem är rödgul, medan man och svans
ha nästan gulvit färg; mörkfuxen är helt
och hållet brunröd; rödfuxen har röd färg
i båd-e täckhår och tagel; svettfuxen
har mörkbrun färg, som kan övergå i grått;
sobelfuxen har mörkröda täckhår och
nästan vitt tagel i man och svans.
Fux [foks], Johann Joseph, österrikisk
musiker (1660—1741); hovkapellmästare i Wien
1713. Skrev kyrkokompositioner och operor;
mest berömd för det teoretiska verket ”Gradus
ad Parnassum” (1725).
Fuxerna, förutv. socken i Älvsborgs län, se
Lilla Edet.
f. v. b. = för vidare befordran.
F. V. O., förk. för Föreningen för
välgörenhetens ordnande.
Fyen, dansk ö, se Fyn.
Fyfe [faif], Sir David Patrick Maxwell,
brittisk jurist och politiker (f. 1900). F. blev
konservativ medl. av underhuset 1935. Han var
Solicitor-General 1942—45 och Attorney-General
maj—juli 1945. Vid krigsförbrytardomstolen i
Nürnberg biträdde han 1946 brittiske
huvudåklagaren Sir H. Shawcross. F. inträdde okt. 1951
i Churchills nya regering som inrikesminister.
Führer [fy’rar], Der F. (ty.), ledaren,
anföraren, en i Tyskland gängse och även i
utlandet ofta använd benämning på Adolf Hitler.
Statsrättslig innebörd fick titeln genom ett tillägg
av 2/s 1934 till lagen om det tyska rikets
statsöverhuvud, där det förklarades, att Hitler för
all framtid i sin ämbetsutövning skulle kallas för
Führer und Reichskanzler. Beteckningen F. hade
tidigare använts om Hitler såsom det
nationalsocialistiska partiets F. och Oberster S.
A.-Führer.
Führich [fy’ri^], Joseph von, österrikisk
målare (1800—76). Efter studier i Prag slöt
sig F. i Rom till nazarenerna, deltog i
dekoreringen av Villa Massimi med tre fresker, var
verksam i Prag från 1829 och i Wien från 1834,
utförde där kyrkmålningar, stafflibilder, senare
även träsnitt med bibliska ämnen. Monogr. av
H. v. Wörndle (1914).
Fykocyän, Fykoerytrin, se Växtfärgämnen.
Fykologi (av grek, fykos, alg, och lo’gos,
lära), vetenskapen om algerna.
Fykoxantin, se Växtfärgämnen.
Fyle (plur. fy len; grek, fyle), ”stam” el.
riktigare underavdelning av en stam hos
forntidens greker. Den äldsta grekiska
samhällsorganisationen är uppbyggd på släkten, och en f.
beror urspr. otvivelaktigt på släktskapsband. Även
senare inrättade f. (t. ex. Kleisthenes’) fingo
fiktiva stamfäder. F. äro äldre än grekernas
splittring i städer; de äro desamma överallt hos
huvudstammarna: hos dorerna Hylleis, Dymanes
och Pamfyloi; hos jonerna Geleontes, Hopletes,
Argadeis och Aigikoreis. Då släktstatens
organisation bröts av den framträngande demokratien,
inrättades nya f. Mest bekant är Kleisthenes’
indelning av det atenska folket (kort efter 510
f. Kr.) i tio nya territoriella f., uppkallade efter
attiska heroer. Indelningen i f. låg till grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
