Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fånö (Fånöö) - Får - Fåravel - Fåravelsföreningen - Fårhund - Fårhus - Fårkoppor - Fårlus - Fårskabb - Fårskötsel (fåravel) - Fårsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Får—Fårsläktet
368
juni 1583 Axel Oxenstierna, som ärvde F. 1630.
F. köptes 1839 av bruksägaren Hugo Tamm,
som 1873—76 lät uppföra F. slott. Nuv. ägare:
fru Anna Tamm.
Får, se Fårsläktet.
Fåravel, se Fårskötsel.
Fåravelsföreningen, se Svenska f.
F århund, se Hundraser.
Fårhus bör vara väl ventilerat och svalt samt
anordnat så, att ullen kan hålla sig ren. Det bör
helst vara skilt från ladugård och svinhus, vilka
äro för varma för fåren. För varje får bör
finnas 1 m utrymme vid foderhäcken och c :a 2 m2
golvyta.
Fårkoppor (Vari’olae ovinae), veter., en med
feber och hudutslag förenad smittsam sjukdom
hos får; uppträder i regel som farsot. I Sverige
förekom f. senast i Skåne 1871. Sjukdomen
bör-j ar med feber och flytningar från ögon och näsa;
efter 1—2 dagar uppkommer kopputslaget på
huvudet, i ljumskarna, under buken, på juvret
och andra mera tunnhåriga ställen. Kopporna
äro från början hampfröstora och bli efter 5
—7 dagar stora som ärtor; innehållet blir
gulaktigt, varblandat, och kopporna brista, lämnande
efter sig sår; ofta sammanflyta flera koppor
och bilda stora, illaluktande rötsår.
Dödsprocen-ten växlar mellan 20 och 50. Smittämnets natur
är ännu outforskad. Det sprides lätt icke blott
genom sjuka får utan även genom friska får
och människor, som varit i beröring med sjuka
djur, och kan förflyttas även genom luften på
ganska långa håll. Behandlingen är rent
symtomatisk; f. ö. finnas i gällande förf,
bestämmelser om legala åtgärder.
Fårlus, se Lusflugor.
Fårskabb, se Skabbkvalster.
Fårskötsel (fåravel). F:s ändamål är
företrädesvis ull- och köttproduktion. Ända till
mitten av 1800-talet var ullproduktionen
huvudändamålet, och förädlingen avsåg främst att förbättra
ullens kvalitet. De finulliga fårraserna, särskilt
den spanska merinorasen, nyttjades då som
för-ädlingsmaterial i de flesta europeiska och en
del utomeuropeiska länder, framför allt Australien,
Kaplandet och Argentina. På grund av
masstill-försel av ull från sistnämnda länder nedgingo
ullprisen, och då samtidigt en förbättrad teknik
möjliggjorde användning av något grövre ull,
s. k. k a m u 11, till finare vävnader, blev en
omläggning av f. nödvändig i syfte att i stället höja
djurens slaktvärde.
Fåren böra ej användas i avel förrän vid
1V2 år. En bagge bör vid fri parning (lösgående
med hjorden) ej användas till flera än 30—40
tackor men kan, då de brunstiga tackorna föras
till baggen, räcka för 70—80 tackor.
Betäck-ningstiden, som ej bör vara mer än 4—5
veckor, förlägges helst till hösten, så att tackorna
efter den omkr. 5 mån. (22 veckor) långa
dräk-tighetstiden lamma i mars—april; lammen bli då
tillräckligt utvecklade till betestidens början.
Tackan bör ej användas i avel längre än c:a 5
år; baggen är tjänstbar ett par år längre.
Lämpliga foderämnen äro hö och halm, såväl
stråsädes- som i synnerhet baljväxthalm, torrt
löv, rotfrukter och som kraftfoder helst havre.
Fåren klippas 2 ggr om året näml, i
mars-april och sept.—okt.; ullavkastningen varierar
efter ras och kön.
I Sverige har f. bedrivits ända sedan
stenålders-tiden och var under medeltiden av stor
betydelse; bäst voro vid den tiden de gotländska fåren,
som utmärkte sig genom mera betydande
storlek. Av Gustav Vasa infördes engelska får till
kungsgårdarna. På föranstaltande av Jonas
Al-strömer började sedan även merinorasen
importeras, och ett stamschäferi upprättades vid
kungsgården Höj entorp. Under förra hälften av
1800-talet började man övergå till de storvuxna, tidigt
utvecklade engelska raserna. Endast C h e v i o t-,
Shropshire- och Oxforddow n-raserna
äro numera erkända som lämpliga till den
inhemska stammens förbättring.
1917 stiftades Svenska fåravelsföreningen med
syfte att verka för fåravelns höjande genom
enhetlig ledning, upprättande av ett elitregister
över utvalda avelsdjur och anordnande av
auktioner på stamboksförda baggar samt att arbeta
för ullens förbättring och avsättning.
F., som sedan länge varit stadd i tillbakagång
inom Sverige, hade till följd av avspärrningen
en glansperiod under 1 :a världskriget men
intager nu en ganska blygsam ställning. 1919—27
nedgick fårstammen från 1,563,654 till endast
707,849 djur el. i runt tal med 55%. 1937 funnos
i landet c :a 353,000 får. En mindre ökning av
fårstammen har skett även under 2 :a
världskriget. 1943 funnos sålunda c:a 435,000. Fåren
hållas huvudsaki. i skogsbygderna samt på Öland
och Gotland. F. har sin största omfattning i
Australien, som 1943 hade c:a m milj. djur. —
Litt.: N. Insulander, ”Svensk f.” (3 :e uppl 1942).
Fårsläktet, O’vis, tillhör fam. slidhornsdjur,
Bovidae, inom ordn. hovdjur. F. visar stor
likhet med getterna, från vilka det skiljer sig
huvudsakligen genom grövre kroppsbyggnad,
förekomsten av s. k. tårsäckar och körtlar mellan
klövarna, platt panna, tvärveckade, hos hanarna
spiralformigt vridna horn och frånvaro av skägg.
Vanl. bära båda könen horn. Hårbeklädnaden
består dels av grövre stickelhår, dels av ull, som
i regel utvecklas på vintern för att sedan avfalla.
F. är uppdelat i ett stort antal arter och
underarter. Tamfåret, O. aries, förekommer i alla
världsdelar, vildfåren däremot endast i
Sydeuropa, Nordafrika, Asien och Nordamerika. I vilt
tillstånd finnes ett 20-tal arter, vilka alla äro
utpräglade bergsdjur, som gärna uppehålla sig
ända uppe vid snögränsen.
Europas enda nu i vilt tillstånd levande fårart
är det rätt småvuxna (höjd 65—75 cm)
mufflo n f å r e t, O. musimon, till vars formgrupp
fårarterna på Cypern och i v. Asien höra. I
våra dagar finnes det, ehuru sparsamt, på
Sardinien och Korsika. I Centralasien ersättes
muff-lonfårets formgrupp av s t ä p p f å r e t (se d. o.).
Det största av alla vilda får är argalifåret (se
Argali). En underart till detta är pamirfåret
el. k a s c h g a r e n. Närstående arter äro i s-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
