- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 8. Franken - Girland /
487-488

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

487

Förenta staterna

488

som skulle underställas de olika staternas
sanktion. Förslaget var starkt märkt av
kompromissande men bar spår av sina upphovsmän även
däri, att det tillgodosåg de förmögnare
befolkningslagrens intressen: de önskade en fast
exekutiv- och centralmakt, som kunde garantera de
hos dem placerade krigsskuldernas betalning och
en fast valuta. Agitationen för och emot var
stark, men slutl. avgingo federalisterna med
segern, och 1789 trädde den författning, som ännu
utgör grunden för F:s politiska liv, i kraft.
Huvudstad blev t. v. New York. Till unionens
förste president valdes George
Washington.

Federalister, republikaner och
whigs. Västerns ökade betydelse,
i 7 8 9—1 850. I Washingtons första kabinett
fingo sida vid sida plats två män, vilka nästan
förkroppsligade de två olika riktningar, som
gjorde sig gällande i tidens politiska liv:
finansministern A. Hamilton och utrikesministern T.
Jefferson. Hamilton var federalist och
representant för Nordstaternas kapitalistiska och
merkantila intressen. Han såg i
unionsförfatt-ningen utgångspunkten för en utveckling i än mer
centralistisk anda. F :s utveckling borde vila på
handel och industri; genom hans initiativ
skapades en unionell bank för att stabilisera de
ekonomiska förhållandena, och ett tullsystem
genomfördes för att uppamma industrien. Jefferson var
de agrara sydstaternas man, därjämte en
övertygad frihetsentusiast. Han var emot det
tullsystem, som skulle gynna Nordstaternas kapital
på bekostnad av Sydstaternas jord. Och när
unionsförfattningen enl. hans mening brukades
som ett instrument för att minska friheten, blev
han motståndare till ytterligare centralisation.
Till dessa motsättningar kom en, som för
samtiden tedde sig mest betydande: Hamilton
sympatiserade i de europeiska revolutionskrigen med
England, under det att Jefferson var en ivrig
vän av det revolutionära Frankrike.

När Washington 1793 utfärdade en
neutrali-tetsförklaring i kriget mellan de två makterna,
avgick Jefferson. Den avgångne utrikesministern
blev oppositionsledare. Kring hans person slöto
först och främst de agrara Sydstaterna upp. I
Nordstaterna saknades ej med Hamiltons planer
missnöjda, demokratiska element: särsk. stark var
kring Tammany Hall oppositionen i New York,
ledd av Clinton och Burr. Genom en allians
mellan dessa två grupper bildades kring Jefferson
det republikanska partiet med spets mot de
fe-deralistiska motståndarnas föregivna monarkiska
aspirationer.

Striden mellan republikanerna och
federalisterna, Hamiltons anhängare, blev förbittrad och
koncentrerade sig särsk. kring vissa
utrikespolitiska frågor. Men federalisterna höllo sin
maktställning vid 1796 års val, då John Adams
blev president. Även kongressen kontrollerades
av dem. Förhållandet till Frankrike blev kritiskt.
Kriget mot Frankrike utbröt de facto, men någon
formell krigsförklaring utfärdades ej. Sedan
Bona parte tagit makten i Frankrike, kom i stället

lugnande försäkringar 1799, varefter Adams åter
upptog förhandlingarna. Republikanerna jublade;
federalisterna, som önskat krig, sågo sig
bedragna av den president de valt och gingo inbördes
splittrade till 1800 års presidentval. Detta
utmynnade i en republikansk seger, och Tomas
Jefferson blev president 1801. ”1800 års
revolution” var genomförd. Den våldsamma
om-störtning, som federalisterna fruktat av
Jeffer-sons presidentval, uteblev. Hans inre politik var
modest, och han stärkte sin ställning så, att han
1804 omvaldes med betydlig majoritet. Det
fede-ralistiska partiet gick med stora steg tillbaka och
kunde ej hindra, att Jefferson 1809 efterträddes
av sin utrikesminister och främste medhjälpare,
James Madison.

Tiden 1800—12 är utmärkt av de många
vanskligheter, som förhållandet till England beredde.
Denna makts många övergrepp gentemot den
amerikanska sjöfarten krävde motåtgärder. Jefferson
lät 1807 kongressen antaga Embargo Act,
varigenom amerikansk seglation till utlandet samt
amerikansk export förbjöds. England gav ej vika
härför lika litet som för de olika åtgärder, som
Madison vidtog efter att 1809 ha upphävt
Embargo Act. Dock hade man rätt att hoppas på
en fredlig lösning; men då ingrep en ny faktor
i utvecklingen.

Befolkningsrörelsen hade efter 1789 gått i
västlig riktning. I området v. om sydstaterna samt i
Nordvästterritoriet hade jord tagits i bruk och
nya stater uppstått, Kentucky och Tennessee s.
om Ohio under den federalistiska regimen, Ohio
n. om denna flod under Jefferson. Här växte i
Västern vid the frontier, den obestämda
gränslinjen mot ödemarken och det endast av indianer
befolkade landet, en befolkning av farmare upp.
Denna utveckling var liktydig med de agrara
intressenas ökade betydelse inom unionen. När
Jefferson 1803 av Frankrike inköpte Louisiana v.
om Mississippi, d. v. s. landet mellan denna flod
och Rocky Mountains, vilket det 2 år tidigare
förvärvat av Spanien, handlade han i
överensstämmelse med det republikanska partiets
djupaste intentioner. Ytterligare snabb expansion
över nya för jordbruk lämpade områden var
lösen för Västerns män. Ett hinder härför var
indianerna, och många krig fördes med dem. Man
menade — ej helt med orätt —, att bakom
indianerna stodo de engelska myndigheterna i
Ca-nada. Så kom England att för männen vid the
frontier te sig som fienden.

En ny unionell riktning inom det
republikanska partiet, bland vars medl. märktes H. Clay
och J. Calhoun, hemförde segern vid 1812 års
kongressval. Det lyckades få Madison med sig,
och krigsförklaringen mot England genomdrevs
trots motstånd från de sjöfarande staterna.
Kriget blev ej den militärpromenad mot
Ca-nada, man tänkt sig. Ett invasions försök
i Canada 1812 misslyckades fullständigt till
följd av de engelska segrarna vid Detroit
och Niagara, där anfallsstyrkorna måste
kapitulera. 1813 återtogo amerikanarna
visserligen Detroit, och en annan styrka trängde fram

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:16:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffh/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free