Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
Förenta staterna
494
fattning tillförsäkrade denna större fördelar ■ än
Sydstaterna, måste hållas så lös som möjligt:
den var icke evig utan kunde, om så erfordrades,
upplösas. Skulle den bestå, var det nödigt, att
den vilade på en jämvikt mellan Syd- och
Nordstaterna, slaveristater och fristater. Dessa tankar
utformades av Sydstaternas störste statsman
Calhoun. De ivrigaste abolitionisterna i n. svarade:
ingen union med slavägare.
Särskilt vanskligt var det att taga ställning till
frågan om slaveriet i de under unionens uppsikt
stående områdena i v. Rörande det av Jefferson
inköpta Louisiana v. om Mississippi hade man
1820 enats genom Missouri-kompromissen:
Missouri hade gjorts till slavstat; eljest skulle land
n. om 3Ö°3o’ vara fritt från slaveri. Ett
liknande problem hade F:s myndigheter att efter
Polks erövringar taga ställning till. Skulle de
nyerövrade områdena bli öppna el. slutna för
slavägarna? Problemet komplicerades, då stora
guldfyndigheter upptäcktes i Kalifornien och en
så stark ström av invandrare gick dit, att landet
redan 1849 var moget att som stat upptagas i
unionen. Skulle Kalifornien bli slavstat el.
fristat? Stridens vågor gingo höga. Emot
Sydstaternas anspråk tog ett särskilt nordstatsparti,
Free-soil Party, till orda; antiunionella
manifestationer i Sydstaterna förekommo. Dock
lyckades H. Clay ännu en gång att trots förbittrat
motstånd både från nordstatsabolitionister och
sydstatsmän åstadkomma en lösning, den stora
kompromissen av 1850. Kalifornien upptogs som
fristat i unionen, på de nyerövrade områdena
konstituerades New Mexico och Utah som
territorier utan förbud mot slaveri, skärpta
bestämmelser ang. förrymda slavar infördes; unionens
myndigheter blevo skyldiga att återställa till
fristaterna rymda slavar till deras ägare. De
skådespel, som förrymda slavars tillfångatagande i
fristaterna och tillbakasändande erbjödo,
utnyttjades av den abolitionistiska propagandan, som i
Harriet Beecher-Stowes roman ”Onkel Toms
stuga” nu fick ett utmäkt propagandamedel.
1850 års bestämmelser om New Mexico och
Utah voro däremot för Sydstaterna vaga och
ovissa löften för framtiden; i huvudfrågan hade
de förlorat. Detta var så mycket mera
väsentligt, som Kaliforniens upptagande i unionen
medförde, att den hittillsvarande jämvikten i
unionen — antalet fristater var till 1850 lika stort
som antalet slavstater — rubbades. När
sedermera under 1850-talet även Minnesota och
Oregon upptogos i unionen som fristater, sjönk
ytterligare vågskålen betydligt till slavstaternas
nackdel; de voro numera endast 15 mot 18
fristater.
En annan viktig fråga på gr. av erövringarna
rörde utstakandet av en järnvägslinje, som skulle
förbinda Kalifornien med öststaterna. Två
projekt stodo i förgrunden av diskussionen,
centralbanan med utgångspunkt från Missouri och
slutpunkt i San Francisco samt sydbanan med
utgångspunkt i Texas och slutpunkt i s.
Kalifornien. Krigsministern under den demokratiske
presidenten Franklin P i e r c e, sydstats-
ledaren J. Davis, gjorde förberedande åtgärder
för att verkställa det senare projektet, vilket
skulle för Sydstaterna medföra de största
ekonomiska fördelarna. Ledaren för Nordvästerns
demokrater S. Douglas ville, att i stället
centralbanan skulle bli verklighet: då den skulle gå
fram genom det ännu oorganiserade landet
mellan staten Missouri och territoriet Utah, måste
detta organiseras. Douglas föreslog, att det
skulle uppdelas på två territorier, Nebraska och
Kansas, vilka själva fingo avgöra, om slaveri
skulle tolereras inom dem el. ej. Meningen var,
att Nebraska skulle bli fristat, Kansas, det s.
territoriet, varigenom järnvägen var avsedd att
gå fram, slavstat. Projektet erbjöd stora
fördelar för Sydstaterna och accepterades av dem.
1854 blev Kansas-Nebraska-billen lag, varigenom
Missouri-kompromissen av 1820 upphävdes. Från
nord- och sydstater skyndade man att emigrera
till Kansas: mellan anhängarna av och
motståndare till slaveri utkämpades här blodiga
strider (the bleeding Kansas); två olika
författningar antogos. Men det blev snart tydligt, att
Nordstaternas män skulle komma i majoritet och
Kansas bli fristat. Därigenom var möjlighet för
slavstaterna att vidare utbreda sig för all
framtid avklippt.
Sydstaterna menade sig även kunna se, hur
Nordstaterna övergingo till anfall. När J. Brown
1859 företog sitt halsstarriga försök att i
Sydstaterna få en negerinsurrektion till stånd,
menade man där, att hans tilltag blottade
nordstatsmännens innersta planer. Själva partilivet
omdanades nu på ett sådant sätt, att det nästan helt
anpassades efter motsättningarna mellan fri- och
slavstaterna, och nyordningen ökade
sydstatsmän-nens farhågor. Whigpartiet föll sönder, 1854
startades i Nordstaterna ett nytt parti, det
republikanska. Det upptog i sig de tidigare
abo-litionistiska fraktionerna samt tillväxte raskt
under intryck av Kansas-Nebraskafrågan, bl. a.
i Nordvästern. Trots att republikanerna t. v.
endast motsatte sig slaveriets utsträckning till
territorierna, fruktade man i Sydstaterna det
värsta; sydstatsmännen anslöto sig nu praktiskt
sett samfällt till demokraterna och började
alltmer dryfta och hota med utträde ur unionen.
T. v. skrinlädes dessa planer, då demokraterna
lyckades vinna 1856 års presidentval åt sin
kandidat James Buchanan. Under hans
äm-betstid tillspetsades situationen ytterligare. Till
att börja med vunno slavstaterna vissa
framgångar. Högsta domstolen avdömde 1856 Dred
Scott-affären i enlighet med sydstatsdoktrinen,
att slaveri över huvud ej kunde förbjudas i
territorierna, och s. å. föreslog Buchanan — dock
utan framgång —, att Kansas skulle upptagas i
unionen som slavstat. Men båda händelserna väckte
en storm av ovilja i Nordstaterna, och
sammanhållningen inom demokratiska partiet
uppluckrades helt: i båda frågorna togo
nordstatsdemokra-terna under Douglas ställning mot
sydstatsdemokraterna. När de förra vid det partikonvent, som
1860 samlades inför presidentvalet, ej ville
acceptera de senares program, sprängdes partieL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
