Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Historia - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
Förenta staterna
506
s. å- 400 mill. $ i subsidier till Grekland och
Turkiet. Den skärpta ekonomiska krisen i Europa
samt faran för kommunistiska omstörtningar och
fortsatt sovjetrysk expansion utgjorde
bakgrunden till ett tal av Marshall i Harvard i juni s. å.,
varvid denne uppmanade Europas länder att
utforma ett gemensamt ekonomiskt
återhämtnings-program, till vars förverkligande F. kunde bistå
med råd och dåd. Sovjetunionen vägrade att
medverka och tillät icke de övriga staterna inom
”östblocket” att delta. Även Finland måste avstå,
men inalles 16 stater med Frankrike och
Storbritannien i spetsen togo fasta på Marshalls ord
och grepo sig vid en konferens i Paris s. å. an
med Europas ekonomiska problem som en helhet.
Deras förslag lades efter granskning och
revidering av amerikanska experter till grund för ett
av Truman i dec. s. å. framlagt hjälpprogram på
4 år, officiellt kallat Enropean Recovery Program
(ERP). För en 1 :a anslagsperiod på 15 mån.
äskade presidenten 6,8 milliarder S. I urtima
session anslog kongressen ung. samtidigt brådskande
provisorisk hjälp till Frankrike, Italien och
Österrike. En stark opposition försökte förgäves
att avsevärt nedskära själva
Marshallplanen samt att sätta politiska villkor för
mottagarländerna. I april 1948 antogs planen. Även
Västtyskland hade anslutits till denna. Nya
subsidier beviljades till Grekland och Turkiet samt
Kina. — F. inledde s. å. även en militärpolitisk
samverkan med Västeuropa, uppmuntrade
sålunda Frankrike och Storbritannien att tills, m.
Belgien, Holland och Luxemburg lägga grunden
till Västunionen samt började själva
förhandlingar om att tills, m. nämnda länder och
Canada upprätta ett nordatlantiskt
försvarssystem, till vilket ytterligare europeiska länder
skulle kunna anslutas. I juni s. å. antog senaten den
s. k. Vandenbergresolutionen, som
i form av ett råd till presidenten förordar, att
F. ansluta sig till regionala försvarspakter av
Brysselalliansens typ och utfästa sig att militärt
stödja stater, som äro beredda att samordna sina
försvarsanstalter. Debatten om en atlantpakt
blev mycket livlig, och vid slutet av s. å.
utformades förslag till en sådan pakt. Som förebild
tjänade bl. a. även den i sept. 1947
undertecknade Rio-pakten, ett viktigt nytt led i den
pan-amerikanska politiken. Under 1947—48
omorganiserade F. sitt försvar, återinförde i viss
utsträckning värnplikt och började upprusta, t. v. med
tyngdpunkt på flyget. Amerikanerna stärktes i
sitt beslut att icke utlämna
atombombshemlighe-ten. Med stor kraft bedrevs utvecklandet av
atomenergien, som sedan jan. 1947 i F. kontrollerades
av en civil kommission under ledning av D.
Li-lienthal. Rigorösa kontrollåtgärder vidtogos mot
de amerikanska kommunisterna. I samverkan med
Canada ägnades livlig uppmärksamhet åt
för-svarsproblemen i de arktiska områdena. På gr.
av kommunisternas stora framgångar i kinesiska
inbördeskriget togs vid slutet av 1948 F :s stöd
åt Kinas nationalregering under omprövning, och
en tendens att medge Japan en begränsad men
snar makttillväxt blev mera märkbar. I jan. 1949
avgick utrikesminister Marshall av hälsoskäl och
efterträddes av Dean Acheson (bitr,
utrikesminister aug. 1945—juni 1947). 1949 avslöts i
Washington Atlantpakten (se d. o.). De följande
åren ha präglats av skärpt motsättning till
Sovjetunionen, kulminerande i samband med
Koreakriget. Detta utbröt i juni 1950, då det
kommunistiska Nord-Korea anföll Syd-Korea, till vars
skydd F. uppbådat ansenliga försvarskrafter (se
vidare Korea, historia). 1951 avslöt F. fred och
en säkerhetspakt med Japan. — Under valåret
1948 splittrades demokratiska partiet. F. d. v.
presidenten Henry Wallace, som redan 1946 hade
trätt i opposition mot den nya, fasta
utrikespolitiken och på gr. av sin agitation s. å. hade
avskedats från handelsministerposten, bildade i
samverkan med kommunisterna ett radikalt tredje
parti och utsågs till dess presidentkandidat. På
demokraternas högerflygel uppstod samtidigt
revolt; de konservativa Sydstaterna ogillade skarpt
Trumans krav till kongressen om tryggande av
negrernas medborgerliga rättigheter. Truman
nominerades till demokraternas kandidat av ett
håglöst partikonvent; en grupp sydstatsdemokrater
utsåg därefter separat guvernör J. Strom
Thur-mond till sin kandidat. Republikanerna
nominerade staten New Yorks moderate guvernör Th.
Dewey. Medan republikanerna till synes seglade
i full medvind och alltmer betraktades som givna
segrare, fortsatte Truman oförtrutet kampen på
ett förhållandevis radikalt program av Nya
given-typ. Stödd av de i valstriden ovanligt
verksamma ekonomiska arbetarorganisationerna samt
i stor utsträckning även av farmarna, som främst
röstade för fortsatta statliga stödpriser på
spannmål, vann han en mycket överraskande personlig
seger, och hans parti återtog majoriteten i hela
kongressen. Valdeltagandet var svagt. Med c :a
2 mill. fler primärröster än Dewey fick Truman
303 elektorsröster mot 189 för
huvudmotståndaren. Sydstatsrebellen Thurmond erövrade 4
stater med inalles 39 elektorer. Wallace led, främst
på grund av samröret med kommunisterna, ett
svårt nederlag. Republikanerna ha emellertid i
fortsättningen stärkt sin ställning, och vid
kongressvalet 1950 blev demokraternas majoritet
knapp. I samband med Koreakrisen fick
presidenten vittgående befogenheter inom den
ekonomiska lagstiftningen.
Författning. F :s författning är kodifierad i en
enda grundlag, Constitution of the United States,
antagen 1787. Författningstexten omfattade till
en början utom en ingress 8 i en rad sektioner
uppdelade artiklar, men därtill ha senare
fogats ytterligare 21 artiklar, som komplettera eller
ändra den ursprungliga texten, utan att denna
omredigerats. Den som i ingressen framträder
som grundlagsstiftare är ”F :s folk”. Folket har
sedan fördelat de tre statsfunktionerna, den
lagstiftande, den verkställande och den dömande
makten, på resp, kongress, president och
domstolar, som alla i sista hand utgå från folket självt.
Kongressen är delad på två kamrar,
senaten och representanternas hus, båda utsedda
genom folkval. Representanternas hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
