Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Förenta staterna
508
består av led., som vartannat år väljas av de
särskilda staternas folk. Valmännen inom varje
stat skola fylla de behörighetsvillkor, som
krävas för valmän till den talrikaste avd. av
statens lagstiftande församling. Blott på så sätt
inskränker unionsförfattningen delstaternas rätt
att bestämma om rösträtten, att den rösträtt, som
över lag tillkommer F :s medborgare, ej må av
någon stat och f. ö. ej heller av F. själva
förvägras eller inskränkas med hänsyn till ras, färg,
tidigare träldomsställning eller kön. Intet
förbjuder dem däremot att fastställa vilket
penning-eller bildningsstreck de vilja, men numera finnas
inga andra över lag återkommande villkor för
rösträtt än medborgarskap, mogen ålder — 21
år, utom i Georgia, som stannat inför 18 år —
och boplats i valkretsen. Men sydstaterna ha tid
efter annan genom slugt utformade skatte- och
bildningskrav sökt utesluta negrer från rösträtt,
därest de icke förbehållit rätten att nominera
kandidater genom omedelbart folkval (s. k. direct
primary) åt vita. För valbarhet kräves, att man
är 25 år och under 7 år varit medborgare i F.
samt vid tiden för valet är bosatt i den stat, där
man väljes. Antalet led. må ej överstiga 1 för
varje folkmängdstal av 30,000, dock att varje stat
skall äga åtminstone 1 representant. Platserna
skola på de särskilda staterna fördelas efter var
stats folkmängd. Omfördelningen av platserna
mellan staterna har i enlighet med den
folkräkning vart 10 :e år, som unionsförfattningen själv
påbjuder, med viss periodicitet gjorts av
kongressen, som 1929 stannade vid totalsiffran 435
och i enlighet därmed reducerat många staters
representantantal och utökat andras. —
Senaten skall bestå av 2 senatorer från varje stat,
som väljas av dess folk för 6 år. Valmännen
skola inom varje stat fylla de behörighetsvillkor,
som krävas för valmän till den talrikaste avd.
av statens lagstiftande församling. V3 av
senatorerna avgår vartannat år. För valbarhet kräves
30 års ålder, medborgarskap i F. sedan 9 år och
bofasthet inom vederbörande stat. — För sitt
uppdrag åtnjuta båda husens led. arvode. Ej må
någon, som bekläder befattning i F:s tjänst, vara
vare sig senator eller representant. Så mycket
talrikare äro de praktiserande juristerna.
Förhandlingsformerna äro genomgående friare i
senaten än i representanthuset, där talmannen (the
speaker), även efter de inskränkningar hans
befogenheter undergått 1911, till fördel för sitt
parti utövar en myndighet, som de svenska
talmännen ej göra anspråk på. Sedan länge åtnjuter
senaten mycket större anseende än
representanthuset. Däremot har den icke den konservativa
prägel, som ett överhus brukar ha. Utskott
förekomma i mängd för vartdera huset. De äro så
till vida mäktigare än de svenska, som de kunna
lämna förslag, som till dem remitteras, utan
avseende. Förslagen bli, som det heter, killed in
committee. En stor roll för utskottens
domstols-liknande arbetssätt spela enskildas och
korporationers hörande genom s. k. public hearings. I
stor utsträckning bli utskottens betänkanden
antagna av husen. Vid de förhandlingar i
gemen
samt utskott, som äga rum för hävande av .ev.
olikheter mellan de beslut husen var för sig
fatta, drar representanthuset i regel det kortaste
strået. Viktiga funktioner för representanthusets
ledning har också partigruppen (the caucus) och
andra partiorgan, t. ex. the floor leader. Något
större intresse ägnar allmänheten icke husens
förhandlingar. Med så mycket större
uppmärksamhet följas dessa av pr essur e groups, även
kallade lobbyists, vilkas faktiska inflytande på
ärendenas avgörande är så stort, att de
betecknats som den tredje kammaren (the third house).
Huvudsaki. består denna av betalda agenter för
stora affärsföretag, som i hallarna till
kongressens hus, Capitolium, driva en intensiv agitation
för sina principalers intressen.
I den lagstiftande makt, som F:s folk
överlåtit på kongressen, ingår icke vad den
svenska regeringsformen först och främst
bestämmer som lag, nämligen allt vad civil- och
kriminallag heter. Stiftandet av sådan tillkommer
i stort sett delstaterna, som över huvud äro i
besittning av de befogenheter, som ej av
unionsförfattningen blivit F. tillerkända eller staterna
frånkända. Enhetliga lagar på konkursrättens,
sjörättens, patenträttens och den litterära och
artistiska äganderättens områden beslutas dock
av kongressen. Denna tillkommer det också att
organisera försvars-, post-, penning- och
bankväsen och att förklara krig. Viktigare än någon
annan befogenhet är kongressens rätt att för F :s
gemensamma försvar och allmänna väl pålägga
skatter, inkl, skatt på inkomst, från vilken källa
den än må härflyta. Någon kontrollrätt stadgas
ej i författningen. Dock utövas en sådan lika
fullt genom av de båda husen var för sig tillsatta
undersökningskommissioner. I fråga om
utövningen av kongressens makt är representanthuset på
så sätt prioriterat, att varje inkomstbill skall utgå
därifrån. Senaten äger i fråga om såväl sådana
bilis som andra endast rätt att föreslå ändringar
(amendments). I praxis har nämnda
företrädesrätt utvidgats att även gälla utgifter. Någon
reell betydelse har den dock ej, då senaten icke
ålägger sig någon som helst begränsning vid
utövningen av sin rätt att föreslå ändringar. Det
är också att märka, att kongressen icke utan
varje inblandning från den verkställande maktens
sida utövar sin lagstiftningsrätt. Den rätt att
avge budskap (message) till kongressen, som
författningen tillerkänner presidenten, har genom
lag av 1921 på det finansiella området tagit form
av ett verkligt budgetinitiativ. Utan vidare blir
ej heller ett kongressens beslut gällande. Varje
bill, som antagits av kongressen, skall föreläggas
presidenten, som, om han ej vill underteckna den,
återsänder den med erinringar till det hus,
varifrån den utgått. Skall den ändock bli lag, kräves
upprepat beslut av vartdera huset med 2/s
majoritet. Därest en bill ej blivit av presidenten
återsänd inom 10 dagar efter det den förelagts
honom, skall den vara lag, såsom om den av honom
undertecknats, såframt icke kongressen genom sin
ajournering förhindrar dess återsändande, i
vilket fall den ej skall vara lag. Såväl förstnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
