Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Förenta staterna
558
för sig märkliga tonsättare, ss. Lowell Mason
(1792—1872), John Knowles Paine (1839—1906),
Stephan Emery (1841—91), Edward Mac Dowell
(1861—1908) och Horatio Parker (1863—1919),
läto sig icke förenas med deras
klassicistiskromantiska stil. Detta gick lättare för
viskomponisten Stephen Foster (1826—64) samt i våra
dagar för nyromantiker som Charles Cadman (f.
1881). En sammansmältning av indianska
motiv och europeisk teknik finner man hos Albert
Spalding (f. 1888), Arthur Shepherd (f. 1880),
Frederick Shephard Converse (1871—1940), John
Powell (f. 1882), Albert Frederic Stoessel
(1894—1943), Cecil Burleigh (f. 1885) o. a.
Denna nationella romantik avlöstes småningom
av en hyperromantik i Wagner-Strauss’ anda
hos Daniel Gregory Mason (f. 1873) och Henry
Hadley (1871—1937), fransk-ryska inflytanden
framträdde hos Blair Fairchild (1877—1933),
Charles Martin Loeffler (1861—1935), John
Alden Carpenter (f. 1876) och Charles Tomlinson
Griffes (1884—1920), medan mer el. mindre
modernistiska riktningar fått talangfulla
företrädare i Howard Hanson (f. 1896), Louis
Gruenberg (f. 1884), Percy Aldridge Grainger
(f. 1882), Carlos Salzedo (f. 1885), Aaron
Copland (f. 1900), Henry Cowell (f. 1897), Charles
Edward Ives (f. 1874) och de båda
franskbördiga Dane Rudhyar (f. 1895) och Edgar Varese
(f. 1885). Av jazzen ha Werner Janssen (f.
1899) och George Gershwin (1898—1937) tagit
starka intryck, medan Leo Omstein (f. 1895)
och Ernest Bloch (f. 1880) företräda en på
amerikansk botten inplanterad hebreisk modernism.
Det amerikanska folkets musik har framför allt
blivit de andliga negersångerna (negro spirituals)
och jazz.
Konst. Byggnadskonsten. Först
under mitten av 1700-talet började konstnärliga
tendenser göra sig gällande inom arkitekturen
tack vare inflytande från moderlandet under
den engelska kolonitiden. Den s. k. colonial style,
som ägde bestånd även långt efter frigörelsen,
visar i sitt första skede stark släktskap med
Inigo Jones’ palladianska klassicism och senare
med bröderna Adams sprödare nyklassicism.
Goda ex. på denna i regel strama stil ge flera
större lantgårdar med monumentala
kolonnportiker samt George Washingtons hem Mount
Vernon med smäcker kolonnad. I själva verket
var den kolonnadförsedda villan så vanlig under
denna tid, att den med skäl kan nämnas som
ett nationellt drag. — Efter befrielsekriget
lämnade arkitekturen de engelska förebilderna och
anslöt direkt till rent romerska ideal och
Pal-ladio utan förmedlare. Till detta bidrog starkt
president Thomas Jefferson (1743—1826), som
med framgång verkade som arkitekt, bl. a. med
sin villa Monticelli (1796—1809). Den unga
förbundsrepublikens första offentliga byggnader
uppfördes i denna klassicistiska anda, så
Capito-lium i Washington (1793, ombyggt 1818—28)
och i Boston (1795), med korintiska kolonnhallar,
och presidentens bostad Vita huset i Washington
(1818). Charles Bulfinch (1763—1844) var
ti
dens mest betydande arkitekt. — Från omkr.
1825 övergåvos de enhetligt klassicistiska
tendenserna för även andra stilimitationer, varvid varje
stil bands vid vissa byggnadsuppgifter. Statens
ämbetsverk, museer och bibliotek uppfördes i ren
nyantik stil med grekiska tempelgavlar, ss. The
Treasury i Washington (1836—39) av Robert
Mills (1780—1855) samt Capitoliums flyglar i
samma stad (1851—65) av Thomas Walter
(1804—87). Kyrkor däremot byggdes i nygotik,
ss. Trinity Church i New York (1834—46) av
Richard Upjohn (1802—88) och Grace Church
i New York (1843—46) av James Renwick
(1818—95).
Under senare delen av årh. uppstod på flera
håll en stark reaktion mot stilimitationerna. Det
första framgångsrika resultatet i denna riktning
nådde Henry Hobson Richardson (1838—86),
en av den moderna arkitekturens pionjärer.
Enkelheten i Richardsons stora affärshusbyggnader
pekar fram mot den s. k. Chicagoskolan, en
grupp arkitekter kring William Le Baron
Jenney (1832—1907), vilka på 1880- och
1890-talen byggde upp Chicagos växande af färskvarter
i byggnader, som i sin skelettkonstruktion
utnyttjade de nya materialen järn och betong.
Vå-ningsantalet steg till mellan 10 och 20,
ytter-murarna delades upp i bärande vertikaler och
bjälklag, dagsljuset släpptes in genom stora
glaspartier, lägenhetsindelningarna blevo
flyttbara genom att de bärande innerväggarnas
uppgift övertogs av järnskelettets pelare.
Chicago-skolans arkitekter strävade mot en allt enklare
form för denna konstruktionstyp, och hos dess
främste representant Louis Sullivan (1856—1924)
finner man ett modernt radikalt betonande av
det konstruktiva och ändamålsenliga. —
Världsutställningen 1893 i Chicago bröt emellertid
denna utveckling. Den blev inkörsport för ett
nytt anlopp av europeisk stilimitation.
Kolonnader kommo åter i bruk, och skyskraporna
kläddes i gotiserande dräkt. Typiska ex. härpå äro
Woolworth Building (1912) av Cass Gilbert
(1859—1934) och Empire State Building (1929
—31), med sina 371 m världens högsta skyskrapa.
Stilimitationen utmärkte den våldsamma
byggnadsverksamheten i seklets början, särsk. i New
York, och endast några få arkitekter höllo sig
utanför denna allmänna tendens. Bland dem
märkes Sullivans elev Frank Lloyd Wright (f.
1869). Hans villor, de tidigaste från seklets
början, kännetecknas av en ytterst långt driven
fri planlösning och gruppering och ha genialt
inarbetats i terrängen.
På 1930-talet växte inflytandet från europeisk
funktionalism sig starkt, och flera av dess
ledande krafter gåvo sig över Atlanten. Så
schweizaren Richard Neutra (f. 1892), ungraren
Marcel Breuer (f. 1902), tyskarna Walter
Gropius (f. 1883) och Ludwig Mies van
der Rohe (f. 1886) samt finnen Eliel Saarinen
(f. 1873). Deras strama intellektuella stil
neutraliseras av inflytande från den åldrande F.
L. Wright, som blev centralgestalten för den
nya rörelsen. Bland dess mera betydande
ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
