Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gade, Niels Wilhelm - Gade, Svend - Gadebusch - Gadelius, Bror - Gadh, Hemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
Gade—Gadh
634
J. P. E. Hartmann den förnämste representanten
för dansk musikromantik. Hans ”Optegnelser og
breve” utgåvos 1892. — Biogr. av W. Behrend
(1917) och Ch. Kjerulf (s. å.).
Gade [-Öa], Svend, dansk teatermålare och
regissör (1877—1952). Han var anställd på
målar-ateljéerna vid Det kongelige teater i Köpenhamn,
Nationaltheatret i Oslo och Kungl. teatern i
Stockholm, verkade 1904—22 i Berlin, även som
regissör, 1922—29 i New York och Hollywood
samt var 1930—47 anställd som regissör vid
Det kongelige teater i Köpenhamn. Han var
en ytterst fantasifull iscensättare med rötter i
tysk expressionism.
Gadebusch [gä’dobo/], stad i Mecklenburg,
30 km s. ö. om Lübeck; 2,600 inv. G. är
bekant genom det efter staden uppkallade slag,
som utkämpades 3 km s. därom vid W a k
enst ä d t 20 (g. st. 9) dec. 1712 mellan svenskar
under Magnus Stenbock å ena sidan samt
danskar och sachsare å den andra. Danskarna, omkr.
16,000 man, hade uppställt sig i slagordning vid
och s. ö. om Wakenstädt. Mot dem anryckte
Stenbock 20 (9) dec. på morgonen. Hans
styrka utgjorde omkr. 14,000 man, därav 6,000
man ryttare och dragoner, samt ett artilleri,
som var danskarnas överlägset. I slaget ledo
danskarna, som hunnit få understöd av omkr.
3,500 man sachsiskt kavalleri, stora förluster,
och efter en het strid vunno svenskarna en
lysande seger. Svenskarna fingo 1,600 döda och
sårade, fienden förlorade ineihot 6,000 man, därav
över 2,500 osårade fångar. Segern vanns genom
Stenbocks taktiska skicklighet, truppernas
uthållighet och tapperhet samt svenska artilleriets
kraftiga uppträdande. — Litt.: ”Karl XII på
slagfältet”, utg. av Generalstaben, bd IV (1919).
Gadèlius, Bror Edvard, psykiater (1862—
1938). Han blev med. dr och doc. i psykiatri i
Lund 1896. Efter att ha beklätt olika
läkartjänster vid Lunds hospital och asyl samt varit t. f.
överinspektör för
sinnessjukvården blev han
e. o. prof, i psykiatri
vid Karolinska
institutet och överläkare
vid Stockholms
hospital 1903, prof. 1908.
Han blev led. av
Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1913.
Lärjunge till prof.
Svante ödman, inledde
G. med
gradualavhand-lingen ”Om
tvångs-tankar” (1896) sitt
alsterrika författar»
skap, som präglas av ett självständigt grepp om
ämnet och ofta sökt draga upp själva
grundlinjerna till psykiatrien. I det stora verket ”Det
mänskliga själslivet” (4 dir, 1921—24) belyser G. såväl
den allmänna som den speciella psykiatrien. ”Tro
och övertro i gångna tider” (2 bd, 1912—13) ger
nya synpunkter på många praktiskt-psykologiska
frågor, och i ”Skapande fantasi och sjuka skalder”,
(1927), som särskilt behandlar Tegnér, tränger
han den skapande fantasien in på livet. Icke
mindre betydelsefull är G:s läkargärning, och
Stockholms hospital (Konradsberg) blev under hans
ledning centrum i Sverige för de moderna
idéerna om en fullt sjukhusmässig behandling av
sinnessjukdomarna, motsatt äldre tiders
fördomsfulla betraktelsesätt.
Gadh, Hemming, statsman (f. i mitten av
1400-talet, d. 1520). Han antages ha varit bördig
från Kalmartrakten. Bestämd för det andliga
ståndet, studerade han 1471—73 vid Rostocks
univ. och var 1477—79 kansler hos biskopen av
Linköping. 1479 for han till Rom i ett
diplomatiskt uppdrag, som kom att medföra, att han i
fulla två årtionden kvarstannade där som
Sveriges agent el. ”minister” vid den heliga stolen.
På denna post ådagalade han överlägsen
skicklighet vid avvärjandet av danska kungahusets
försök att mot det ”upproriska” Sverige vinna
påvemaktens stöd genom bannlysningar el.
an-norledes. Påven Alexander VI utnämnde honom
till sin kammarherre. G. blev omkr. 1495 doktor
i kanonisk rätt. Efter konung Hans’
tronbestig-ning i Sverige 1497 återkallades G:s
sändebuds-fullmakt, och 1500 kom han tillbaka till
hemlandet. Här blev han (jan. 1501) vald till biskop
i Linköping men ägnade sig mest åt politiska
värv. Tills, m. Sten Sture d. ä. och Svante
Nilsson (Sture) organiserade han den på
sommaren 1501 utbrutna resningen mot konung Hans
och ledde själv belägringen av Stockholms slott
till dess fall maj 1502. Sten Sture, som under
upproret ånyo blivit riksföreståndare, såg i G. sitt
bästa stöd i regeringsutövningen. Med Svante
Nilsson var G. förbunden i intim vänskap, och
efter Sten Stures död dec. 1503 tryggade han
herr Svantes succession i riksföreståndarskapet
genom att till en tid hemlighålla dödsfallet. G.
blev även Svante Nilssons mest förtrogne
rådgivare i regeringen, men hans lyckligaste tid var
redan gången. Hans val till biskop i Linköping
hade till följd av danska intriger underkänts av
påven, och då han icke desto mindre fortfor att
uppbära de biskopliga intäkterna, drabbades han
(1506) av en påvlig bannbulla. Herr Svantes
trofasta vänskap höll honom emellertid uppe, och
G. å sin sida var denne till ovärderlig hjälp i
svåra trångmål. 1506—09 innehade han befälet
vid Kalmar slotts belägring, och 1510—12 var
han svenskt sändebud i det med Sverige
förbundna Lybeck. Under hans vistelse där avled
Svante Nilsson, men G. hemkom från
ambassaden tids nog för att (juli 1512) främja Sten
Sture d. y:s val till faderns efterträdare. Även
av den nye regenten var han, åtm. till en
början, synnerligen högt värderad som politisk
rådgivare. Däremot måste han 1513 till Hans Brask
avstå Linköpings biskopsstol. Sten Sture
förlänade honom då Kastelholms slottslän. Då
inbör-desfejden mellan Sten Sture d. y. och Gustaf
Trolle utbröt hösten 1516, ställde sig G. på
den förres sida. I okt. 1518 blev han — tills,
m. bl. a. Gustav Vasa — i stockholmsskären
förrädiskt bortförd till Danmark av Kristian II, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
