Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gadh, Hemming - Gadidae - Gadir - Gadolin, Johan - Gadolinit - Gadolinium - Gadsden - Gadus - Gaeler - Gaelic League - Gaeliska språket och litteraturen - Gaeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Gadidae—Gaeta
636
under G:s danska fångenskap inträffade hans
ryktbara ”avfall” : Den gamle unionsfienden blev nu
Kristians man. Sten Sture förklarade honom
för-lustig Kastelholm. Vid underrättelsen om Sten
Stures död febr. 1520 började G. genom bud och
brev till hemlandet verka för Kristians hyllning,
och sedan han frigivits ur fångenskapen,
medverkade han vid de underhandlingar, som ledde
till Stockholms kapitulation i sept. Icke desto
mindre blev han själv ett av de många offren
för Kristians trolöshet; under en på dennes
uppdrag företagen resa i Finland blev han i mitten
av dec. 1520 på kunglig befallning halshuggen
utanför Raseborgs murar. — Litt.: G. Carlsson,
”H. G. En statsman och prelat från Sturetiden”
(1915); S. Tunberg, ”H. G.” (i Hist. Tidskr.
1916). .
Gadidae, se Torskfiskar.
Gadlr, feniciskt namn på Cädiz.
Gadolin, Johan, svensk-finländsk kemist
och fysiker (1760—1852); fil. mag. i Uppsala
1782, adjunkt i Åbo 1785, prof, i kemi där 1798
—1822. G. lade grunden till en kemisk
vetenskaplig forskning i Finland. Hans tidigare
arbeten falla inom värmeläran. G. är den förste,
som föreslagit användandet av den senare s. k.
titreringsanalysen. Mest känd är han för sina
arbeten över de sällsynta jordarterna och för
sin analys av det efter honom uppkallade
mineralet gadolinit. Ett urval av G:s skrifter jämte
biogr. äro utg. av E. Hjelt och R. Tigerstedt
(1910).
Gadolinit, ett efter Johan Gadolin uppkallat
svart, obsidianliknande mineral, Be-j Fe(YO)2(Si
04)2. G. upptäcktes 1787 vid Ytterby
fältspat-brott. G. har i kemins historia spelat en stor roll
som utgångsmaterial för framställning av
sällsynta jordartsmetaller (se d. o.).
Gadolinium, se Sällsynta jordartsmetaller.
Gadsden [gä’dzdan], stad i n. ö. Alabama,
U.S.A., vid Coosa River; 56,000 inv. Järn- och
stål-, gummi- och bomullsindustri; stora
vattenkraftverk.
Gädus, se Torskfiskar.
Gaeler [gä’-] (ir. gaedheaV). 1) I vidsträckt
mening namn på den ena av de båda grupper,
vari den ökeltiska folkgrenen sönderfaller.
Gruppen omfattar irerna på Irland, invånarna på ön
Man och höglandsskottarna. -—• 2) I inskränkt
och vanlig mening avser g. (enl. inhemskt
språkbruk) endast kelterna i de skotska högländerna
och på Hebriderna. Från sina hemtrakter på
Irland, vars keltiska befolkning av lat.
författare på 300-talet e. Kr. kallades scoti (skoter,
därav namnet Skottland), utvandrade under de
första århundradena e. Kr. en keltisk folkstam,
dalriada, till n. Britannien. De påträffade där
pikterna, som de 844 underkuvade och med vilka
de småningom sammansmälte.
Gaelic League [géi’lik li’g], eng. (gael.
Conn-radh na Gaedhilge), irländsk förening för
gaeliska språkets spridning och litterära utveckling,
stiftad 1893 i Dublin av Douglas Hyde. Den
anordnade språkkurser, understödde utgivningen
av modern gaelisk litteratur och höll årl. (från
1897) gaeliska kulturfester (oireachtas) efter
mönstret av walesarnas eisteddfod. Ehuru från
början politiskt neutral beredde G. marken för
irländsk nationell politik och bidrog till
uppkomsten av Irländska fristaten. G. har sitt säte
i Dublin.
Gaeliska språket och litteraturen [gä’-].
Gaeliska avser: 1) I vidsträckt mening den
ena av de båda språkgrupper, vari den ökeltiska
språkgrenen sönderfaller; gruppen omfattar
iris-kan på Irland, manx på ön Man och gaeliskan
i inskränkt mening i de skotska högländerna. —
2) I inskränkt och vanligt mening kelternas i
de skotska högländerna och på Hebriderna
språk, även kallat höglandsskotska el.
skots k-g a e 1 i s k a. — Skotsk-gaeliskan är en
avläggare av forniriskan. Denna fördes av irerna
vid deras kolonisation över till n. v. Britannien,
i vars bergstrakter den fortlevat intill våra dagar.
Urspr. var sålunda höglandsskotskan ett med
iris-kan. Den s. k. Deer-boken (utg. av J. Stuart,
”The book of Deer”, 1869), en latinsk
evangelie-handskrift, gjord i Skottland på 800-talet,
innehåller några slutrader, avfattade på iriska, men
senare (på 1000- och 1100-talen) i samma
handskrift infogade keltiska anteckningar uppvisa en
språkform med tydliga skotsk-gaeliska särdrag
och utgöra alltså skotsk-gaeliskans äldsta kända
språkminnesmärke. Länge synes dock iriskan ha
förblivit Skottlands litterära språk. Så t. ex.
utkom 1685 W. Bedells för skottar avsedda
översättning av G. T. till iriska, med en kort lista
ordförklaringar. Från 1512 upptecknade
emellertid James Macgregor, domprost i Lismore
(Ar-gyllshire), och hans broder Duncan omkr. 300
folksånger i en något så när ljudtrogen
ortografi, som ger en bild, om ock svårtydd, av den
då talade skotsk-gaeliskan. Litterärt viktig är
den särskilt genom de i samlingen upptecknade
Ossianska balladerna, tillhörande den
urspr. iriska sagocykeln om hjälten Finn
(Fingal) och hans son Ossian. Sitt högsta flor når
bardpoesin på 1700-talet med Alexander
Mac-donalds beskrivande och patriotiska, Dugald
Buchanans religiösa och Duncan Bån Macintyres
naturskildrande diktning. Icke förrän på
1800-talet kan man tala om någon originell gaelisk
prosaalstring; då skrev N. Macleod ”Caraid nan
gaidheal” (Gaelernas vän, utg. 1868). — Litt.:
H. Pedersen, ”Vergleichende Grammatik der
kel-tischen Sprachen” (2 bd, 1908—13) ; H. Lewis &
H. Pedersen, ”A. concise comparative Celtic
grammar” (1937).
Gaeta [gae’ta], det gamla Ca jeta, hamnstad
och fästning i Latium, Italien, på en udde, som
bildar gräns i n. för Gaetabukten av Tyrrhenska
havet; 7,000 inv. Ärkebiskopssäte. Gammalt
kas-tell. — G. var av gammalt en stark klippfästning,
som på grund av sin betydelse ofta utsattes för
anfall. 1848 tog Pius IX sin tillflykt dit och
resi-derade där till 4 sept. 1849. 2 nov. 1860 drog sig
Frans II av Bägge Sicilierna tillbaka till G., som
efter fruktansvärt bombardemang tvangs att
kapitulera 13 febr. 1861. Numera har fästningen
förlorat sin forna betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
