Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galiléen - Galilei, Galileo - Galileiska havet - Galitzin - Galium - Galizien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
651
Galilei—Galizien
652
Landskapsbild från nordostligaste delen av Galiléen.
Ur Riwkin-Brick, ”Palestina”.
Jesu tid missaktades ”hedningarnas Galilea” av
den kring Jerusalem och Judéen samlade
judendomen. Emellertid blev G. efter Jerusalems
förstöring judendomens andliga centrum. Tiberias
vid Gennesarets sjö blev under 2:a årh. e. Kr.
det judiska lagstu diets härd.
Galile’i, G a 1 i 1 e o, italiensk fysiker och
astronom (1564—1642), son till tonsättaren V i n c e
n-z o G. Han fick 1589 en professur i matematik
i Pisa men utbytte den 1592 mot samma lärostol
i Padova. Hans forne lärjunge Cosimo II de’
Medici kallade 1610 G. till Florens och
utnämnde honom till sin förste matematiker och filosof.
G:s öppna anslutning till läran om jordens
rörelse uppeggade teologerna mot honom. 1632
kallades han till Rom, anklagad för att i ”Dialogo
sopra i due massimi sistemi del mondo” ha
försvarat kättersk lära. Han undergick då en
långvarig rannsakning, möjl. förenad med tortyr,
samt blev slutligen 1633 dömd att under
förödmjukelser avsvärja sina irrläror och lova att
aldrig mera nämna något om jordens rörelse.
Han förvisades först till Siena, sedan till sin
villa invid Arcetri nära Florens. De sista åren
av sitt liv var han fullständigt blind.
Tidigt visade G. prov på utomordentlig
observations- och kombinationsförmåga. Ännu blott
student, iakttog han pendelsvängningarnas
iso-kronism och konstruerade med stöd därav ett
instrument för att mäta pulsens hastighet. I
geometrien lyckades han 1585 komplettera vissa av
Ar-kimedes’ undersökningar om kroppars
tyngdpunkter, och samtidigt uppfann han den
hydro-statiska vågen, varmed fasta kroppars och vätskors
spec. v. kunde bestämmas. Som lärare i Pisa
upptäckte han cykloiden och studerade teorien
för kroppars fall, för vilket ändamål han
anställde försök från det lutande tornet. 1597 började
han konstruera en proportionalcirkel, som han
slutgiltigt beskrev 1606. Under mellantiden
fortsatte han sina undersökningar i mekaniken,
varvid han upptäckte lagarna för likformigt
accelererad rörelse; f. ö. ägnade han sig åt
astronomiska observationer, uppfann termometern och
sysslade med magneters armering samt ballistiska
problem.
I juli 1609 erfor G., att man i Holland
konstruerat ett instrument, som genom en förening
av linser ökade synkraften. Efter en kort tids
försök konstruerade han teleskopet och
mikroskopet. Med sitt teleskop upptäckte G. i jan. 1610
fyra av Jupiters månar ävensom ojämnheterna
på månens yta samt beskrev s. å. dessa o. a.
astronomiska iakttagelser i ”Sidereus nuncius”.
Kort därefter observerade han ytterligare
Satur-nus’ från klotformen avvikande, egendomliga
form, solfläckarna och Venus’ faser. — 1612
utgav G. en avh. om orsaken till att fasta
kroppar flyta och röra sig i vätskor samt
meddelade, att han beräknat Jupitermånarnas
omloppstider. Av denna senare upptäckt sökte han snart
draga nytta för longitudbestämningar till sjöss.
De iakttagelser över solfläckarna, som med
anledning av G:s Upptäckt på flera håll
anställdes, föranledde honom att författa tre brev
till Marco Velsero (1613), i vilka han förklarade
de förnämsta bland dessa iakttagelser. G. skrev
även i brevform en uppsats om gränserna mellan
tro och vetande med hänsyn till vetenskapliga
forskningar. 1623 författade han ”11 saggiatore”,
ett mästerstycke i polemik. Även under sin
förvisning efter domen 1633 ägnade han sig flitigt
åt vetenskapliga forskningar. G:s saml. skr. ha
ofta utgivits, fullständigast i den stora
national-upplagan i 20 bd (1890—1909), under redaktion
av A. Favaro. — Bland monogr. må nämnas
av A. Favaro (1910), E. Wohlwill (2 bd, 1909
—26), W. W. Bryant (1918), L. Olschki (1927)
och A. Banfi (1931). Processen mot G. har
utförligt behandlats av bl. a. K. v. Gebler (2 bd,
1876—77). Kort sv. biogr. av T. Aurén i Populär
Astronomisk Tidskr. 1927.
Galiléiska havet, se Gennesaret.
Gali’tzin, rysk släkt, se Golitsyn.
Ga’lium, bot., se Måra.
Galizien [-ts-] (ty.), po. Galicja, ry. Galitsija,
landskap, numera delat på Polen och
Sovjetunionen (Ukraina), före delningen omfattande
de polska vojvodskapen Kraköw, Lwöw,
Stani-slawöw och Tarnopol; 78,494 km2, c:a 8,5 mill.
inv., därav nära 60% polsk- och 35%
ukrainsktalande, de senare i ö. G. — den nya riksgränsen
går omedelbart ö. om Przemysl. Sydgränsen,
mot Slovakien och Karpatorutenien, följer ung.
Karpaternas kam, medan nordgränsen är
historiskt betingad. G:s lägsta delar, kring Weichsel
och San, ligga 150—200 m ö. h., dess högsta
punkt, i Höga Tatra, är mer än 2,600 m ö. h.
Inom G. går vattendelaren mellan Weichsel och
Dnjestr, mellan Östersjön och Svarta havet.
Vidsträckta, skogbärande sandområden utbreda sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
