Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallas, Matthias, greve av Campo, hertig av Lucera - Gallaudet, Thomas Hopkins - Gallbildning(-ar), galler, cecidier - Gallblommor - Gallblåsa - Gallblåseinflammation - Gallbräcka - Galldrivande medel, cholagöga - Galle (Point de Galle) - Galle, Johann Gottfried - Galle, Peder - Gallé, Émile - Gallego - Gallego, Juán Nicasio - Gallegos, Rómulo - Gallehus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Gallaudet—Gallehus
658
let blev president för hovkrigsrådet
(krigsminister). G. var en erfaren, förståndig och försiktig
krigare ehuru ej utrustad med några större
fältherreegenskaper. Hemfallen åt dryckenskap
saknade han förmåga att upprätthålla nödig
disciplin och synes ej ha ägnat tillbörlig omsorg åt
arméns förplägnad. Detta hade till följd, att flera
av G :s fälttåg slutade med arméns fullständiga
upprivande utan några större strider, vilket
in-bragte honom spenamnet ”härfördärvaren”.
Gallaudet [gälådä’t], Thomas Hopkins,
grundläggare av dövstumundervisningen i
Amerika (1787—1851). G. upprättade 1817 och ledde
till 1830 Amerikas första dövstuminstitut i
Hartford i Connecticut. På G:s initiativ upprättades
efter dess mönster flera andra institut i Amerika.
Gallbildning (-ar), galler, cecidier,
missbildningar på växter el. växtdelar, vilka
förorsakas av vissa parasitiskt el. symbiotiskt
levande organismer. Dessa cecidier äro antingen f
y-t o c e c i d i e r, då de framkallas genom växter
(cecidofyter), ss. bakterier, slemsvampar och
egentliga svampar, el. z o o c e c i d i e r, då de
härröra av djur (cecidozoer), ss. maskar,
spindlar och insekter. De genom svampar bildade g.
benämnas ofta mykocecidier, de genom
maskar (rundmaskar), spindlar (gallkvalster) och
insekter, ss. gallmyggor, gallsteklar (g. sömntorn
el. bedeguar), gallvivlar, bladloppor och barrlöss,
framkallade resp, helmintho-, acaro- och
entomocecidier. Som procecidier
betecknar man g., vilka uppstått genom inverkan
av insektsägg, som mictocecidier sådana,
som bildats på annat cecidium.
Gallblommor, könlösa, som skyltningsorgan
tjänstgörande blommor, vilka förekomma hos
många växter, t. ex. kantblommorna hos blåklint
(se även Dubbla blommor).
Gallblåsa, hos människan en päronformig, 8
—14 cm lång reservoar för gallan; ligger på
undersidan av högra leverfliken och når med sin
tjockända till främre skarpa leverkanten.
Gallblåseinflammation, cholecystitis börjar
vanl. med smärtor i maggropen och under h.
revbensbågen, svårighet att draga djupa andetag,
illamående och ofta kräkningar. Understundom
tillkomma tecken på förhindrat gallflöde till
tarmen med gulfärgning av hud och slemhinnor
samt mörkfärgning av urinen. G. kan någon
gång leda till bristning av gallblåsan. Stundom
fordrar g. operation. Den är ofta förbunden med
sten i gallblåsan.
Gallbräcka, petrogr., se Bräcka 2).
Galldrivande medel, cholagöga,
läkemedel, som öka gallavsöndringen och främja
uttömning av galla i tarmen. Endast helt få sådana
medel äro erkänt verksamma. Vissa
beståndsdelar i födan (albumoser och peptoner),
extraktiv-ämnen ur kött, även fett, kunna öka
gallavsöndringen, så även salicylsyrat och bensoesyrat
nat-ron, vissa avföringsmedel, ss. rabarberrot, samt
vissa salter (natrium- och magnesiumsulfat,
karls-badersalt), en del alkaloider samt flyktiga oljor,
mentol och kamfer.
Galle [gal], förr Point de Galle, stad
på s. v. kusten av ön Ceylon; 49,000 inv. G.
var förr öns huvudhamn.
Galle, Johann Gottfried, tysk astronom
(1812—1910). Han var 1851—97 direktor för
ob-servatoriet i Breslau. 1846 observerade G. den av
Leverrier förutberäknade planeten Neptunus. Han
lämnade 1875 ett värdefullt bidrag till
bestämningen av solparallaxen samt upptäckte tre
kometer.
Galle, Peder, teolog (omkr. 1450—1538).
Han inskrevs 1476 som student i Rostock och
anställdes, efter att ha blivit magister artium,
som lärare vid Uppsala univ., till en början inom
fil. fakulteten. Sedan G. 1500 i Siena förvärvat
teol. doktorsgrad, förlädes hans lärarverksamhet
till teol. fakulteten. Samtidigt var han bisittare i
Uppsala domkapitel, där han slutligen steg till
scholasticus. Hans teologiska lärdom och katolska
övertygelsetrohet gjorde honom till en
förgrundsgestalt i kampen mot reformationen på 1520-talet.
Särskilt ryktbar blev G. därigenom, att han mot
Olaus Petri först i skriftligt meningsutbyte och
därefter, på riksdagen i Västerås 1527, i en
offentlig disputation framträdde som den gamla
trons talangfulle och energiske försvarare. Ett av
G:s skriftliga inlägg i striden, det i början av
1527 författade svaret på ”de tolv spörsmålen”,
trycktes av Olaus Petri i maj s. å. med. dennes
vederläggning.
Gallé, Émile, fransk konsthantverkare (1846
—1904), har gjort sig bemärkt på möbelkonstens
och särsk. på glasindustriens område med
verkstad i Nancy; i synnerhet blevo hans färgade
glas i jugendstil med stiliserade växtmotiv
berömda.
Gallego [galjä’gå], spanska namnet på inv. i
Galicien.
Gallego [galjä’gå], Juan Nicasio, spansk
präst och skald (1777—1853). G. har bl. a.
skrivit en av de bästa patriotiska dikter Spanien
äger: ”El dos de Mayo”, förhärligande de
hjältar, som fallit i kriget mot fransmännen (1808).
Gallegos [gajä’gås], Romulo, venezuelsk
författare och politiker (f. 1884). I en rad
romaner har G. givit färgrika och träffande bilder
av livet i civilisationens utkanter i sitt hemland
och framstår nu som den kanske främste av
levande latinamerikanska prosaister. — G., som
innehaft flera ledande poster inom
undervisningsväsendet och 1912—30 var prof, i filosofi, gick
sistn. år av politiska skäl i frivillig landsflykt.
Efter återkomsten blev han ledare av
vänsterpartiet Accion democratica. Han valdes 1947 med
stor majoritet till Venezuelas president för
perioden 1948—52 men störtades genom en
militärkupp redan i nov. 1948.
Gallehus, by i Mögeltönders sn, Sönderjylland,
c :a 5 km n. v. om Tönder, bekant genom de
båda här 1639 och 1734 funna guldhornen, det
största närmare 80 cm långt. De förvärvades av
danska kungafamiljen men bortstulos 1802 ur den
kungl. konstkammaren. Tack vare gamla
avbildningar och beskrivningar känna vi dock deras
konstruktion och utseende. På en stomme av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
