Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gasurladdningslampor - Gasvatten - Gasverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
755
Gasvatten—Gasverk
756
små dimensioner och ha fördenskull fått
vidsträckt användning som ersättning för bågljus
vid filmprojektorer.
Gasvatten, se Ammoniakvatten.
Gasverk i modern mening är en industriell
anläggning för kemisk förädling av stenkol
genom torrdestillation (upphettning utan
lufttillträde) och tillvaratagande samt i vissa fall
bearbetning av de därvid uppkommande
produkterna. Dessa äro stenkolsgas (förr i renat skick
kallad lysgas, numera, sedan den vanl. endast
användes för uppvärmningsändamål i städer,
stadsgas), koks, stenkolstjära och gasvatten. —
De första g. i Sverige voro ett par mindre
anläggningar i Karlslund, nära Örebro, resp, i
Jonsered. Det första större svenska g. anlades
i Göteborg av engelsmannen James Malam 1846;
Norrköpings g. följde 1851 och Stockholms g.
1853 ; 1949 funnos g. i 37 svenska städer.
Råmaterial vid g. är under normala
förhållanden vissa bestämda typer av stenkol. För g. med
kammarugnar äro kokskol med c :a 25 %
flyktiga ämnen ett utmärkt avgasningsmaterial. Då
emellertid världens förråd av prima kokskol är
i avtagande, reservera de kolexporterande
länderna dessa i första hand för sina egna koksverk.
Resultatet blir, att de större g. redan nu och
ännu mer i framtiden få använda blandningar av
2—3 typer kol med olika halt flyktiga ämnen och
olika koksningsförmåga samt kombinera dessa så,
att bästa möjliga koks erhålles.
Avgasningen av stenkolen skedde förr allmänt
i järnretorter vid en temp av högst 8oo°, Större
gasutbyte erhölls genom övergång till retorter av
chamotte, vilka tillåta en temp. av c:a i,ioo°.
Ju högre temp. drives, desto mindre blir gasens
halt av tunga kolväten och
desto mindre dess lyskraft.
Då man numera ej längre
har något intresse av att
erhålla lysande låga, har
utvecklingen medfört en
ytterligare höjning av
avdriv-ningstemp., upp till 1,200 å
1,350°, som ekonomiskt
lämnar det bästa utbytet.
Självbärande retorter
komma vid nämnda höga temp.
ej längre i fråga. Sedan
början av 1920-talet byggas
huvudsaki.
kammarug-n a r, utförda av silikategel.
En kammarugn kan i korthet
karakteriseras som en
ugns-byggnad, försedd med
långsmala avgasningsfack, varvid
väggarna till dessa äro
genomdragna av
eldningskana-ler. Fig. 1 visar en typisk
sektion genom en
kammarugn. Upphettningen sker med
”halvgas” från en central
koksgasgenerator,
undantagsvis med ”starkgas”, varvid
såväl bränngasen som för-
Fig. 1. Sektion av
kammarugn med
eldningskanaler
och
förvärmnings-anordningar för
gasbränsle och luft.
a eldningskanal, b
kammare, c
regenerator.
Fig. 2. Förlag av torr typ, försett
med ammoniakvatteninsprutning
och avstängningsanordning.
Fig. 3. Tjärtvätt
bränningsluften kraftigt förvärmas medelst
regeneratorer, fyllda med löst staplat, eldfast tegel.
Påfyllningen av kol sker genom ett antal luckor
upptill. Då avgasningen är avslutad, öppnas
luckor i kammarens bägge ändar, och koksmassan
utskjutes medelst en ”stämpel” ned i en
förbiglidande släckningsvagn. Häri transporteras koksen
till ett avkylningstorn, där den begjutes med en
avpassad mängd vatten. Sedan den helt svalnat,
ske krossning och sortering.
Från avgasningskamrarna suges gasen till ett
som gaslås tjänande förlag, där tyngre
tjärbe-ståndsdelar avskiljas (fig. 2),
passerar
härefter en kylare,
där fortsatt
avskilj ning av
tjära,
gasvatten m. m. sker,
och går
härefter vidare till
en
stoftavskil-jare. Denna
avskilj ning kan
ske antingen i
en s. k. p
e-1 o u z e (se fig.
3) el., som vid
Stockholms g., i ett e 1 e k t r o f i 11 e r. Gasen
befordras från ugnen medelst en pump, försedd
med en automatiskt verkande ”omloppsregulator”.
Pumpen driver härefter gasen genom en
ammo-niaktvättare (jfr bild 1 å pl.), vidare genom ett
system av reningskistor och slutl. via en
stations-gasmätare till den som utjämningsbehållare
tjänande gasklockan. Vid större gas- och
koksverk ingår i reningskedj an även en bensoltvätt,
vanl. i form av ett tvättom, på vars träbottnar
rågasens innehåll av bensen
och bensenliknande ämnen
(toluen, xylen, pyridin etc.)
uppsuges medelst lämplig
tvättolja, som kontinuerligt
destilleras i bensolkolonner.
Reningskistorna ha
till uppgift att befria gasen
från dess halt av svavelväte
(H2S) o. a. gasformiga
svavelföreningar, vilka eljest
vid gasens användning skulle
alstra svaveldioxid (SO2).
Reningsmassan består av
järnhydrat (Fe(OH)3) i form
av myrmalm el. av den
järn-haltiga avfallsprodukt, som
erhålles vid förarbetning av
bauxit till ren
aluminiumoxid. Vid reningen övergår
järnhydratet till järntrisulfid
(Fe2S3), som i sin ordning
genom oxidation kan
regene-reras till järnhydrat och rent
svavel. I regel sker denna
oxidation kontinuerligt genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
