Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 2. Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
783
Geijer
784
Erik Gustaf Geijer. Målning
av J. G. Sandberg 1828.
och klassiska språk. Av de akademiska lärarna
var Benjamin Höijer ensam av betydelse för G.
1803 skrev G. 20-årig ”Äreminne öfver Sten
Sture”, som inlämnades till Sv. akad:s tävlan i
ämnet och vann dess stora pris. G. disputerade
1806 för filosofiska graden. Med en avh. 1808
sökte han, ehuru förgäves, vinna en docentur i
latin. Sedan G. 1809 förlovat sig med Anna Lisa
Lilljebjörn (giftermålet ägde rum 1816), reste
han till England som informator för en
köpmans-son. Vistelsen där,
till aug. 1810,
öppnade för G. skilda
sidor av ett stort
samhällsliv och
berikade honom med
nya fortverkande
intryck.
Hemkommen skrev G. ett
svar på Sv. akad:s
prisfråga för 1810,
”Hvilka fördelar
kunna vid
menni-•skors moraliska
uppfostran dragas
af deras
inbill-ningsgåfva?”, och
fick ånyo stora
priset. Skriften
sammansmälte
tankar av Kant, Schil-
ler och Schelling samt är i sin uppskattning av en
teoretisk uppfostran, som gör den unge beredd att
möta erfarenhetens värld med bestämda
principer och frisk tankekraft, ett vältaligt uttryck för
nyhumanistisk åskådning. Det där antydda
angreppet på upplysningens sens-communfilosofi och
nyttighetslära fortsatte G. i ”Om falsk och sann
upplysning med afseende på religionen” (1811).
S. å. var G. med om att stifta Götiska förbundet.
Sin stora litterära och nationella betydelse
fick förbundet genom sin på G :s förslag
upprättade tidskrift Iduna. I dess första häfte, h. o. h.
skrivet av G., framträdde han som skald med
bl. a. ”Manhem”, ”Vikingen” och ”Odalbonden”,
som grundläde hans rykte. G:s första poetiska
skede är huvudsaki. begränsat till 1811—14. Han
publicerade då ett flertal dikter dels i Iduna,
dels i Poetisk kalender (”Maj betraktelser”,
”Vallgossevisa”, ”Shakespeare” och ”Den lille
kolargossen”). En efterverkan av G:s i England
väckta Shakespeareintresse var hans övers, av
”Macbeth” (1813). Nyromantiken åsyftade
gentemot upplysningens förståndskultur en väckelse
av religiositeten; G. kunde med sin från
barndomshemmet ärvda ostörda religiösa känsla
okonstlat ansluta sig härtill och utgav 1812, med
anledning av psalmbokskommitténs tillkomst året
förut, ”Försök till psalmer”. 8 av hans psalmer
fingo plats i 1819 års psalmbok. Tills, m. A. A.
Afzelius utgav G. ”Svenska folk-visor” (3 dir,
1814—16) med en inledande avh., ”Om den
gamla nordiska folkvisan”. Mot Lings överdrivna
förväntningar om fornålderns förmåga att
inspirera en ny diktning och konst reagerade G :s
goda omdöme i en utmärkt avh., ”Betraktelser i
afseende på nordiska mythernes användande i
skön konst” (i Iduna 1817).
Från 1815 hade G. under prof. Fants
tjänstledighet fyra terminer framåt hållit historiska
föreläsningar i Uppsala med enastående
framgång; 1817 utnämndes G. till prof, i historia vid
Uppsala univ. 1818 utkom ”Feodalism och
re-publikanism”, hans första betydande skrift på det
historiska området, 1820 ”Thorild. Tillika en
filosofisk el. ofilosofisk bekännelse”, en
huvudsakligen kunskapsteoretisk avh., som föranledde ett
det bildade Sverige upprörande åtal för hädelse
med anledning av några uttalanden om
treenig-hetsläran, samt 1823 ”Nytt ’ett och annat’ i
anledning af frågan om akademiska jurisdiktionen”,
G:s mest utförliga startsrättsliga arbete.
Skrifterna om feodalismen och om j urisdiktionen visa
G. som anhängare av ”den historiska skolan”.
Han polemiserar mot lärorna om naturrätten och
samhällsfördraget: Människorna ha aldrig
börjat som en hop individer, utan själva början är
redan ett mänskligt helt. Bakom denna tanke
ligger G :s ännu ej fullt utvecklade
personlighets-filosofi, som lär ett ursprungligt förhållande av
ömsesidighet mellan människorna. En mer
utpräglat politiskt konservativ läggning har G:s avh.
om j urisdiktionen. Den utför den romantiska
statslärans betraktelse av staten som en organism
och försvarar existerande korporationer och stånd
såsom nödvändiga enskilda organ i statens helhet.
1825 utgav G. ”Svea rikes häfder”, I,
omfattande forntiden och inledd med den berömda
essän ”Sveriges natur”. För samlingsverket
”Geschichte der europäischen Staaten” utarbetade
han det samtidigt på tyska och svenska
utkommande verket ”Svenska folkets historia” (3 dir,
1832—36), som avhandlar Sveriges historia
t. o. m. Kristinas regering. 1838 utkom i Sv.
akad:s handlingar ”Teckning af Sveriges
tillstånd ... under tiden från konung Carl XH:s död
till konung Gustaf HI:s anträde af regeringen”.
G. satte som huvudmål för sin historieskrivning
att skildra det svenska statslivet i dess
sammanhängande utveckling. Han är den förste
vetenskaplige svenske historieskrivare i modern
mening. Som historiker visade G., obunden av
teorier, hur varje tids nya krafter kräva nya
former för statslivet. G:s kritik av adeln väckte
en gensaga av Fryxell i ”Om
aristokratfördö-mandet i svenska historien” (1845; fortsatt 1846
och 1850). G. genmälte i ”Svar till professor
Fryxell” (1846).
1824 invaldes G. i Sv. akad. Sommaren 1825
företog han en resa till Tyskland och råkade
där en rad berömda lärda och vittra personer;
han skildrade i sina ”Minnen” (1834) resan efter
samtidiga brev till hustrun. Som led. av 1825
—28 års stora undervisningskommitté
bekämpade G., särskilt i de klassiska språkens intresse, i
det hela reformvännernas ombildningsprogram;
hans mot kommittéförslaget riktade skrift ”Några
anmärkningar om uppfostran och undervisning”
(1829) visar, under inflytande av Hans Järta, en
uppstramning av den konservativa ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
