Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg (prins av Grekland) - Georg Ludvig (kurfurste av Hannover) - Georg II (kurfurste av Hannover) - Georg III (kurfurste av Hannover) - Georg IV (konung av Hannover) - Georg V (konung av Hannover) - Georg den skäggige (hertig av Sachsen) - Georg (konung av Sachsen) - Georg I (konung av Storbritannien) - Georg II (konung av Storbritannien) - Georg III (konung av Storbritannien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Georg
852
ningar med kretensaren Venizelos, avgick han
1906.
Hannover. 1) Georg Ludvig, kurfurste
(1660—1727), se nedan Storbritannien och
Irland 1).
2) Georg II, kurfurste (1683—1760), se
nedan Storbritannien och Irland 2).
3) Georg III, kurfurste, från 1814 konung
(1738—1820), se nedan Storbritannien och
Irland 3).
4) Georg IV, konung (1762—1830), se
nedan Storbritannien och Irland 4).
5) G e o r g V, konung (1819—78), ende son
av konung Ernst August, blind sedan 1833, kom
på tronen 1851 och återställde 1855
författningen av 1840. G. var en obönhörlig
motståndare till Preussen och avsattes av Bismarck 1866,
slöt likväl 1867 med Preussen ett avtal, vari
han förbehöll sig en gottgörelse på 16 mill.
thaler, vilket avtal dock 1868 åter hävdes. Hans
ende son var Ernst August (se Cumberland 3).
Sachsen. 1) Georg den skäggige,
hertig (1471—1539), son till hertig Albrekt och
Sidonia Podiebrad, tillträdde regeringen vid
faderns död 1500. G. var känd som en god regent
för sina länder. Han var ledare för det katolska
partiet bland de världsliga furstarna och en av
de drivande viljorna vid tillkomsten av fördraget
i Dessau 1525. G. bekämpade Luther i ett flertal
skrifter, som också blevo av denne besvarade.
2) Georg, konung (1832—1904), son till
konung Johan av Sachsen, deltog med utmärkelse
i krigen 1866 och 1870—71, generalfältmarskalk
1888, efterträdde 1902 sin broder konung Albert
och efterträddes av sin son Fredrik August,
Sachsens siste konung.
Storbritannien och Irland. 1) Georg I (eng.
George), konung (1660—1727), som kurfurste av
Hannover Georg Ludvig, son till kurfurst
Ernst August och Sofia av Pfalz, dotterdotter
till engelske konungen Jakob I. Efter faderns
död tillträdde han 1698 styrelsen över Hannover.
1701 tillerkändes
arvsrätten till engelska
kronan hans moder,
Sofia, och hennes
ättlingar, varför han vid
drottning Annas
från-fälle 1 aug. 1714 blev
konung av
Storbritannien och Irland. Den
Stuartska resningen i
S kottland 1715
kuvades utan större
svårighet. Enär G. visste,
att inom torypartiet
funnos många
hemliga jakobiter,
stöd
de han sig under hela sin regeringstid på
whig-partiet. För Englands inre politik saknade G.
intresse. Hans hanUoveranska politik, i vars
intresse han 1715 ryckte till sig de svenska
besittningarna Bremen och Verden, bragte England
i krig med Sverige mot slutet av Karl XII:s
regering.
G. var som politiker försiktig och kyligt
beräknande. Mycken hårdhet visade han mot sin
gemål, Sofia Dorotea av Celle, med vilken han
av statsskäl (för att åt Hannover förvärva
her-tigdömet Celle) förmälts 1682; äktenskapet
upplöstes 1694, och hon hölls sedan inspärrad på
slottet Ahlden till sin död 1726. Med sin gemål
hade G. en son, Georg, som blev hans
efterträdare. — Litt.: L. Melville, ”The first George”
(2 bd, 1908); J. F. Chance, ”George I and the
Northern war” (1909); W. Michael ”England
under George I” (2 bd, 1936—39).
2) Georg II, den föreg:s son, konung (1683
—1760), kurfurste av Hannover. Han bröt 1717
med fadern och uteslöts från hovet. Efter
faderns död, 1727, uppsteg G. på dennes troner.
Liksom sin fader hade även G. ett jakobitiskt
uppror att bekämpa (1745) samt gav också han
i politiken sitt egentliga förtroende åt whigs.
Av Englands inblandning för Hannovers skull i
de schlesiska krigen, varunder G. personligen
förde befälet vid segern över fransmännen vid
Dettingen 27 juni 1743, skördade landet föga
nytta el. ära i Europa. — G. var klent begåvad
men personligen tapper. Genom grundandet av
universitetet i Göttingen främjade han engelska
politiska idéers utbredning i Tyskland. Vid valet
av ledande ministrar lät han i längden sina
personliga antipatier stå tillbaka för hänsyn till
parlamentsmaj oritetens önskningar. — I sitt
äktenskap med Karolina av Ansbach (1683—1737)
hade han åtta barn, däribland Fredrik, prins av
Wales (1707—51) och William Augustus, hertig
av Cumberland. Han efterträddes av sonsonen
G.3). — Litt.: R. Lucas, ”George II and his
ministers” (1910).
3) Georg III, konung (1738—1820),
kurfurste, från 1814 konung av Hannover, son till
prins Fredrik av Wales. Han efterträdde 1760
sin farfader, Georg II, och vann sympatier
genom att i sitt första trontal betona, att han
”satte en ära i namnet britt”; Hannover besökte
han aldrig. G. hade
av sin mor och
hennes gunstling Lord
Bute uppfostrats till
att eftersträva den
personliga
kungamaktens återupplivande på
de maktägande
högadliga whigfamilj
ernås bekostnad. Bute
var också till en
början hans främste
rådgivare, och med hans
hjälp samlades i
parlamentet en inflytelserik
grupp konungen
till
givna och av hans gunstbevis beroende anhängare,
”kungens vänner”, vilka röstade efter anvisningar
från hovet. Pitt d. ä. nödgades avgå okt. 1761,
då konungen och flertalet ministrar motsatte sig
krig mot Spanien, och sedan följde en period av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
