Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gibson, 2. Sidney - Gichon - Giddings, Franklin - Gide, 1. Charles - Gide, 2. André - Gideon - Gideå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Gichon—Gideå
912
barn” (Stockholms stadshus) och statyerna
”Pallas Athene” och ”Hermes” (Svenska Lloyds hus,
Stockholm). G. har som konsthantverkare bl. ä.
komponerat möbler och belysningsarmatur för
Stockholms stadshus.
Gichon, se Gihon.
Giddings [gi’dixjz], Franklin Henry,
amerikansk sociolog (1855—1931), prof, i sociologi
vid Columbiauniversitetet i New York 1894. G:s
samhällstolkning är psykologisk;
samhällsprocessen utgöres av vad han kallar ”pluralistic
beha-viour” (fleras uppförande). De individer, som
omfattas av denna process, äro förenade medelst
ett gemensamt art- eller samhörighetsmedvetande.
Bland G:s skrifter märkes ”Principles of
socio-logy” (1896; flera uppl.).
Gide [?id]. 1) Charles G., fransk
nationalekonom (1847—1932). Han blev 1874 prof, i
Bordeaux, 1898 i nationalekonomi i Paris. 1920
inrättades åt honom vid Collège de France en
professur i kooperation. G. blev vida känd främst såsom
ivrig och entusiastisk målsman för de kooperativa
idéerna samt genom sin populärt hållna
framställning av nationalekonomiens grunder. Han var en
av de första, som i Frankrike uppträdde såsom
förfäktare av de nationalekonomiska teorier, vilka
på 1870- och 1880-talen slogo igenom i Tyskland
och Österrike, delvis i opposition mot den
ensidigt doktrinära riktningen inom den s. k.
klassiska nationalekonomien. I enlighet härmed
förordar han en målmedveten socialpolitik. Jämte
liktänkande uppsatte G. 1887 tidskriften Revue
d’Economie Politique, där han flitigt medverkat.
Hans författarskap utmärker sig genom
framställningens elegans och klarhet. Flera av hans
verk äro övers, till sv.; så hans ”Principes
d’éco-nomie politique” (1884; många uppl.;
”Nationalekonomiens grunddrag”, 1899; bd I, 5 :e uppl.
1918; bd II, 4:e uppl. 1916), ”Les sociétés
coopé-ratives de consommation” (1904; många uppl.;
” Konsumtionsföreningarna”, 1921).
2) André G., den föreg :s brorson,
författare (1869—1951). Han infördes vid unga år av
Pierre Louys i det symbolistiska lägret och
debuterade med själfulla dagboksanteckningar och
dikter av en något överspänd religiositet: ”Les
cahiers d’André Walter” (1891) och ”Les poésies
d’André Walter” (1892). Därpå följde ett par
litterära satirer, ”Le voyage d’Urien” (1893) och
”Paludes” (1895). Handlingens problem lockade
honom, och Nordafrikas sol, som hans svaga
lungor tvingat honom att uppsöka, öppnade hans
ögon för världens härlighet. Genombrottet kom
med aforismsamlingen ”Les nourritures ter restres”
(1897; sv. övers. 1947); den forne asketen
avslöjade sig som en glödande förkunnare av
nietz-scheansk övermänniskomoral. Det
självbiografiska underlaget gavs i romanen ”L’immoraliste”
(1902; ”Den omoraliske”, 1921). I ”Le traité de
Narcisse” (1899) och ”Le Prométhée mal
enchai-né” (s. å.) analyserade han närmare den
intellektuella kris han nyss genomgått. Den ypperliga
romanen ”La porte étroite” (1909, ”Den trånga
porten”, 1920) betecknar ett återfall i asketiska
ungdomsstämningar men kännetecknas av
drama
tisk koncentration och sublim lyftning. I
romanerna ”Les caves du Vatican” (1914; sv. övers.
1943) och ”Les fauxmonnayeurs (1926; sv. övers.
1932) hängav sig G. åt att analysera excentriska
karaktärer och att avslöja det undermedvetna
själslivets dynamik med Dostojevskij — om
vilken han 1923 utgav en briljant monografi — som
mönster och mästare. ”Si le grain ne meurt”
(1924; sv. övers. 1946), vari G. skildrar sina
barndoms- och uppväxtår, är ett självbiografiskt
dokument av rousseauansk hänsynslöshet. G.
författade också filosofiska dramer: ”Le roi
Can-daule” (1901) och ”Saül” (1904). Två
volymer litterära essäer, ”Prétextes” (1905) och
”Nouveaux prétextes” (1911), intaga en
särställning i fransk
kritik genom sin
allmäneuropeiska orientering. En sådan
spåras även i tidskriften
La Nouvelle Revue
Franqaise, som
uppsattes 1909 på G:s
initiativ och snart blev
den unga
generationens högkvarter. I
”Voyage au Congo”
(1928) och ”Retour
du Tchad” (1929) tog
han till orda mot
imperialismen. Han sökte
sig nu till kommunismen. Först vid hans besök i
Ryssland 1936 föll denna hans tro: ”Retour
de rU.R.S.S.” (1936; sv. övers. 1948). I G:s
sista större, i begränsad bemärkelse
skönlitterära arbete, triptyken ”L’école des femmes” (1929),
”Robert” (1930) och ”Geneviève” (1936; alla tre
i sv. övers. 1948), ha karaktärsutveckling och
ka-raktärsmotsättningar belysts av fingerade
dagboksanteckningar. Av betydligt större intresse och
även av större konstnärligt värde är emellertid
G:s egen ”Journal 1889—1939” (1939), till vilken
fogats ”Pages de journal 1939—1942” (1944), en
hänsynslös själ vdis sektion. Formellt fulländad är
den lilla berättelsen ”Thésée” (1946; sv. övers.
1948), där G. liksom i dagboken ger ett slags
slutrevision över sin tankes strider. G. var en
utomordentligt komplicerad författartyp:
klassiker och romantiker, rationalist och mystiker,
subtil moralist och krass sensualist på en gång,
ständigt experimenterande med olika
ståndpunkter. Av motståndare har han kallats
”immoralis-mens profet”; snarare är han en sokratisk
iro-niker. — 1947 erhöll G. Nobelpriset i litteratur.
”CEuvres complètes” utkommo i 15 bd 1932—39.
G:s skrifter sattes 1952 på Index över
förbjudna böcker av Sant’ Officio i Rom. — Litt.: Av
den rika litt. om G. må nämnas: E. Bendz, ”A. G.,
en stilstudie” (1934); S. Ahlgren, ”A. G.” (1937);
G. Schildt, ”G. och människan” (1946).
Gideon, hjälte och domare i Israel, av Manasse
stam, befriade landet från midianiternas
härjningar. Efter segern erbjöd folket honom
ko-nungavärdighet, men G. avböjde den.
Gideå, socken i Västernorrlands län,
Ånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
