Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glaciär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Glaciär
20
Piedmontgiaciär. Malaspinaglaciären, Alaska.
hängglaciär. I trakter med mycket kyliga
somrar och riklig nederbörd nå dalglaciärerna
ned till havet, t. ex. i sydligaste Sydamerika och
Alaska. Utbreder sig mellan bergsfoten och
havet i dylika trakter en slätt, kunna flera
dal-glaciärer förena sig och breda ut sig till stora,
nästan horisontella isfält. Sådana g. kallas p i e
d-m o n t- el. f ö r 1 a n d s g 1 a c i ä r e r el. g. av
A 1 a s k a-t y p. Det mest bekanta ex. härpå är
Malaspinaglaciären i Alaska. Dalglaciärer finnas
också i polartrakterna vid icke allt för starkt
nedisade, av dalar djupt sönderskurna kuster, t. ex.
längs stora delar av Grönlands och Spetsbergens
kuster. De bilda här avlopp för de vida isfälten,
som då motsvara firnbäckenen inom
bergstrakterna. I vissa polartrakter, t. ex. Spetsbergen,
Syd-Shetlandsöarna, Grahams land, täcker isen
terrängformerna, som emellertid tydligt
framträda under och genom isen. Denna glaciärtyp, g. av
Spetsberg s-typ (av H. W :son Ahlmann
kallade höglandsglaciärer), bildar en
övergångsform mellan dal- och piedmontglaciärer
å ena sidan och inlandsisar å den andra.
Inlandsisarna karakteriseras därav, att de som
en väldig sköld täcka stora landområden el. hela
kontinenter (Grönland, Antarktis) och till form
och rörelse (åtm. vid ytan) äro oberoende av
terrängformerna. Isens rörelse sker från ett
centrum el. en i s d e 1 a r e ut mot periferien. På
Grönland slutar inlandsisen merendels på land,
där den upplöser sig i breda, mäktiga
dalglaciärer, som flerstädes nå ut i havet och där
sönderbrytas till isberg. I Antarktis når däremot själva
inlandsisen ut till havet. På högfjällsslätter
(särsk. i Norge) få g., g. av n o r s k t y p, p 1
a-tåglaciärer el. höglandsisar,
formen av nästan jämna el. något kalottformade,
jämförelsevis tunna men sammanhängande
iskakor, som höja sig över omgivningen och avflyta
liksom inlandsisarna åt alla håll genom korta
istungor el. dalglaciärer. I polartrakterna finnas
på smärre, mer el. mindre platåformiga öar
dylika iskalotter el. ö i s a r. I Antarktis
förekommer en typ av g., s h e 1 f i s, som ej finnes
annorstädes. Den täcker det låga kustlandet och
grundhavet (shelfen) utanför men uppvisar f. ö.
flera olika former och bildningssätt. En annan
typ av g., som huvudsaki. förekommer i
sydpolar-traktema, är i s f o t- el. s n ö d r i v s g 1 a c i
ä
r e r n a. De ha bildats genom anhopning av snö
vid foten av berg. I Karakorum och angränsande
bergskedjor äro g. visserligen till sin allmänna
form dalglaciärer, men de sakna samlade
närområden; när-materialet störtar i laviner ned från
de branta bergssidorna.
Orsaken till isens rörelse från
ackumulations-området till glaciärtungans nedre rand ligger
mindre i underlagets lutning än i det tryck, som
de ständigt anhopade snömassorna inom
firn-området utöva, ty g. röra sig även på alldeles
horisontell mark, i de undre skikten, särsk.
inom de stora inlandsisarna, t. o. m. mot terrängens
lutning.
När g. glida utför branta stup, uppstå
tvärsprickor, och när de breda ut sig, spricka de i
längdriktningen. Andra sprickor orsakas av de
spänningar, som uppkomma därigenom, att g :s
rörelsehastighet är olika på olika punkter.
Hastigheten är beroende av g:s mäktighet,
storleksförhållandet mellan ackumulations- och
avsmält-ningsområdet, lutningsförhållandena,
genomskär-ningsarean m. m. Den har (längs mittlinjen)
inom de större g. i Alperna uppmätts till 5—10
cm per dygn (18—36 m per år) men är mycket
olika inom olika delar av g. (längs mittlinjen av
Hintereisferner har man i g :s övre del uppmätt
en hastighet av 50 m, i mell. delen av 30 m och i
nedre delen av 4 m per år). Inom den
grönländska inlandsisens avlopp ha uppmätts
hastigheter av ända till 15—20 m per dygn. Dessa stora
hastigheter bero på ackumulationsområdets
väldiga omfattning och det enorma tryck, med vilket
isen pressas fram genom de relativt smala
avloppen, samt på den relativt höga temp., som är
rådande vid inlandsisens randområden. Själva
inlandsisarna röra sig däremot mycket långsamt.
G:s mäktighet är mycket varierande. De stora
alpglaciärernas mäktighet uppgår till ett par 100
m el. mera, inlandsisarnas till över 1,000 m. I
övre delen av Hintereisferners glaciärtunga har
isens mäktighet uppmätts till 184—293 m, inom
Aletschgletschers firnområde till 480—790 m. W.
Meinardus har uppskattat den antarktiska
inlandsisens mäktighet till c :a 1,500 m, och 120
km från isranden på Västgrönland uppmätte A.
Wegeners expedition 1931 2,100 m ö. h. genom
ekolodning isens tjocklek till 1785—1850 m.
Avsmältningen orsakas huvudsaki. genom
direkt insolation, varma vindar och regn. Stoft och
stenskärvor, som ligga på isen och absorbera
värme, påskynda avsmältningen, så att det bildas
håligheter i isen, s. k. kryokonithål.
Större stenar och grusmassor motverka avsmältningen
och giva upphov till glaciärbord. Större
håligheter, som smältvattnet rinner ned i och
utvidgar till cylindriska hål, kallas
glaciär-brunnar. Nå dessa g:s underlag och stenar
sättas i roterande rörelse av det nedströmmande
vattnet, utbildas subglaciala
jättegrytor. Smältvattnet, som genomrinner klyftor och
håligheter, samlar sig på g :s botten och
fram-rinner där som en glaciärbäck el. -älv
el. is älv, vilken mynnar vid g:s nedre ända
med en tunnelliknande port, glaciärport.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
