Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gladiator - Gladiolus - Gladkov, Fedor Vasiljevitj - Gladsax - Gladsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Gladiator—Gladsläktet
24
Gladiolus.
Foto Weibulls.
Gladiator, lat. (av gla’dius, svärd),
”svärdkämpe”, hos forntidens romare namn på de
yr-keskämpar, som vid offentliga föreställningar,
gladiatorsspel, stredo på liv och död. Från
etruskerna, hos vilka förnäma personers begravningar
firades med människooffer i form av
envigsstri-der, kom bruket till Rom; man hade även här
dessa spel (tidigast 264 f. Kr.) länge blott vid
begravningar, senare som omtyckt folknöje ända
till 400-talet e. Kr. G. voro krigsfångar, slavar,
förbrytare, stundom fria män; de utbildades i
skolor under ledning av en fäktmästare, lani’sta.
Föreställningarna ägde i början rum på Forum
el. i cirkus, senare i amfiteatern; de bekostades
till större delen av uppåtsträvande ämbetsmän el.
av kejsaren. Vanl. stredo olika vapen mot
varandra, t. ex. retiärius, ”nätkämpen”, med
kastnät, treudd och dolk, mot secütor, ”förföljaren”,
med hjälm, sköld och svärd. En besegrad g.
kunde genom att utsträcka handen med ett finger
uppåt bedja att bli skonad; publiken beviljade
hans bön genom att vifta med dukar el. avslog
den genom att utsträcka handen med tummen
nedåt. — Litt.: I Hjertén, ”Den romerske
gladiatorn” (1923).
Gladi’olus, växtsläkte av fam. Iridaceae, med
omkr. 80 arter (de flesta i Kaplandet), fleråriga,
vanl. högvuxna örter med svärdlika, tvåsidigt
ställda blad och ensymmetriska blommor i ett
ensidigt ax. För sina stora röda, vita, gula el.
brokiga blommor odlas flera som
prydnadsväxter på kalljord. Härdigast är den täml. lågvuxna
G. communis (från Medelhavsländerna), som har
bjärt röda blommor. Vanligast är G.
ganda-vensis, en hybrid mellan de även odlade G.
car-dinalis med scharlakansröda och G. psittacinus
med brokiga, gula el. mörkröda blommor.
Gladkov [glatkå’f], Fedor Vasiljevitj,
rysk författare (f. 1883), urspr. byskollärare.
Efter att ha skrivit några noveller och ett drama,
slog G. igenom med en roman om bolsj evikiskt
återuppbyggnadsarbete, ”Cement” (1924; sv.
övers. 1927). I romanen ”Energi” (flera delar,
1933—39) anslöt sig G., ehuru med mindre
framgång, till raden av femårsplanernas skildrare.
Under 2:a världskriget var G.
tidningskorrespon-dent vid krigsindustrierna i Ural, som han
skildrade i romanen ”Kljatva” (1944; sv. övers..
”Eden. Fräsaren Nikolaj Sjaronovs
anteckningar”, 1945).
Gladsax, socken i Kristianstads län,
Järre-stads härad, intill Östersjön och Simrishamn i
ö.; 25,40 km2, 1,172 inv. (1951). Har särskilt
i s. odlad, småkullig slättmark, i n. därjämte
skogsmark. 1,494 har åker. Vid kusten ligger
mu-nicipalsamhället Baskemölla; av Gröstorps
villasamhälle ligger större delen inom Järrestad.
Egendomar: Gladsax gård och Ängagården (statens)..
Den medeltida, befästa gården Gladsax
testamenterades 1398 till ett blivande nunnekloster av
dominikanorden. Stiftelsen överflyttades
emellertid redan 1403 till Gavnö på Själland, varvid
drottning Margareta förvärvade gården, som till
1621 förblev danskt kronogods. Det tillhörde
Bornholms vederlagsgods och styckades efter
övergången till svenska kronan 1660. Bland
fornlämningar märkas gånggrifter samt högar.
Av den romanska noo-talskyrkan kvarstår
långhuset. Ingår i G. och ö. Tommarps pastorat i
Lunds stift, Albo och Järrestads kontrakt;
tillhör storkommunen Simrishamn.
Gladsläktet, Mi’lvus, tillhör de falkartade
rovfåglarna. Näbben
saknar tandutskott,
huvudet och halsen
äro täckta med
långa, spetsiga
f j ädrar, stj ärten
är kluven,
vingarna långa och
fotterna täml. svaga.
I Sverige finnes
vanliga
gladan (M. milvus),
som genom den
långa, kluvna stj
ärten lätt skilj es
från alla andra
svenska rovfåglar.
Dess f j äderdräkt
är ljust brunaktig
med huvud och hals
gråvita och
svart-streckade. Vingarna äro mörka. Den
är nu rätt
sällsynt. Den lever av
Vanliga gladan.
Ur ”Våra fåglar i Norden”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
