Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glasinstitutet, Stiftelsen, i Växjö - Glaskopf - Glaskroppen el. glasvätskan - Glasmeteoriter - Glasmosaik - Glasmålning - Glaspapper - Glaspärlor - Glasrör - Glass - Glass, Louis - Glasull - Glasunov - Glasvingar - Glasvätskan - Glasyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Glaskopf—Glasyr
44
den svenska glasbruksnäringens intresse
tillhan-dagå med tekniska konsultationer. Det arbete,
som G. bedriver, är väsentligen kontroll av
råvaror och färdiga produkter, teknisk service vid
bruken, målforskning inom glasteknologien jämte
publikationsverksamhet i informations- och
un-dervisningssyfte. Sedan 1946 utger G. Svensk
glasteknisk tidskr.
Gläskopf [-kåpf], ty., en redan hos G. Agricola
förekommande benämning på vissa järn- och
manganmalmsbildningar. G. användes som
beteckning på former av hematit (röd g.), limonit (brun
g.) och psilomelan (svart g.).
Glaskroppen (lat. co’rpus vi’treum) el. gla
s-vätskan, anat., en genomskinlig, halvflytande,
skenbart strukturlös massa, som utfyller större
delen av ögat bakom regnbågshinnan och linsen.
G. är ett av ögats ljusbrytande medier, och på
dess klarhet beror sålunda till en del om
synförmågan är god el. ej. Vid högre ålder och
vid ögonsjukdomar uppstår ej sällan i g. en
betydelselös grumling, som stundom uppfattas som
små, mörka, rörliga fläckar i synfältet, mouches
■volantes (se d. o.).
Glasmeteoriter, se Meteoriter.
Glasmosaik, se Mosaik.
Glasmålning, polykromt glasfönster, utfört
som en mosaik av färgade glasbitar, som bilda
ett dekorativt mönster el. en figurframställning.
Glasbitarna sammanhållas av blyspröjsar, som
böjts och sammanfogats i fönstrets plan och som
bilda mönstrets el. teckningens konturer, och
stödjas ytterligare av ut- och invändigt anbragta
stormjärn. Glaset kan vara färgat i massan el.
målat i egentlig mening, i vilket fall det pålagda
färgämnet insmälts i glaset.
G:s teknik är otvivelaktigt ärvd från antiken;
g. nämnas i Frankrike redan under den
mero-vingiska tiden. De äldsta bevarade (bl. a. i
Augs-burg) äro från 1000-talet. Medeltidens g. ha
en kraftig, av blyspröjsarna beroende
konturstil och mättade, ädelstensliknande färger, som i
regel anbringas i så stora stycken, som
teckningen tillåter; detaljerna äro påmålade med en
efter inbränningen svartbrun färg (”svartlod”).
De äldre g. (1000—1200-talet) äro i större
fönster ofta sammansatta av talrika delbilder
inom en dekorativ omramning. Omkr. 1300
uppfanns en gul färg (”silvergult”), som kan
användas för lasyr på vitt glas; ungefär samtidigt
började man nyttja det s. k. över fångsglaset,
vitt glas, belagt med ett tunt lager av färgat
glas, som efter behag kan avslipas. Den senare
medeltidens g., vilken i stor utsträckning använde
dessa nyheter, ha en ljusare färgskala, som i
jämförelse med de äldre förefaller kraftlös;
vanligen sammanfattas hela fönstrets yta till en enda
komposition, sammanhållen av en i g.
framställd baldakinarkitektur. 1500- och 1600-talens
g. äro utförda på vitt glas med en rik skala av
emalj- och lasyrfärger, vilken kommer
akvarellens verkan nära; de äro oftast helt små
(”ka-binettsglasmålningar”) och enstaka infattade i
stora fönster av vitt glas. Därmed är g. som
monumentalkonst utdöd; den återupplivades på
1800-talet efter medeltida förebilder. Bland
svenska glasmålare i våra dagar märkas E.
Forseth, H. Gehlin och G. Theander
(Köpenhamn). I Norge, som är ledande på området,
har g. utövats av E. Vigeland (har i Sverige
gjort fönster i Oscarskyrkan i Stockholm och i
Lunds domkyrka), av O. Wold-Torne och hans
kvinnliga elev Fröydis Haavardsholm samt av G.
Kielland m. fl.
Glaspapper, ett fast och starkt papper, som
på ena sidan belagts med pulvriserat glas, fäst
med lim. Nyttjas av snickare som slip- och
putsmedel för trävaror.
Glaspärlor el. s a n d p ä r 1 o r, glasmaterial
för broderier och pärlarbeten. Tillverkas i en
mängd olika former av glasrör, som dragas och
kapas med maskin i små stycken av lämplig
storlek. Huvudproduktionsorter äro sedan gammalt
Venedig och Thüringen.
Glasrör, den vanliga formen av glas, som
skall förarbetas till apparater av olika slag för
vetenskapliga cl. praktiska ändamål. Man
framställer ett g. genom att blåsa en glaskula, vars
botten hastigt utdrages, så att kulan övergår till
rörform.
Glass (fr. glace), frusen, av grädde (ibland
med ägg och socker, vanilj o. dyl.) el. av
fruktsaft beredd maträtt.
Glass, Louis Christian August, dansk
tonsättare (1864—1936); av övervägande
klassiskromantisk skolning, framstående pianist. Mest
kända äro hans symfonier, en del kammarmusik
och pianostycken.
Glasull kallas fina elastiska glastrådar, vanl.
hopsnärjda till trassel, som i vissa fall nyttjas till
filtrering av ämnen, vilka angripa vegetabiliska
fibrer. G. har fått användning inom
byggnadsindustrien för värme- och ljudisolering, som
elektriskt isoleringsmaterial samt till gardiner,
möbeltyg m. m.
Glasunov [glazo’naf], tonsättare, se Glazunov.
Glasvingar, Sesi’idae, en underordn. av
fjärilarna. G:s vingar äro i mitten glasklara och
genomskinliga, vilket jämte den ofta gulringade
bakkroppen ger
dem stor likhet
med vissa
stek-lar. Antennerna äro långa
och
spolformi-ga, benen långa
och kraftiga.
G. flyga om
dagen. I Sverige
finnas 12 arter,
av vilka g
e-t i n g 1 i k a
glasvingen (Aegeria apif ormis), som lever
i asp, är störst (35—47 mm vingbredd) och
med sin svarta och gula färgteckning i hög grad
liknar en geting. Skadedjur på hallon är
hallonglasvingen (Bembecia hylaeiformis).
Glasvätskan, anat., se Glaskroppen.
Glasyr, det glasartade överdrag, som man
anbringar på porslin och lervaror för att giva dem
Hona av getinglika glasvingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
