Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe, Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Goethe
94
valde han Homeros’ versmått för ett homeriskt
motiv.
G. återkom till Weimar med full klarhet över
sig själv och sin framtid. Av ämbetssysslor
behöll han blott dem, som gällde vetenskapliga
institut, vården av de sköna konsterna och teatern,
för vilka han var en outtröttlig, insiktsfull ledare
och främjare; från hovlivet frigjorde han sig
väsentligen. Förhållandet till fru von Stein bröts
1789; G. knöt vid sig den unga Christiane
Vul-pius (1764—1816; vigd vid G. 1806), vilket
fjärmade societeten från honom. Ofta vistades G. i
Jena för universitetets eller sina egna arbetens
skull, och där skaffade han 1789 Schiller en
professur. Förtrolig vänskap förenade dem 1794,
sedan ett klassiskt bildningsideal blivit bådas mål,
och 1799 flyttade Schiller till Weimar. Deras
samarbete bar för bägge de rikaste frukter. Det
upphävde den isolering, vari G. länge stått,
eggade och uppmuntrade honom. Allmänheten hade
med likgiltighet mottagit G:s ”Schriften” (8 bd,
1787—90); från Schillers djupa och förstående
beundran utgick den sedan av nyromantikerna
fortsatta strävan att ställa G:s alstring på dess
rätta plats i det allmänna medvetandet.
G :s skapande verksamhet gavs nu i högre
grad än förut åt naturvetenskaperna, men en
väsentlig del av hans tid ägnades diktningen. 1790
utkom blankversdramat ”Torquato Tasso”, där
skalden och handlingens man ställas mot
varandra. ”Römische Elegien” (tr. 1795) äro burna
av erotisk lyckokänsla och prisa Italien. 1792—93
följde G. hertigen i fält; dagboken ”Campagne
in Frankreich” (tr. 1822) skildrar friskt och
åskådligt hans iakttagelser. I små dramer samt
ett årtionde senare i det ofullbordade ”Die
natür-liche Tochter” (1803) gav han luft åt sin
motvilja mot franska revolutionen. 1794—96 utgav
han den erfarenhetsrika och fylliga ”Wilhelm
Meisters Lehrjahre”, den första
bildningsromanen om den rätta utvecklingen av själens gåvor
och krafter; den fick stor betydelse som
förebild. En omarbetning av folkboken ”Reineke
Fuchs” på hexameter, i samarbete med Schiller
skrivna distika, ”Xenien” (1796), en kvick men
ofruktbar polemik mot dilettantism och dumhet,
ett knippe ballader (1797) samt en
hexameteridyll, ”Hermann und Dorothea” (1797), som i
plastisk stil harmoniskt förenar episk storhet med
nationell realism och snabbt blev populär, äro
denna periods viktigaste vittra verk. Dessutom
översatte han bl. a. Benvenuto Cellinis
självbiografi, och skrev ett stort antal smärre och större
natur-, kultur- och konsthistoriska avh., bl. a.
den utmärkta karakteristiken ”Winckelmann”
(1805). Vid Schillers död 1805 miste G. sitt livs
litterärt betydelsefullaste vän.
Napoleonstiden medförde för både
Sachsen-Weimar och G. personligen de största bekymmer
och vanskligheter. Under oavlåtlig verksamhet
lyckades han likväl bibehålla obrutna sin
skaparkraft och energi att tillägna sig nytt
bildnings-stoff. 1806—10 utgav han en ny samlad uppl. av
sina verk. Dess förnämsta nyhet var den
fullbordade första delen av ”Faust” (sv. övers, av V.
Goethes ansiktsmask, 1807.
Rydberg 1876),
samtidigt en
livsbild, en kulturbild
och en världsbild,
ett av
världslitteraturens djupsinnigaste diktverk.
Romanen ”Die
Wahl-verwandtschaften”
(1809), urtypen för
alla senare
äk-tenskapsromaner,
skildrar
försakelsens nödvändighet
icke som en
moralfordran utan som
ett naturkrav.
Resultaten av 10 års
optikstudier
nedlade han i ”Zur Far-
benlehre” (1810), vars utgångsställning är
polemik mot Newton. Dess värdefullaste
avsnitt är ”Materialien zur Geschichte der
Far-benlehre”, som ger djupa inblickar i G:s
totalsyn på mänsklighetens kulturutveckling.
Enastående som självbiografi är G:s ”Aus
mei-nem Leben. Dichtung und Wahrheit” (3 bd,
1811—14; bd 4 postumt 1832), där han
tecknar sin egen utveckling som en organisk
naturföreteelse. Medan hans prosastil styvnade och
blev omständlig, bevarade hans verskonst en
underbar ungdom: ”West-östlicher Diwan” (utg.
1819), en stor samling lyriska dikter i orientalisk
dräkt, innehåller en del av hans yppersta poesi.
”Wilhelm Meisters Wanderjahre” (utg. 1821—
29), ett vidlyftigt arkiv i form av en
ramberättelse med allehanda inlägg, är till stor del didaktisk
och pedagogisk. G:s sista stora lyrik är
”Trilo-gie der Leidenschäft” (1823), framkallad av
kärleken till den sjuttonåriga Ulrike von Levetzow.
Överlevande samtida, vänner och anhöriga —
1828 dog Karl August, 1830 G:s ende son —,
vann han småningom en europeisk andlig
maktställning utan like. Vittfamnande som hans
andliga intressen blevo hans kulturförbindelser, och
Weimar blev ett slags kulturellt centrum. G:s
sista år ägnades åt sammanställandet av en ny
uppl. av hans skrifter (40 bd, 1827—31;
kompletterad av efterlämnade skrifter i 20 bd, 1833—42)
och fullbordan av ”Faust”, vars andra del blev
färdig först 1831, endast åtta månader före G:s
död. I en impressionistisk stil av utomordentlig
skiftningsrikedom och stundom hieroglyfisk
chif-fermässighet skildras Fausts utveckling från
självisk skönhetsdyrkan och trotsig forskning till
osjälvisk praktisk verksamhet för mänskligheten.
Fausts levnadsöde blir en bild av mänsklighetens
strävan efter kunskap, erfarenhet och skönhet.
Den ställning G. intager i världslitteraturen
beror i lika hög grad på makten av hans
personlighet som på betydelsen av hans verk.
Enastående var G:s förmåga att iakttaga och kunna
mottaga intryck; vad den omedelbara
åskådningen gav honom bearbetade han med tanken till idé
och återgav i dikt som konkret gestaltning. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
