Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Geologi - Klimat - Växt- och djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Gotland
140
Gotlands berggrund. Enl. J. E. Hede.
skilt tydligt i strandklintarna. I lagerserien
märkes i n. v. kalksten inom ett område längs kusten,
vilket inåt begränsas av en linje i s. v.—n. ö. från
Tofta och Träkumla till Slite och Fårö. Ett
annat, yngre kalkstensstråk går igenom mellersta
G., begränsat av linjerna Fröjel—Klinteberg—
Gothems hammar och Eksta—Linde—Ljugarn.
Ett yngsta kalkstensområde intager sydligaste
delen av ön från Hoburgen till Grötlingbo udd. I s.
förekommer också sandsten och oolitisk kalksten
i Burgsvikstrakten. — Den sammanlagda
mäk-tigheten av G:s översiluriska bildningar anslås
till omkr. 500 m. Berggrunden går rikligt i
dagen på G. och bildar mångenstädes alvarartade
hedområden. Av de lösa jordlagren äro
moränbildningarna, väsentligen en ganska kalkhaltig
moränlera, de äldsta, och däröver komma sen-
och postglaciala sediment.
Vid inlandsisens
bortryckande från G. låg hela ön
under vattenytan, och under
detta skede liksom under de
följ, sköljdes mycket av de
lösa jordlagren bort från öns
yta och lämnade hällarna
bara och blottade. Under den
senglaciala tiden avlagrades
över alla öns delar av den
baltiska issjön liksom av
Yoldiahavet glaciallera, mest
varvig märgel. Under denna
tid inträdde en landhöjning,
varigenom G. fick betydligt
större landområden, än det
nu har, och det hade
möjligen söderut landförbindelse
med Hinterpommern. De
postglaciala avlagringarna på
G. äro väsentligen sand och
grus samt torv och bleke.
Det högre vattenståndet
under tidernas lopp har på det
fasta berget förorsakat en
ganska betydande kusterosion,
varom minnesmärken finnas
särskilt i raukar
(erosions-rester med egendomlig form,
vanl. av revkalksten) och
grottor.
Klimat. Vid jämförelse
med det övriga Sverige
utmärker sig G:s klimat
särskilt genom den blida
vintern samt den torra våren
och försommaren. Ärstemp. i
Visby är 6°». Den kallaste
mån. är febr, med —o°7, den
varmaste är juli med iö°2.
Medeltemp. för dec.—mars
är o°3 el. nästan densamma
som det betydligt sydligare
belägna Lund, som har 0%
medan Västervik på samma
breddgrad som Visby har
•—0^6. För april—juni har
Visby en medeltemp. av 8^5 el. något lägre än
en så nordlig plats som Falun, som har 8°s.
Årsnederbörden är i Visby 513 mm och för
hela Gotlands län 524 mm.
Växt- och djurvärld. G :s flora får sin prägel
av det milda klimatet och den kalkrika
jordmånen, och ön är rik på orkidéer o. a. kalkälskande
växter. Några växter finnas i Sverige endast på
G., däribland den sydösteuropeiska Lactuca
quer-cina och den sydeuropeiska Ranunculus
ophio-glossifolius. Märkliga äro även vissa nordliga
sumpväxter (t. ex. Pinguicula alpina och B art sia
alpina), vilka tolkas som relikter från den kalla
tiden närmast efter istiden. G:s vanligaste
skogsträd är tallen. Granskog finnes huvudsaki. på
mellersta G. Lövängar, mest bestående av björk,
äro vanligast på s. G. I myrarna växer ag (Cla-
Sundrekalkstcn
Hamrakalksten
Burgsviksandsten och -oolit
Ekegruppen
Hemsegruppen
Klintebergkalksten
M uldemärgelsten
Hallakalksten
Slitegruppen
T oftakalksten
Högklintkalksten
övre och undre visbyinärgelsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
