Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Förhistoria och historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Gotland
146
rens stadium. Med yngre stenåldern spridas
fynden alltmera över öns slättmarker, och ett
primitivt jordbruk synes ha börjat framväxa.
Lämningarna från denna tid utgöras av lösa fynd och
talrika boplatser såväl på öppna kusten som i
grottorna vid öns klippiga stränder; även gravar
och synbarligen som offer nedlagda depåfynd
anträffas från denna tid. Med bronsåldern börjar
man skymta konturerna i den kulturella
stor-maktsställning, som G. senare skulle komma att
under århundraden intaga i Östersjön. Väldiga
stenkummel och talrika skeppssättningar
beteckna den tidens gravar. Fyndinventariet visar först
en orientering åt s. v., men vid periodens slut har
en orientering åt s. och s. ö. ägt rum.
Kulturen på G. under det följande halva
årtusendet vet man ytterst litet om. Under i :a årh.
f. Kr. bli fynd och forngravar åter talrikare, och
härmed inledes öns storhetstid under den
romerska järnåldern. Oerhört rika äro de
fyndskatter från denna tid, vilka upptagits ur G:s
jord. Gravfälten av låga, runda kullar kunna
räknas i många hundratal, överallt inom
odlingsbygderna påträffas grundvalar efter bostäder, s. k.
kämpgravar. Nu uppträda också de äldsta
runinskrifterna. Vid mitten av 400-talet e. Kr.
upphör denna rika kultur under förhållanden, som
antyda djupgående rubbningar i öns historia, men
in på 500-talet uppträda ånyo betydande fynd, å
ena sidan besläktade med Vendelkul turen i
Uppland, å den andra visande beröringspunkter med
germankulturen i s. Europa. — Den tid, som nu
följer, senare folkvandringstiden och vikingatiden,
kännetecknas av en sällsynt rik materiell odling.
Från talrika gravfält ha upptagits massor av
prydnadssaker, vittnande om befolkningens välstånd
och ett särpräglat gotländskt konsthantverk.
Bildstenar visa, att man försökt sig på även mera
monumentala konstnärliga uppgifter (se bilder
vid Bildsten).
Mycket tidigt tog G. intryck från Svealand.
Först från slutet av 800-talet finnas dock
säkra bevis, att G. blivit skattskyldigt under
sveakonungen. Samma betydelse, som Rhodos,
Kreta och Sicilien hade för Medelhavsländerna,
hade G. under längre tid för stora delar av
Östersjöområdet. Av de 7,000 romerska
silvermynt (denarer) från de första årh. e. Kr., vilka
Kämpgrav.
anträffats i Norden, ha 5,000 hittats på G. Av
de romerska guldmynt (solidi), varav under
400-och 500-talen en betydande import ägde rum, har
en ansenlig mängd hittats på G., och av de stora
”myntvågor”, som under 800—1000-talen
träffade Sverige, stannade en betydande del på G. Där
har man funnit avsevärda mängder arabiska
silvermynt (dirhemer) och en betydande del av de
angelsaxiska silvermynt, som man känner från
Sverige. G. i sin helhet var således ett
handels-centrum. Öns hela befolkning, bönder, var på
sin gård, idkade utrikes storhandel. Det
gotländska handelsfaktoriet i Novgorod ägdes hela
medeltiden igenom ej av staden Visby eller av
borgare där utan av landsbygden, och
Gotlandslagens stadganden visa, att allmogen drev
utländsk handel. Helt naturligt uppväxte ur denna
mark ett handelskraftigt stadssamhälle. Platsen
för detta blev ett gammalt, i skyddat läge vid
kusten beläget kultställe, Visby (”offerställets
by”). Urspr. rent gotländskt, blev Visby med
tiden samlingsorten för ”många folkslag”, som
företalet till Visby stadslag säger. Talrikast voro
tyskarna; Visby blev medlem av hanseförbundet
och med sin högre handelsteknik en farlig
konkurrent för landsbygdens storhandel. Slitningar
mellan stad och land ledde slutligen 1288 till ett
öppet krig. Allmogen blev slagen. Magnus
Ladulås begagnade sig av stridigheterna för att stävja
de oavhängighetssträvanden, som förmärkts på
G., särskilt från Visbys sida. Resultatet blev
stadens fullständiga underkastelse. Visby var på
1300-talet ännu Nordens rikaste stad, även om
dess dominerande ställning var förbi och de
forna vittomfattande handelsförbindelserna började
avtaga. Efter underkastelsen under Magnus
Ladulås fortfor G. att ha sin egen lag, Gutalagen,
även sedan Magnus Erikssons allmänna landslag
utfärdats, och G. hade ej representanter vid
svenska konungaval eller riksmöten. Landet var
indelat i 20 hundari, som fått namn efter
tingsstället och hade var sin domare. Dessa ”ting”
voro förenade till tridhiunger (tredingar). Ett
allmänt landsting, Gutnaltinget, hölls vid
Roma av landsdomaren, som jämte de tre
prostarna och de övriga domarna utgjorde G:s
egentliga styrelse. I kyrkligt avseende hörde ön
under medeltiden till Linköpings stift men fick
1572 egen stiftschef.
Danske konungen Valdemar Atterdag landsteg
1361 på G. och slog under framryckningen mot
Visby bönderna vid två eller tre
sammanstötningar, varefter 27 juli strax utanför Visby
murar, på den nu s. k. Korsbetningen, en oerhört
blodig strid utkämpades. Staden öppnade sina
portar och blev hårt brandskattad. Orsakerna till
G:s och Visbys tillbakagång under medeltidens
senaste skede lågo emellertid djupare och
utgjordes av ändrade politiska förhållanden i Europa
samt framför allt omläggningar av
handelsvägarna. Särskilda omständigheter påskyndade
undergången. Ön och staden blevo tillhåll för
sjörövare i vidsträckt skala. Vitalianerna, som 1394
intogo Visby, gjorde början. För en tid inträdde
en bättre sakernas ordning, då Tyska ordens
hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
