Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Konsthistoria - Vapen - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Gotland
150
ma 1164, införde västerländsk, närmast fransk
byggnadskonst, som i motsats till öns äldre
kyr-koarkitektur var bildfientlig. Större kyrkor, ss.
klosterkyrkan i Roma och den äldsta
Mariakyr-kan i Visby, uppfördes med treskeppiga långhus,
mindre kyrkor med tvåskeppiga, t. ex. i Tingstäde
och i Ganthem. Både större och mindre kyrkor
välvdes i sin helhet. Av skulptörerna under 11
ootalets senare hälft är Sigraf mest känd; hans
stenbilder stå ej konstnärligt lika högt som från
Frankrike importerade träbilder, t. ex.
Viklau-madonnan, el. under franskt inflytande utförda
skulpturer, t. ex. Hej debymadonnan. — I
kyrkobyggnader från 1200-talets förra hälft spårar man
stilpåverkningar av sachsisk och västtysk
arkitektur, tidigast märkbara i ombyggnaden av
Maria-kyrkan i Visby. Tingstäde kyrkas galleritorn och
västportal, båda av jämförelsevis betydande mått,
äro typiska för denna riktning, den s. k.
över-gångsstilen. Långhusen till kyrkorna i Dalhem,
Vamlingbo, öja m. fl. ha storslagna, luftiga
interiörer, som påminna om rumsbildningen i den
av dominikanerna ombyggda S :t Nicolai kyrka i
Visby. Det sachsiska inflytandet är tydligt i
glasmålning och träskulptur. Ä andra sidan
exporterades under århundraden dopfuntar från G.
till Danmark, Tyskland o. s. v.; öns
byggnads-och stenhuggarkonst var av betydelse för
konstutvecklingen på fastlandet.
Gotiken uppträder på G. före mitten av
1200-talet. Franciskanernas kyrka i Visby, S :ta Karin,
ett av de ståtligaste gotländska
arkitekturminnesmärkena, uppfördes, om- och tillbyggdes
under hög- och senmedeltiden med början på
1230-talet. Unggotikens mest framstående nu kände
arkitekt på G. var Lafrans, vars kyrkor utmärka
sig genom rikt dekorerade portaler, som ha
släkttycke med den muhammedanska arkitekturens
bågöppningar. Den samtida skulpturens bästa verk
äro av franskskolade mästare, så
triumfbågskru-cifixet i Öja kyrka och domkyrkans Kristusstaty.
Gotiken når kulmen mot slutet av 1200-talet, då
stenskulptörerna smycka portalerna med
realistiska figurscener, t. ex. långhusportalerna till
Hörsne och Gammelgarns kyrkor, och
träskulptörerna, i anslutning till fransk bildstil, leverera
draperifigurer i behagfulla ställningar. Mot
1300-talets mitt uppstod en reaktion mot det franska
inflytandet, och en kraftigare kolonnarkitektur i
förening med starkt stiliserad, ibland groteskt
uppfattad kapitäl- och portalskulptur arbetade sig
fram. Bildkonsten under skedet 1361—1530 är ej
av samma höga kvalitet som under den tidigare
medeltiden. Omkr. 1400 utfördes murmålningar i
flera kyrkor; samtidigt och senare anskaffades
flerstädes altarskåp, dels inhemska, dels
importerade.
G. har flera mycket märkliga minnen av en
högtstående profan byggnadskonst.
Utom ruiner av byggnader för kleresiet, ss.
prästgårdar och gillehus, bl. a. i Bunge och Björke,
finnas väl bevarade stenhus i Fole (Vatlings),
Lokru-me (Lauks), Västkinde (Stora Hästnäs),
Grötling-bo (Kattlunds) m. fl. storbondebostäder från
1200-talet. De invid några kyrkor, t. ex. i Sundre,
Interiör från Stånga kyrka.
Ur G. Näsström, ”Forna dagars Sverige”.
Gammelgarn och Lärbro, uppförda kastalerna,
försvarstorn från tidigaste medeltiden, ha sina
motsvarigheter i de irländska och skotska
rundtornen. — Om Visborgs slott, Visby ringmur
o. a. byggnadsverk i staden se Visby.
Vapen. Enl. k. br. av 15/s 1936 är G:s vapen:
”1 blått fält en stående vädur av silver med
beväring av guld, bärande på en
korsprydd stång av guld ett
rött baner med bård och fem
flikar av guld”. Från slutet
av 1200-talet användes för
gotländska menigheten sigill
med en gumse. Under
senmedeltiden utbyttes väduren på
sigillen mot ett lamm (Agnus
Dei, Guds lamm), och detta var sedan till 1936
G:s vapendjur.
Litt.: Svenska turistför:s årsskr., 1940 (med
bibliogr. av E. B. Lundberg); ”Svenska
turist-för^ resehandböcker”, 15 (6:e uppl. 1948); J.
Wallin, ”Gothländska samlingar” (2 bd, 1747—
76); M. Klintberg, ”Några anteckningar om G.
i verkligheten och G. i skrift” (1909); I.
Moberg, ”G. um das Jahr 1700. Eine
kulturgeo-graphische Kartenanalyse” (1938); P. J.
Enström, ”Bland ödekyrkor och gamla gårdar” (3 :e
uppl. 1948). — H. Munthe, J. E. Hede & L. v.
Post, ”G:s geologi” (i SGU, ser. C, nr 331,
1925). — K. Johansson, ”Hufvuddragen af G:s
växttopografi och växtgeografi” (1897); ”Natur
på G.”, under red. av B. Pettersson & K.
Curry-Lindahl (1946). — N. Lithberg, ”G:s stenålder”
(1914); B. Nerman, ”Die Völkerwanderungszeit
G:s” (1935); O. Almgren & B. Nerman, ”Die
ältere Eisenzeit G:s” (1923); J. Nihlén, ”G:s
stenåldersboplatser” (1927); H. Hansson, ”G:s
bronsålder” (s. å.) ; J. Nihlén & Gerda Boèthius,
”Gotländska byar och gårdar under äldre
järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
