Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goyaz - Goyen el. Goijen, Jan Josephsz van - Gozo (Gozzo) - Gozzi, 1. Gasparo - Gozzi, 2. Carlo - Gozzoli, Benozzo (Benozzo di Lese di Sandro) - G. P. U. - Graaf, Reinier de - Graafska folliklarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Goyen—Graafska folliklarna
164
Jan van Goyen: Haarlemer See, 1656. Städelsches
Institut, Frankfurt am Main.
Tocantins’ övre och mellersta lopp; 747,112 km2,
833,000 inv. G. är en torr, med gräs och småskog
bevuxen högslätt, som i s. stiger till betydande
höjd. Kring floderna stora urskogar; på
stränderna ligga de flesta nybyggena. Huvudnäring
boskapsskötsel. G. har varit berömt för sin
rikedom på guld och ädelstenar, särsk. diamanter,
men denna torde nu vara slut, och fyndighetema
av järn och bergsalt ha ännu ej exploaterats. Inom
statens högsta del har det blivande Districto
federal utmätts. Huvudstad är Goiania (förr Goyaz).
Goyen el. G oi j en [^ä’jan], Jan J
o-sephsz van, holländsk landskapsmålare (1596
—1656). Han slog sig ned som självständig
mästare i Leiden 1618. Sedermera flyttade han till
Haag. Utgångspunkten för G:s stil är Esaias van
de Veides gröntoniga landskap med figurer i
klara färger. Återgivandet av skiftningarna och
ljusspelet i landskapet blir huvudsaken i hans tavlor,
som efter 1636 företrädesvis skildra floder och
stränder med städer och byar. G. var
utomordentligt produktiv, och arbeten av honom finnas
i de flesta större museer, bl. a. i Nationalmuseum
i Stockholm. — Litt.: H. Volhard, ”Die
Grundtypen der Landschaftsbilder J. v. G :s und ihre
Entwicklung” (1929).
Gozo [gå’tså] (G o z z o), ö, ingående i
brittiska kolonien Malta.
Gozzi [gå’tsi]. 1) Ga spar o G., italiensk
författare (1713—86). Han ansågs som en av
sin tids bästa italienska pennor. G. strävade
särskilt att återuppliva intresset för de nationella
klassikerna; i denna avsikt utgav han bl. a. de
periodiska publikationerna Gazzetta Veneta och
(efter mönster av Addisons Spectator)
L’Osser-vatore (1761). Mycket berömda äro även G:s
skämtdikter ”Sermoni” (1750—55), satiriserande
tidens löjligheter. G:s verk utgåvos i 16 bd 1818
—20.
2) Carlo G., den föreg :s bror, författare
(1720—1806). Han bekämpade de moderna
franska idéerna och ivrade liksom brodern för den
äldre italienska litteraturen. G. var banerförare
i polemiken mot Goldoni och dennes
förfranska-de skådespel samt utgav en mängd poetiska
stridsskrifter i detta syfte. 1761 begynte han sina ”fiabe
teatrali”, byggda på den gamla commedia dell’
arte och med venetianska el. främmande
sagomotiv, bl. a. ”Turandotte” (1761; fritt bearb. av
Schiller; uppf. 1921 i Stockholm). G. författade
även vanliga dramer och övade ett stort
inflytande på de tyska romantikerna. G:s saml. verk
utgåvos i 14 bd 1801—03.
Gozzoli [gå’tsåli], B e n o z z o, eg. B
e-nozzo di Lese di Sandro, italiensk
målare av florentinska skolan (1420—97). Han var
Fra Angelicos lärjunge och Ghibertis
medhjälpare vid arbetet på bronsdörrarna till baptisteriet
i Florens. Hans friska och öppna blick, hans glada
uppfattning, som gärna fann anknytning till
samtiden, bidraga att göra hans talrika och väl
bevarade freskoföljder till en mera levande och
fullständig bild av livet i 1400-talets Italien, än
någon av hans konstnärligt överlägsna
medtävlare givit. I freskomålningarna till huskapellet i
Medicéernas palats i Florens (1463),
framställande heliga tre konungars tåg, står mästaren på
sin höjdpunkt. I San Gimignano har han skildrat
Augustinus’ liv i helgonets kyrka och i Campo
santo i Pisa målat en serie freskobilder med
motiv ur G. T. — Litt.: G. Sortais, ”Fra Angelico
et B. G.” (1906); H. Stokes, ”B. G.” (s. å.).
G. P. U., förk. för ry. Gosuddrstvennoje
po-lititjeskoje upravle’nije, statspolitiska
förvaltningen, 1922—23 officiell och även senare gängse
benämning på Sovjetunionens politiska polis.
Graaf [kräf], Reinier de, holländsk
ana-tom (1641—73), läkare i Delft. Han undersökte
bukspottkörtelns sekret samt byggnaden av
testik-lar och äggstockar, varvid han (1672) upptäckte
de efter honom uppkallade Graafska
folliklarna (se d. o.).
Graafska folliklarna [krä’fska], efter R. d e
Graaf (se d. o.) uppkallade blåsbildningar i
däggdjurens äggstockar. G. innehålla äggen och
ha med blodkärl rikligt försedda väggar, som på
inre sidan beklädas av ett flerskiktat cellager
och innesluta en äggvitehaltig vätska.
Follikelcel-lerna fungera som en inresekretorisk körtel och
bilda f o 11 i k u 1 i n, det allmänverkande
kvinnliga sexualhormonet. På ett ställe framspringer
detta cellager som en liten upphöjning. Där är
själva ägget inbäddat. Först ligga folliklarna
vanl. täml. djupt i äggstocken, men ju mera
vätska, som samlas i dem, desto mera närma de
sig äggstockens yta, som de slutligen allt
starkare utbukta. Till sist brister follikeln (o v u 1
a-t i o n), varvid ägget slungas ut och uppfångas
av en del av de fransar, som utgå från randen
av äggledarens inre mynning, samt införes i
äggledaren, vilket sker normalt 13 :e—16 :e
dagen av menstruationsperioden. På platsen för den
brustna follikeln bildas i äggstocken en s. k. g u 1
kropp (corpus luteum), som fått sitt namn av
de stora, gulfärgade celler, som utvecklas
omedelbart efter follikelns bristning. Den gula
kroppen är mycket stor och kvarstår länge, om det
ägg, som lämnat follikeln, blivit befruktat, men
är i motsatt fall mindre varaktig. Småningom
skrumpnar den ihop till en ärrbildning.
Gulkroppen bildar det för havandeskapet mycket bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
