- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 9. Giro - Hasslarp /
227-228

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravskick - Gravsmyckningsdag - Gravspegel - Gravstickel - Gravsänka - Gravvård

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

227 Gravsmyckningsdag—Gravvård 228

germanskt område möter brandbegravning, än i
stenkista, än i lerkärl, än endast i brandgrop.
Under s. k. romersk järnålder, folkvandrings- och
vikingatid är i Norden högen den vanligaste
gravformen, men under alla dessa perioder
förekomma även olika slags stensättningar (runda,
ovala, fyrsidiga, triangulära, skeppsformiga). —
Litt: ”Reallexikon der Vorgeschichte” (utg. av
M. Ebert, 1924 ff.) med art. ”Grab”, ”Grabgrotte”,
”Grabsitte”, ”Hausurne”, ”Hügelgrab” m. fl.; C.
Wallin, ”Gravskick och gravtraditioner i s. ö.
Skåne” (1951).

G:s former bland naturfolken bero mycket på
olika folks uppfattning av döden och tillståndet
efter denna ävensom på huruvida man hyser
övervägande fruktan för de avlidna eller i detta
avseende nått en högre ståndpunkt. De mest
brukade yttre formerna bland nu levande mera
primitiva folk äro likens jordande, utläggande
(varvid de ofta förtäras av rovdjur), deras placering
uppe i träd, på en plattform el. i en särskild
byggnad på höga pålar, likbränning, mumifiering (i
mera egentlig bemärkelse el. endast genom
torkning) och skelettering. I sistnämnda fall
tillvaratagas och förvaras i hyddan vanl. kraniet och
stundom även lårbenen (gärna målade) el. göras
till föremål för en särskild efterbegravning (i
ett lerkärl, en grotta etc.). På sina håll kastas
liket i en flod el. i havet. Högre stadier
representera begravning i paket, i likkistor el. (i
Sydamerikas tropiska lågland) i hängmattor.
Ofta växla g. inom samma stam, alltefter den
dödes ålders- el. samhällsklass. Särskild omsorg
ägnas hövdingarnas bisättning och begravning. —
Litt.: M. Küsters, ”Das Grab der Afrikaner” (i
Anthropos 1921—22); E. Bendann, ”Death
custo-mes” (1930). — Se vidare Jordfästning.

Gravsmyckningsdag, namn på
allhelgonadagen på gr. av seden att då med blommor smycka
anhörigas gravar.

Gravspegel, instrument, bestående av två
genom rör el. dyl. förenade, i vinkel ställda
parallella speglar. Genom användning av g. möj
liggöres skyddad spaning i befästningsanläggningar.

Gravstickel, handverktyg av härdat stål, vanl.
med tresidig spets. Begagnas av träsnidare,
kopparsticka re och gravörer för att på en yta av
trä, metall, ben el. dyl. genom inskärning
åstadkomma mönster, figurer eller annan
formgivning i materialet.

Gravsänka, geol., ett av två el. flera i samma
riktning gående förkastningar begränsat,
nedsänkt område. Motsatsen är h o r s t.

Gravvård, ett minnesmärke över en el. flera
avlidna personer, anbragt på el. intill graven;
en ”skengravvård”, som icke utmärker
viloplatsen för den dödes kvarlevor kallas cenotafium.
Vid gravar i det fria nyttjas sedan antiken i stor
utsträckning, i vår tid allmänt, fristående,
häll-el. brädformade g., numera i regel av sten
(stundom av trä el. järn), ofta dekorativt
utbildade, ej sällan försedda med
bildframställningar, nästan alltid med inskrifter. Hit hör
den grekiska gravstelen liksom järnålderns
bau-tastenar och bildstenar. Under medeltiden
upp

stod det ännu kvarlevande bruket att ge dylika
g. korsform. Ålderdomliga vackra prov på denna
typ äro i Sverige några medeltida stenkors; i
nyare tid har den svenska allmogen i vissa
trakter med förkärlek nyttjat rikt utformade
gravkors av smidesjärn. Träkors äro vanliga i hela
den kristna världen. Under medeltiden täcktes
gravarna ofta med liggande hällar (el. trälock),
som antingen äro rektangulära el. avsmalna mot
gravens fotända; de anbragtes såväl över gravar
i det fria som över gravar under kyrkornas golv
och smyckades med inskrifter, ornament och i
senare tid bilder, vanl. framställande den el. de
därunder j ordade. Sådana gravhällar i egentlig
mening brukades i Sverige ända in på 1800-talet.
Hos romarna och i hela Europa fr. o. m.
1800-talet brukas också kolonn- el. obeliskformade g.
Gravbyggnaden, av orientaliskt ursprung, har på
vitt skilda tider i olika gestalter införts till
Europa. Under det sista förkristna årtusendet
nyttjades i Främre Asien gravbyggnader, som i
monumental form’ efterbildade hus med sadeltak el.
kupol; en gravbyggnad med kupol är också den
indiska stupan; samma gravbyggnadstyp upptogs
sedermera av de muhammedanska folken jämte
konstgjorda gravgrottor, klippgravar, uthuggna i
branta bergväggar och ofta utvändigt försedda
med en ur klippan uthuggen byggnadsfasad.
Gravbyggnaden tillhörde de orientaliska
kulturelement, som upptogos av hellenismen och sedan
i den romerska kulturen. Ryktbara äro Mausollos’
gravbyggnad vid Halikarnassos och Hadrianus’’
i Rom (nu Castel San Angelo). Anspråkslösa
gravbyggnader, små timmerhus, ha fordom
(1700-talet och dessförinnan) förekommit i svenska
skogsbygder. Inom kristenheten, där bruket att
fira nattvarden vid martyrernas gravar mycket
tidigt blivit traditionellt, blevo
kyrkobyggnaderna, så snart dylika kunde uppföras, tillika
gravbyggnader, i det att de restes över helgongravar.
Efter reformationen förvandlades många åt
enskilda helgon invigda kapell vid de större
kyrkorna till gravbyggnader åt furste- och
adelsätter el. byggdes intill kyrkorna nya, till
gravplatser avsedda kapell; stundom ha hela kyrkor
på sådant sätt upphört att tjäna kulten och
förvandlats till gravbyggnader. Under 1800-talet
upptogs på nytt den romerska seden att bygga
fristående ”mausoleer” åt ryktbara el. rika
personer.

I forntidens katakomber uppstod den i en vägg
insänkta nischgraven (arcosolium), en typ,
som under medeltiden förekommer än i enkla
former, än med arkitektonisk och plastisk
utsmyckning. Av renässansen utbildades
nischgraven med rik användning av dekorativ och figural
skulptur; barockens pompösa gravkonst sprängde
dess arkitektoniska ram och förvandlade stundom
g. till en pittoresk, tablåartad uppställning av
statyer och reliefer. — Den monumentala
kistgra-ven är antingen ett verkligt förvaringsrum för
den dödes stoft (sarkofag) el. en
kistfor-mad minnesvård (tumba). Sarkofagen är
nästan alltid utförd i endast två delar: kista och
lock; den nyttjades i stor utsträckning av
egyp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:16:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffi/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free