Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gregh, Fernand - Gregorčič, Simon - Gregorianska kalendern - Gregorianska kristna - Gregorianska sången - Gregorius - Gregorius I (påve) - Gregorius II (påve) - Gregorius III (påve) - Gregorius IV (påve) - Gregorius V (påve, Bruno av Kärnten) - Gregorius VI (motpåve) - Gregorius VI (påve, Johannes Gratianus) - Gregorius VII (påve, Hildebrand) - Gregorius VIII (motpåve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239 Gregorcic—Gregorius 240
slutligen en egen ”école humaniste”. Han griper
tillbaka till romantikens mästare, främst
Lamar-tine och Hugo; till den senares ”Légende des
sièc-les” vill G:s ståtligaste diktsamling ”La chaine
éternelle” (1910), vara ett modernt motstycke.
Gregorcic [-gå’rt/itj], Simon, slovensk
skald (1844—1906). Han var urspr. katolsk präst.
Genom sina lyriska dikter (fyra saml. ”Poezije”,
1882—1908), präglade av djup känsla och varm
fosterlandskärlek, blev G. en av slovenernas
främsta skalder.
Gregoriänska kalendern, se Gregorius XIII
och Kalender.
Gregoriänska kristna kallas (efter Armeniens
apostel Gregorius Lusavorits) medlemmarna av
den armeniska kyrkan.
Gregoriänska sången, den, enl. uppgift, av
påven Gregorius den store ordnade katolska
ritualsången (antifonier, responsorier m. m.);
utgör närmast en revidering avambrosianska
sången (se d. o.). Då notskrift ej förekom
på Gregorius’ tid, hade den ursprungliga
handboken ej nottecken.
Gregorius. Sexton påvar (och två motpåvar)
ha burit detta namn.
1) G. I, ”den store” (omkr. 540—604; påve
59a—604). Han ingick omkr. 575 i ett av honom
själv i Rom anlagt kloster och blev efter några
års verksamhet som påvligt sändebud i
Konstan-tinopel detta klosters abbot. Som påve sökte G.
stärka och sammanknyta munkväsen och
påve-döme. Det västerländska klosterväsendet
främjades, och benediktinerna fingo i missionen bland
angelsaxarna o. a. germanfolk en ny uppgift,
ägnad att öka det påvliga inflytandet. Under strid
mot langobarderna tillvällade han sig den
politiska ledningen i Italien, och genom skicklig
organisering och förvaltning av romerska kyrkans
stora jorddomäner i och utanför Italien skapade
han de ekonomiska förutsättningarna för
påve-dömets kommande kraftutveckling. Mot övriga
biskopar, särskilt mot patriarken i
Konstantino-pel, hävdade han påvestolens överhöghet. G. har
genom sina skrifter, de flesta med uteslutande
praktiskt syfte och mycket lästa, utövat ett
bestämmande inflytande på hela medeltiden.
Dogmatiskt anslöt han till traditionen och särskilt
till Augustinus (utom i fråga om
predestinatio-nen). I den liturgiska utvecklingen ingrep han
genom sin reformation av mässan och genom
den ”gregorianska sången” (se d. o,); om han
också var hymndiktare är omstritt. Den katolska
kyrkan räknar G. som helgon och som en av
kyrkans fyra lärare. —Litt.: F. H. Dudden,
”Gre-gory the Great” (2 bd, 1905); Abbot Snow, ”St.
Gregory the Great” (2:a uppl. 1924).
2) G. II (påve 715—731), född i Rom. Han
vände sig mot Leo III Isaurierns bildstormande
politik samt ivrade för klosterväsendet och
germanernas katolisering. G. vigde 722 Bonifatius
till biskop och gjorde honom till en kyrklig
organisatör i Roms tjänst.
3) G. III (påve 731—741), syrier till börden,
sökte förgäves åstadkomma ett bättre
förhållande till Östrom. Utan resultat blevo också hans
försök att förmå Karl Martell till väpnat
ingripande mot de påträngande langobarderna. Mera
framgång hade han i sitt genom Bonifatius
bedrivna kyrkliga organisationsarbete i Tyskland.
4) G. IV (påve 827—844), stod i starkt
beroende av den frankiska kungamakten. G. utnämnde
Ansgarius till ärkebiskop och påvlig legat i n.
och ö. Europa.
5) G. V (påve 996—999), eg. Bruno av
Kärnten, befryndad med tyska kejsarhuset,
fördrevs 997 av adelshövdingen Crescentius, som
mot honom uppsatte en motpåve, Johannes XVI,
och blev först 998 återinsatt av kejsar Otto III.
6) G. (VI), motpåve 1012, uppsattes av
Crescentius och hans parti mot Benedictus VIII. Då
han ej kunde hålla sig i Rom, sökte han, ehuru
förgäves, hjälp från kejsar Henrik II.
7) G. VI (påve 1045—46; d. 1048). Hette urspr.
Johannes Gratianus. Han insattes som
påve av Benedictus IX, som mot en större
penningsumma drog sig tillbaka. G. erkändes ej av
kejsar Henrik III utan anklagades för simoni,
avsattes och fördes till Tyskland, där han avled.
8) G. VII (påve 1073—85). Hette urspr. H i
1-d e b r a n d, var bondson från Toscana,
uppfostrades i Rom, följde den avsatte G. VI till
Tyskland men återvände 1049 med Leo IX. Han blev
därpå kardinal och var under Nicolaus II :s
pon-tifikat den drivande kraften bakom den nya
påve-valsförordningen (1059) och påvedömets
närmande till normannerna i s. Italien. Under
Alexander II ökades G:s inflytande, och efter dennes
död 1073 blev han själv korad till påve. Med
honom, den av Clunyrörelsen och de
pseudo-isido-riska rättsidéerna påverkade munken, nå de
påvliga maktanspråken sin kulmen. Påven är icke
blott universalkyrkans utan även de världsliga
rikenas och furstarnas högste herre. Med glödande
moraliskt patos och seg viljekraft sökte G.
realisera detta program. På den mot
prästäktenskapen riktade celibatslagen 1074 följde 1075 det
officiella förbudet mot all investitur genom
lekmän, ett dråpslag mot den tyske konungens
maktställning. Då Henrik IV på en synod i Worms
1076 lät avsätta G., lyste denne konungen i ett
bann, vars verkan dock till större delen förtogs
genom Henriks ryktbara botgörarfärd till
Ca-nossa (jan. 1077). När G. längre fram tog parti
för en mot Henrik uppsatt motkonung och 1080
för andra gången grep till bannstrålen, drog
Henrik till Italien, intog 1084 Rom och lät sig
där krönas till kejsare av motpåven Clemens III.
Befriad av normannerna, vågade G. dock ej
stanna kvar i Rom utan följde med till
Sydita-lien, där han 1085 avled i Salerno. Han dog
besegrad, men i det högmedeltida påvedömet
fortlevde hans anda. Katolska kyrkans med
lösgörandet från tyskt herravälde förknippade
romanise-ring var och förblev ett faktum. — Ät alla håll
proklamerade G. sina överhöghetsanspråk. Från
honom äro de första kända påvebreven direkt till
Sverige. G. upptogs 1584 bland kyrkans martyrer
och kanoniserades 1606.
9) G. (VIII), motpåve 1118—21, förut
ärkebiskop Mauritius av Braga i Portugal,
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
