Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - 2. Den klassiska tiden - 3. Den hellenistiska tiden - 4. Den hellenistisk-romerska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Grekiska litteraturen
248
den; den lade huvudvikten vid handlingens
konstfulla sammanflätning och vid
karaktärsteckningen. Någon gång har den närmast karaktären av
borgerligt skådespel. Av dess främste författare,
Menandros (343—292), ha fyra ej alltför
ofullständiga stycken återfunnits i en papyrus.
Jämte dramat var dityramben synnerligen
populär, men musiken övervägde, och texten var
endast en libretto. Det berömdaste namnet är T
i-motheos (omkr. 400). — Prosan var vid
periodens början jonisk och hade framstående
representanter i logografen H e 11 a n i k o s och
läkaren Hippokrates. En äldre samtida till
den senare var Herodotos från
Halikarnas-sos (omkr. 485—425), vilken också skrev på
jonisk dialekt. Han kallas historiens fader och
med rätta, även om hans verk om perserkrigen
mera utmärker sig för åskådlig skildring och
mästerlig berättarkonst än för historisk kritik.
I slutet av 400-talet grundade Aten sin
förhärskande ställning inom prosalitteraturen. Den
attiska prosans första stora monument är
Thuky-dides’ ofullbordade skildring av det
peloponnesiska kriget. Thukydides (omkr. 460—400) är
den kritiska historieskrivningens verklige fader;
han står under inflytande av den sofistiska
upp-lysningsrörelsen, som var av grundläggande
betydelse för prosans utveckling. Sofisterna, av
vilka G o r g i a s och Protagoras må
nämnas, uppträdde som lärare i den konst, vilken
framför andra behövdes i den demokratiska
aten-ska staten, talets och argumenteringens, och
vun-no ett oerhört inflytande över den yngre
generationen. De lade grunden till retorik och
grammatik samt utbildade språket med stort avseende
fäst vid rytm och klang. Den berömdaste bland
talarna är Demosthenes. En särställning
intager Isokrates, som icke uppträdde
offentligt utan verkade som litteratör och lärare i
talekonst. Hans tal äro i själva verket broschyrer,
genom vilka han sökte påverka den allmänna
meningen för grekernas enighet och till strid
mot perserna. Sofisternas otyglade subjektivism
övervanns av Sokrates, som icke efterlämnat
en skriven rad men verkat genom sina talrika
lärjungar. Den främste av dessa var Platon
(427—347). Han var i grunden en stor diktare,
och hans ädla och uttrycksfulla språk är den
adekvata omklädnaden för hans tankar. En annan
av Sokrates’ lärjungar, Xenofon (omkr. 430
—354), var det praktiska livets man och leddes
därigenom till historiskt skriftställen
(skildringen av de tiotusens återtåg, en fortsättning av
Thukydides’ historia m. m.), men i dessa skrifter
visar han sig varken äga djupare historisk
uppfattning el. förståelse för Sokrates’ betydelse.
Ödesdigert var, att de båda främsta historikerna
från periodens slut, E f o r o s, som skrivit den
första allmänna historien, och Theopompos,
som skrev konung Filips historia, utgingo ur
Isokrates’ skola; forskningen kom att trängas åt
sidan av retoriken.
3) Den hellenistiska tiden. Till sin levnadstid
(384—322 f. Kr.) tillhör Aristoteles
föregående period; i själva verket inleder han den
hellenistiska därigenom, att han utsträckt den
empiriska forskningen till alla områden och
därpå grundat den filosofiska syntesen. Hans
lärjunge Demetrios från Faleron grundläde
museet i Alexandria, vilket var ett bibliotek och
forskningsinstitut, där litteraturen samlades,
bearbetades och utgavs i textkritiska, ibland
kommenterade upplagor. En liknande, mindre
betydande institution fanns i Pergamon. Poesien hade
två huvudriktningar, den lärda och den folkliga.
Den förra efterbildade de gamla litteraturarterna;
epikerna lyckades bäst, t. ex. A p o 11 o n i o s
R h o d i o s’ epos om argonauternas tåg, och
lärodikter, t. ex. Aratos’ dikt om
stjärnbilderna. Andra författade utsökta kabinettstycken,
som kunde rätt njutas endast av litterära
fin-smakare, t. ex. Kallimachos’ hymner, el.
korta, tillspetsade epigram, en synnerligen
omtyckt diktart, av vilken omfångsrika samlingar
(antologier) föreligga. Till den folkliga
riktningen höra idyllen, som åtm. i början gav
verkliga bilder ur folklivet (Theokritos,
M o s c h o s, Bio n), och mimiamben, som gav
dramatiska scener ur det lägre folklivet (H
e-r ond as). Satir, parodi (Timon från Flius,
Menippos), t. o. m. grovhet (Sotades)
funno sin plats. De gamla dramerna spelades allt
fortfarande, de nydiktade voro betydelselösa.
Parodien av de gamla sagorna (R h i n t o n) hade
större livskraft. Ur den omfattande vetenskapliga
litteraturen skola blott några få namn nämnas:
filologen Kallimachos, geografen E r
a-t o s t h e n e s, matematikern och fysikern A
r-k i m e d e s, som verkade i Syrakusa, E u k 1
i-d e s, astronomerna Aristarchos från Samos
och Hipparchos. Likaså skola de talrika
filosofiska skrifter, som medlemmar av de olika
skolorna utgåvo, endast antydas;
anmärkningsvärt är, att dessa skolor verkade i Grekland, icke
i de hellenistiska monarkierna. Stoikern P a n a
i-t i o s (mitten av 100-talet f. Kr.) förmedlade
stoi-cismens spridning till Rom. En annan stoiker,
Poseidonios, som något tidigare verkade
på Rhodos, upptog platonska tankar och
orientaliska element samt fick stor betydelse för
framtidens andliga liv. På det historiska området
föranledde de omvälvande politiska händelserna
åtskilliga deltagare att skildra dem i skrift, t. ex.
Hieronymos från Kardia och P t o
lema i o s I. Memoarer och lokalhistoria
blomstrade ; därtill anslöto sig kronologi (A p o 11 o d
o-r o s) och beskrivningar av länder och orter
(pe-riegeter, bl. a. P o 1 e m o n). Om Siciliens
historia författade T i m a i o s (omkr. 300) ett
betydande verk. Den ende av denna tids historiker,
av vars arbete en större del blivit bevarad, är
Pol y b ios (201—120). Hans verk, det främsta
efter Thukydides’, söker uppvisa händelsernas
orsaker och sammanhang; stilen är det
hellenistiska pappersspråkets. Mytologien systematiserades
(Apollodoros) och förklarades historiskt av
Euhemeros. Omkr. 200 uppstod en romersk
historieskrivning, i början på grekiska språket
(Fabius Pictor m. fl.).
4) Den hellenistisk-romerska tiden. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
