Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - 4. Den hellenistisk-romerska tiden - Litt. - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Grekiska språket
250
Egypten år 30 f. Kr. intagits av Augustus,
tycktes Rom en tid bli ett centrum för den
grekiska litteraturen. Alexandria trädde tillbaka,
även om den berömde grammatikern D i d y m o s
verkade där. Något yngre är juden Filon, som
omklädde judisk rättrogenhet med grekisk
filosofi. I Rom verkade under Augustus’ tid
geografen S t r a b o n, historikern och retorn D i o n
y-s i o s från Halikarnassos, vilken skrev Roms
äldre historia och litteraturkritiska skrifter, och
delvis historiekompilatorn D i o d 0 r o s. Nu
inträdde en reaktion mot det hellenistiska
pappers-språket, vilken dock ej byggde på det levande
språkets grund utan sökte sina mönster hos
den klassiska tidens stora författare. Denna a
t-t i c i s t i s k a riktning, som bär skulden för de
stora förlusterna av den hellenistiska litteraturen,
utvecklade sig så småningom. Den hade ännu
icke gripit Plutarchos (46—120 e. Kr.), en
mångsidig och lättillgänglig skriftställare samt
eklektisk filosof med böjelse för mystik; han
författade bl. a. mycket lästa levnadsteckningar
av berömda män. Atticismens förelöpare var
Dion från Prusa (omkr. 40—120 e. Kr.),
vilken vann stort anseende som talare. Vid sidan
om rörelsen stod den kvicke och spirituelle L
u-k i a n o s från Samosata i Syrien, retor och
satiriker. Under 2 :a årh. e. Kr. var riktningen
förhärskande, den s. k. andra sofistiken. Dess
utövare voro talare, som vandrade från stad till
stad och hänryckte publiken med sin konst, H
e-rodes Atticus, Aelius Aristeides,
F i 1 o s t r a t o s m. fl. På 300-talet upplevde
sofistiken en efterblomstring; av berömda talare må
nämnas Libanios, H i m e r i o s och T
hemi s t i o s; även J u 1 i a n u s Avfällingen
hör till deras krets. Även i historieskrivningen
spåras denna riktning; A r r i a n o s efterbildade
Xenofon och skrev bl. a. Alexander den stores
historia. Obetydlig som skriftställare och
historiker är Appianus (romersk historia); något
högre står C a s s i u s Dio (början av 200-talet),
som sökte efterbilda Thukydides. Den siste mera
betydande historikern var Z o s i m o s (slutet av
400-talet). Pausanias (2:a årh.), som (till
största delen efter äldre källor) författade en
beskrivning av Grekland och dess
minnesmärken, imiterade Herodotos. Inom filosofien voro
stoicismens sista verk Epiktetos’
moraliserande och uppbyggliga föredrag, upptecknade av
Arrianos, och kejsar Marcus Aurelius’
vackra självbetraktelser. På 200-talet uppstod
nyplatonismen (Plotinos, Porfyrios,
Jamblichos). Diogenes Laèrtios
skrev ett kompilatoriskt arbete i filosofiens
historia. Vetenskapen bestod huvudsakligen i
kompilation och framställning av äldre resultat
(grammatiker: Apollonios Dyskolos,
He-r o d i a n o s; astronom: Ptolemaios;
läkare : Dioskorides, Galenos;
lexikogra-fer: P o 11 u x, Harpokration m. fl.).
Anekdoter, märkvärdigheter o. dyl. samlades
(A el ian us, ”Varia historia”, ”De natura
ani-malium” ; F 1 e g o n, ”Mirabilia” ; A r t e m i d
o-r o s’ drömtydningsbok o. s. v.). Betecknande äro
encyklopediska samlingsverk, som räddat
åtskilligt av den äldre litteraturen men också bidragit
till dess undergång (Athenaios;
Johannes S tobaeus’ antologi). Romanen, som
uppstått redan i föregående period, blomstrade på
200-talet; det finnes dels rese- och äventyrs-,
dels kärleksromaner. Versen trädde alldeles i
skuggan — endast B a b r i o s’ fabler, epigram
och ett par lärodikter kunna nämnas —, tills
den episka poesien upplevde en renässans vid
själva slutet av antiken: Q u i n t u s’ från Smyrna
”Posthomerica”, Nonnos’ Dionysosepos,
Musa i o s’ ”Hero och Leander”. — Om grekiska
litteraturen under medeltiden och nyare tiden se
Bysantinska litteraturen och Grekland.
Litt: U. v. Wilamowitz-Möllendorff, ”Die
griechische Literatur” (i ”Die Kultur der
Ge-genwart”, utg. av Hinneberg, I, avd. 8; 3æ uppl.
1912); A. och M. Croiset, ”Histoire de la
litté-rature grecque” (3 :e uppl. 1910—21) ; E. Bethe,
”Die griechische Dichtung” (i ”Handbuch der
Literaturwissenschaft”, utg. av O. Walzel, 1924
ff.); C. Lindskog i ”Bonniers illustrerade
litteraturhistoria”, 1 (1928); W. Schmid och O.
Stählin, ”Geschichte der griechischen literatur”
(1929 ff).
Grekiska språket är en gren av den
indo-europeiska språkfamiljen och tillhör den v. av
dess två huvudgrupper. G. har bevarat mycket
av arvet från urspråket, i åtskilliga fall mer än
sanskrit. Grekerna invandrade under 2 :a
årtusendet f. Kr. och deras språk utträngde det
tidigare inhemska. Redan före invandringen hade
dialektskillnader uppstått, vilka efter
bosättningen ytterligare utvecklades, så att varje
landskap, snart sagt varje stad, hade sina
egendomligheter. Ytterst på ena flygeln står den
jonisk-attiska, på den andra den
dorisk-nordvästgre-kiska; de övriga sammanfattades förr under
benämningen eoliska. Numera brukar denna grupp
benämnas de eolisk-acheiska dialekterna och
uppdelas i två grupper. Den eoliska dialekten tillhör
Tessalien och n. v. Mindre Asien. Den beotiska
dialekten är eolisk med ett starkt doriskt inslag.
Till den acheiska dialekten i denna mening (väl
att skilja från dialekten i Akaja, som
förmodligen tillhörde den doriska gruppen) höra den
arkadiska och den cypriska dialekten. Doriska
dialekter talades i Peloponnesos’ kustlandskap,
på de sydliga Sporaderna, på Kreta och i Mindre
Asiens s. v. hörn. Deras mest framträdande drag
är a- vokalismens förhärskande. Den joniska
dialekten tillhör mellersta delen av Mindre Asiens
västkust, Kykladerna och Eubea. Utmärkande äro
e-vokalismens förhärskande, /i-ljudets totala
försvinnande och stor vokalrikedom. Attisk dialekt
skiljer sig från jonisk bl. a. genom bevarande
av h och a i vissa ställningar samt kontraktion
av vokalerna. Kolonierna övertogo sin
moderstads dialekt. — Inskrifterna vittna bäst om
dialekterna, men åtskilliga av dessa ha också
kommit till litterär användning. En sådan, jonisk
med eoliskt inslag, är redan den homeriska,
vilket vanl. förklaras så, att de urspr. eoliska
dikterna ha omsatts till jonisk dialekt. Efter
Alexan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
