Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Geologi - Klimat - Växt- och djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Grekland
262
G:s starkt inskurna kuster förorsakas delvis
av bergskedj eveckningen men främst av de stora
sänkningar, som landet undergått genom
förkastningar, vilka sönderstyckat de geologiska
enheterna. Särskilt märkes Egeiska havets
instört-ningsområde mellan G. och Mindre Asien, där
en mängd öar sticka upp ur havet i
Arkipelagen; här har en serie förkastningar av mycket
ung ålder ordnat sig till ett kittelbrott. I de v.
delarna av G. utgöres över stora områden
berggrunden av till krita och eocen hörande
bergarter, hippuritkalkstenar och flysch. Här förete
kalkstenarna ofta storslagna karstfenomen. Av
tertiäravlagringar finnas förutom de eocenlager,
som ingå i bergskedjorna, även yngre tertiär,
dels marint miocen på nivåer nära havsytan och
dels limniskt eller terrestert pliocen, terra rossa,
kalktuffer etc. Unga vulkaniska bergarter
förekomma rätt sparsamt (i Rhodopebergen den
största förekomsten). Den enda verksamma
vulkanen är Santoringruppen i Egeiska havet.
Klimat. Typiskt Medelhavsklimat råder i
övärlden i s. Grekland och kustlandet, däremot
utpräglat kontinentalt klimat i de höglänta
delarna i n. Sommarens regelbundna nordliga vind,
som om dagen vid molnfri himmel kan nå
stormstyrka men under natten upphör, har föranlett
benämningen etesiskt klimat. Nederbördsrikast
äro kustbergen i n. v. med över 1,200 mm årlig
nederbörd, fattigast Salonikitrakten med omkr.
500 mm. Där har kustlandets lägsta tillfälliga
temp., —io°, uppmätts. Medeltemp. för jan. är
+ 5° vid makedoniska kusten men i övriga
kustland omkr. + io°, för juli överallt omkr. + 26°
med högsta tillfälliga maximum + 410.
Växt- och djurvärld. Låglandet har alltid varit
skogfattigt. Däremot ha bergstrakterna, framför
allt i v., fordom varit rika på skog, nu till största
delen utrotad. De viktigaste skogbildande träden
äro tallar, t. ex. Pinus halepensis och Pinus
La-ricio. Även ekskog finnes, dels städse grön
(Quercus ilex m. fl.), dels sommargrön, i s.
bestående av Quercus pubescens, Quercus cerris o. a.,
i n. även av Quercus pedunculata och Quercus
sessiliflora. Därjämte finnas kastanje, platan,
valnöt, alm m. fl. Större delen av den
ouppodlade jorden, framför allt på lägre nivåer,
täckes av macchia med ekbuskar (Quercus coccifera
m. fl.), myrten, Arbutus unedo, arter av Cistus,
Pistacia m. fl. I ö. G. finnas stäpper med
taggiga halvbuskar samt talrika örter, däribland
många lökväxter. Kulturvegetationerna bestå
särsk. i s. av olivlundar och vingårdar.
Fikonträdet växer* halvvilt överallt i låglandet.
Apelsin-, citron-, pomerans- och mandarinträd växa
i större utsträckning blott på öarna och på v.
och s. Peloponnesos. I samma trakter och även
längre mot n. odlas mandel-, granatäpple- och
mullbärsträd. Även på vete- och rågåkrarna
uppe i bergen ser man det sistn. jämte
europeiska fruktträd. Här äro byarna dessutom
omgivna av stora lunder av äpple-, päron-,
plommon-, körsbärs- och valnötsträd. Kulturlandskapet
är i G., t. o. m. mera än annorstädes i
Medelhavsländerna, präglat av terrasskulturen. Den
lösa jorden sköljes lätt bort, och för att skydda
den har man sedan urminnes tider terrasserat
den genom stenmurar, som löpa vågrätt längs
dalsidorna. På varje sluttning kunna finnas ända
till ett 100-tal dylika trappstegsliknande hyllor
el. avsatser. — Bland större däggdjur i G.
märkas kronhjort, rådjur, gems, vilds-vin, björn (på
Pindos), varg och schakal. På Kreta lever
be-soargeten. Getter och kaniner äro förvildade på
många öar. Några fågelarter äro endemiska, och
ej så få av de norrifrån kommande flyttfåglarna
tillbringa vintern i G.
Befolkning och bebyggelse. Inbyggarna i det
nuv. G. äro icke samma folk som antikens
hellener. Särsk. under vissa perioder av medeltiden
uppblandades de med främmande folkelement. Så
invandrade under 500—700-talen stora skaror av
slaver, som sedan visserligen assimilerades med
den förutvarande befolkningen men som dock
kunna spåras i den nuv. befolkningens karaktär.
Under 1300—1400-talen inkommo talrika kristna
albaner, som bildade kolonier i Ättika, ö. Beotien,
s. Eubea, på Korintiska näset, i Argolis och på
n. Andros. I n. G:s berg nomadiserar ett
rumänskt herdefolk, aromunerna. I Makedonien
och Trakien är den grekiska befolkningen
huvudsaki. bosatt längs kusterna och särsk. i
kuststäderna. Längre mot n. bo bulgarer, i v. Trakien
även turkar. Av hela befolkningen voro 1940
7,090,000 grekisk-ortodoxa trosbekännare, 135,000
muhammedaner, 68,000 mosaiska trosbekännare,
29,000 katoliker, resten protestanter. Det
judiska elementet är talrikast i städerna, framför allt
i Tessalonike. Under 2:a världskriget har deras
antal starkt decimerats, varvid en del av dem,
t. ex. alla från Kreta, deporterades av den tyska
ockupationsmakten till Polen. Dessutom ha efter
2 :a världskriget från G. utvisats c :a 23,000
albaner till Albanien. — G :s genomsnittliga
folktäthet är 55—57 per km2. Landskapsvis är
folktätheten störst på Joniska och Egeiska öarna, i
mell. G. och Eubea, minst i n. delarna av landet,
i Epirus, Trakien, Tessalien och Makedonien,
medan Peloponnesos’, Kykladernas, Kretas och
Tolvöarnas folktäthet överensstämmer med hela
G:s. I verkligheten äro skillnaderna ännu större,
emedan i alla regioner befolkningen i första hand
är samlad till bäcken och alluvialslätter. Stora
delar av det bergiga inre landet, i synnerhet
Epirus, äro däremot mycket glest befolkade.
Lantbefolkningen utgör 2/s av G:s totala
befolkning. Den rena lantbebyggelsen uppvisar
anmärkningsvärda olikheter i landets randområden.
I Makedonien mötas en hel rad av
bebyggelseformer: grekisk-egeiska slutna byar och en- el.
flervåningshus (på nedre våningen stall och
visthus, på övre bostadsrum), ofta omgivna av en
veranda, smälta ihop till en zon av biandtyper,
som kan följas åt v. till Albanien. En märkbar
efterklang från den turkiska tiden äro såväl i
Makedonien som i Tessalien tsjiflikerna, där
herresäten av turkisk-orientalisk stil
kvadratfor-migt omges av böndernas torftiga hus. Söderut
härska allmänt grekisk-mediterrana slutna byar.
Byarna på Peloponnesos äro för det mesta större,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
