Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Grekland
274
skyndade till G., andra bistodo med penningar
och goda råd, men frihetsrörelsen förlamades
genom de grekiska ledarnas inbördes oenighet. 1824
utnämndes den egyptiske fältherren Ibrahim till
pascha över Peloponnesos; denne härjade
systematiskt landet och intog april 1826 den tappert
försvarade fästningen Mesolongi. Turkarnas och
egypternas barbari framkallade omsider
stormakternas mellankomst. 1827 föreslogo England,
Ryssland och Frankrike vapenstillestånd och
grekisk autonomi. Då Porten avböjt förslaget och
andra konfliktanledningar tillkommit, förstörde
de förbundna makternas flottor 20 okt. s. å. vid
Navarino den turkisk-egyptiska flottan; 1828
rensade en fransk här Peloponnesos. 1827 hade
grekerna utsett greve Kapodistrias till regent,
men hans absolutistiska styrelse lyckades, trots
goda ansatser, icke bringa reda i förvaltning
och finanser eller tillfredsställa hövdingarna från
befrielsekriget.
Från 1830. På en konferens i London
mellan England, Ryssland och Frankrike beslöts 3
febr. 1830, att G. skulle vara en suverän stat,
och Turkiet gav 24 april s. å. sitt samtycke. Det
nu frigjorda G. innefattade dock ej Kreta,
Sa-mos och Chios, och dess nordgräns fixerades
1832 till en linje mellan Arta- och Vol ovikarna.
Kapodistrias mördades 1831 under en tid av
in-bördesstrider, och 1832 utsågo de tre makterna
prins Otto av Bayern till konung av G. och
garanterade samtidigt G:s oberoende. Konung Otto,
som först 1835 blev myndig, medförde ett
bayerskt regentskapsråd, som ersatte grekisk
demokrati med tysk byråkrati. Efter ett
militärupp-ror 1843 antogs 1844 en författning med
tvåkam-marsystem. Därefter följde häftiga partistrider,
och partierna sökte stöd hos de olika
stormakternas sändebud.
Under Krimkriget tvangs G. av västmakterna
till neutralitet. 1862 utbröto uppror, närmast
riktade mot hovkamarillan, och Otto avsattes okt.
s. å. 1863 valdes prins Vilhelm av Danmark
(Georg I) till konung. De tre stormakterna
garanterade ånyo G:s oberoende, och Joniska
öarna, som sedan 1815 stått under engelskt skydd,
avträddes till G. och förklarades ständigt
neutrala. Författningen reviderades 1864 till
en-kammarsystem, och parlamentarismen började att
konsekvent tillämpas. De mest framträdande
politikerna voro den engelskorienterade
realpolitikern Trikupis och den djärvare nationalisten
och demagogen Th. Delyannis. Den brännande
frågan under större delen av 1800-talet var
strävan att vinna nationella gränser. Grekerna
understödde upproret på Kreta 1866, vilket syftade
till öns förening med G., men de måste foga
sig i stormakternas förbud mot anslutning.
Under rysk-turkiska kriget 1877—78 besatte
grekiska trupper Tessalien men måste snart utrymma
landet. På Berlinkongressen 1878 vunno
grekerna ingen landutvidgning, men efter i samband
med konferensen igångsatta långvariga
förhandlingar fick G. 1881 s. Epirus och Tessalien, ett
värdefullt område med över 300,000 inv. Då
Bulgarien 1885—86 förvärvat östrumelien och
även syntes hysa planer på Makedonien, blev G.
åter oroligt men tvangs genom stormakternas hot
och blockad av dess kuster att avrusta.
Finanserna hade alltmera förvärrats, och 1893 gjorde
G. (en ministär Trikupis) ett slags statsbankrutt.
Trots finansnöden fortsattes den panhellenistiska
politiken, särskilt sedan Delyannis 1895 kommit
till makten. En jäsning på Kreta 1897 vann
officiellt grekiskt stöd, en grekisk styrka landsteg
på ön, kretenserna proklamerade öns förening
med G., men stormakterna landsatte trupper på
ön, lovade, att Kreta skulle få bli en självständig
stat under sultanens överhöghet, men fordrade,
att de grekiska trupperna skulle dragas från ön;
G. uppställde oantagliga villkor, och
stormakterna anordnade därefter en ”fredsblockad” av
Kreta. Sedan grekiska friskaror överskridit
gränsen, förklarade Turkiet s. å. krig och vann snart
betydande framgångar i Tessalien över den
grekiska hären. Motgångarna framkallade jäsning i
Aten, och Delyannis nödgades avgå; grekerna
an-höllo om stormakternas medling och sluppo i
freden i Konstantinopel 4 dec. s. å. undan med en
ofördelaktig gränsreglering i Tessalien och
krigsskadeersättning. Förbittringen över krigets
olyckliga utgång vände sig främst mot
kronprinsen, men stämningen lugnades så småningom,
särskilt sedan prins Georg 1898 blivit
överkommissarie på Kreta. På grund av nationalitetsstrider
i Makedonien invecklades G. i rätt häftiga
konflikter med Bulgarien och Rumänien.
Kreta-frågan blev 1908, då Österrike-Ungern med sig
införlivade Bosnien och Hercegovina, åter
aktuell, utan att ön uppnådde förening med G. Aug.
1909 tillvällade sig en officersliga under ledning
av överste Zorbas makten, tvang de kungliga
prinsarna att gå i landsflykt men kunde icke
bemästra de inrikespolitiska svårigheterna. Jan.
1910 tillkallades den kretensiske statsmannen
Venizelos för att söka medla mellan officerarna
och parlamentspartierna. En nationalförsamling
inkallades, men den upplöstes, då dess arbete
hindrades genom obstruktion. En ny valdes dec.
1910 och gav Venizelos stark majoritet.
Författningen reviderades, förvaltningen
reformerades, armé och flotta nyorganiserades; prinsarna
återvände. I det mars 1912 valda parlamentet
fick Venizelos ännu starkare majoritet; han
förde med stor skicklighet med övriga kristna
Balkanstater förhandlingar, som ledde till
an-greppsförbund mot Turkiet. I okt. 1912 gick
G. till krig och proklamerade Kretas
införliv-ning. Om krigshändelserna se Balkankrigen 1912
och 1913. Därigenom vann G. Kreta, Epirus
till Albaniens gräns och s. Makedonien med
Saloniki samt (av Turkiet dock ej godtagna)
anspråk på de flesta öarna i Egeiska havet.
1913 mördades Georg I och efterträddes av sin
son Konstantin L
Under 1 :a världskrigets första år var G.
neutralt men drevs småningom genom
garantimakternas påtryckningar, 1913 års
försvarsförbund med Serbien och Venizelos’ sympatier
för ententen att alltmera tillmötesgå dennas
önskningar, trots generalstabens och konung
Konstan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
