Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guayava, guajava el. guava - Gub. - Gubbio - Gubbklåda - Gubbängen - Guben - Gubernator - Guckusko - Gud - 1. Filosofi - 2. Den kristna gudsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Gub.—Gud
438
myrtenväxter hörande litet träd. Det
härstammar från Sydamerika och odlas i flera raser
överallt i tropiska länder. De röda el. gula
frukterna, som likna smärre äpplen el. päron, äro
välsmakande och användas i synnerhet till
beredandet av en mycket omtyckt marmelad.
Gub., ry., i sammansättningar förk. för
gu-be’rnskij, guvernements-.
Gubbio [go’biå], forntidens Iguvium el.
Eu-gubium, stad i Umbrien i mell. Italien, 30 km
n. n. ö. om Perugia; 7,000 inv. G. har bevarat
sitt medeltida utseende mer än de flesta andra
umbriska städer. I G:s Museo comunale
förvaras Eugubinska tavlorna, 7 antika koppartavlor
med språkhistoriskt märkliga inskrifter. Staden
är berömd för sin maj olikatillverkning.
Gubbklåda (lat. pruritus senilis), se Klåda.
Gubbängen, stadsdel i Enskede förs, i s.
Stockholm.
Guben [gö’-], po. Gubin, stad i Niederlausitz
i Brandenburg, vid Oders biflod Neisse, på den
h., numera polska sidan av floden; 45,000 inv.
G., som blev stad 1235, var under 30-åriga
kriget besatt av svenskarna. Det är knutpunkt på
järnvägen Berlin—Breslau samt har stora
textil-och hattfabriker, handelsträdgårdar, maskin- och
trikåfabriker.
Gubernätor, lat., styresman, guvernör;
riksföreståndare.
Gu’ckuskö, Cypripe’dium, ett orkidésläkte, som
avviker från huvudmassan av familjen genom
sin stora, uppblåsta, skoformiga underläpp och
två fullständigt utbildade
ståndare. Den enda
svenska arten, C. calceolus,
växer sällsynt i lundar i n.
och delar av mell.
Sverige. I likhet med ett par
nordamerikanska arter
odlas den för sina stora,
egendomliga blommor. Det
närstående tropiska släktet
Paphiopedilum har ännu
praktfullare blommor.
Gud. 1) (Fil.) I många
filosofiska system kallas
verklighetens yttersta grund
Gud. Dessa gudsbegrepp,
som påverkas av helt andra
faktorer än de, som äro
verksamma vid skapandet
av de vanliga religiösa
gudsföreställningarna,
behandlas i art. Metafysik.
Meningarna om möjligheten och
nödvändigheten att på logiskt sätt bevisa Guds existens äro
mycket delade. Enl. en särskilt under medeltiden
vanlig föreställning måste Guds existens kunna
bevisas. Gud själv, det absoluta förnuftet,
måste i sin godhet ha förlänat de förnuftsbegåvade
människorna förmågan att inse hans nödvändiga
existens. Enl. Kant kan man icke ha någon
teoretisk kunskap om Guds existens. Enl. ett annat
åskådningssätt kan man visserligen ha kunskap
om Gud, men denne är för hög, för att hans
existens skall kunna bevisas. De viktigaste av
de filosofiska gudsbevisen äro det ontologiska,
det fysiko-teleologiska och det kosmologiska, av
vilka det förstnämnda säges vara a priori och de
två senare a posteriori.
Det ontologiska gudsbeviset, som
uppställdes av Anselm av Canterbury, söker
stödja Guds existens på det säkraste av allt,
näml, motsägelselagen. Anselm utgår från
medvetandet om Gud som det allra fullkomligaste
väsendet. Gud äger således ett slags existens i
medvetandet, men att existera endast i
medvetandet är ofullkomligare än att existera i
verkligheten. Om Gud icke existerade i verkligheten,
vore han icke det fullkomligaste av alla väsen.
Kant har i ”Kritik der reinen Vernunft” med stor
skarpsinnighet kritiserat det ontologiska
gudsbeviset. De, som betjänat sig av detta bevis, ha
enl. Kant fattat existensen som en bestämning,
vilken ingår i det existerandes begrepp, på
samma sätt som utsträckningen ingår i kroppens
begrepp. Men detta uppfattningssätt är felaktigt,
ty existensen är ingen verklig bestämning. Då
existensen icke ingår i begreppet, kan det aldrig
vara motsägande att förneka ett väsens existens.
Enl. det kosmologiska gudsbeviset
hänvisa den givna verklighetens relativitet,
osjälvständighet och ofullkomlighet på ett
fullkomligt väsen som sin yttersta grund. Detta
bevis finner man redan på ett tidigt stadium i den
filosofiska utvecklingen. Aristoteles utgår i sitt
bevis från rörelsen: varje rörelse förutsätter en
rörare, och ytterst måste det ges en rörare, som
själv är orörd. Samma tankegång återfinner man
hos Tomas från Aquino, som även framställt
beviset i annan form. Det måste ges en yttersta
orsak, som själv icke är verkan av något annat.
Vidare hänvisar det tillfälligt existerande på
något, som i sig är nödvändigt.
Det fysiko-teleologiska
gudsbeviset, om vilket Kant säger, att det är det äldsta,
klaraste och för det vanliga medvetandet mest
tilltalande, utgår från den ordning, den harmoni
och ändamålsenlighet, som man finner i
verkligheten. Ändamålsenlighet kan endast skapas av
en vilja, och världen måste därför vara skapad
av en intelligent och god Gud. Kant, som även
hänvisar till all den ändamålsvidrighet, som ges,
påvisar, att man från ändamålsenligheten kan
sluta endast till existensen av en världsordnare
men icke till en världsskapare.
Kant, som kritiserat alla teoretiska gudsbevis,
har sökt uppställa ett annat, som grundas på det
sedliga medvetandet och har karaktär av ett det
rena praktiska förnuftets postulat. Endast om
man antager, att Gud existerar, har man garantier
för att sedligheten förenas med lycksaligheten.
— Förutom dessa rent filosofiska bevis finns
det även mer populära, så t. ex. det gamla
beviset ex consensu gentium. Det måste, menar
man, ges en Gud, ty under alla tider och hos
alla folk finner man gudsföreställningen.
2) Den kristna gudsbilden. Den Gud Jesus
förkunnar är profeternas och psalmernas, ”Abra-
Guckusko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
