Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gud - 2. Den kristna gudsbilden - Gudaträd - Gudbrandsdalen - Gudbrandsdalslågen - Gude, Hans - Gudenå - Gudenåkulturen - Guderian, Heinz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Gudaträd—Guderian
440
hams, Isaks och Jakobs” Gud: den ende guden,
himmelens och jordens skapare. Trots detta
sammanhang föreligger mellan G. T. och N. T. en
radikal åtskillnad. Denna åtskillnad fördunklas,
om man — såsom alltifrån upplysningstiden varit
mycket vanligt — skulle vilja betrakta N. T:s
gudsföreställning såsom innebärande en
humani-sering av G. T:s. Evangeliets gudsbild är icke
mindre transcendent-övervärldslig, icke mindre
helig och icke mindre sträng än G. T:s. Det för
den kristna grundsynen egenartade ligger ej blott
i ett ökat betonande av den gudomliga kärleken
utan i en radikalt förvandlad syn på den
gudomliga kärlekens art. Den i evangelierna ständigt
återkommande konflikten med judendomens
representanter visar var motsättningen låg. Det,
som i ord och gärning förkunnas i evangelierna,
är, att Gud söker syndare och vill gemenskap
med dem. För judendomen, den klassiska såväl
som den senare, var förhållandet mellan Gud
och människa primärt ett rättsförhållande,
reglerat av lagen. Det kunde talas mycket om Guds
”nåd”, men denna nåd skänktes åt ”den
rättfärdige”. I evangeliet är det däremot ej längre
rättsordningen, som tolkar Guds hjärtas
hemlighet, utan den spontant givande, fria och suveräna
kärlek, som ger, därför att det är dess natur
att giva, och som i denna kärlek tar initiativet
och ger sig själv åt syndare. Detta är den
karakteristiskt kristna gudsbildens grunddrag, det
karakteristiskt kristna grundmotivet. Detta
grundmotiv gör sig starkt förnummet i hela den
apostoliska förkunnelsen. Hela den kristna
tankens följande historia låter sig betraktas som
en mången gång ytterst dramatisk kamp mellan
detta kristna grundmotiv och andra mera
rättsliga (legalistiska) eller rationella motiv. Den
egentliga grundtendensen i all ”kristologi” är
viljan att hävda, hurusom gudsbildens drag
återspeglas i Kristus. Reformationens väsentliga
betydelse ligger från denna sida sett i den
elementära kraft, med vilken det äktkristna
grundmotivet på nytt gör sig gällande. Den följ, teologien
förmådde ej hålla sig uppe på samma höjd.
Ortodoxien sökte visserligen slå vakt om den
reformatoriska nådetanken men inramade denna i en
strängt legalistisk betraktelse med
gammaltestamentliga drag. Den evangeliska teologiens
senare skede (från upplysningstiden) vände sig
visserligen mot denna legalism, men dess
humanise-rade gudsbild gav uttryck varken åt det kristna
grundmotivets radikala motsats till det onda eller
åt dess irrationella djup. Efterverkningarna av
denna humaniseringsprocess göra sig gällande än
i dag. Men den egentliga tendensen i det nutida
religiösa tänkandet kan sägas gå i riktning åt
att fördjupande intränga i det kristna
grundmotivet. —■ Litt.: E. Eidem, ”Den lidande Guden”
(1921); A. Nygren, ’ Den kristna kärlekstanken”
(2 bd, 2:a uppl. 1938—47); G. Aulén, ”Den
kristna gudsbilden” (2:a uppl. 1941), ”Den
allmänne-liga kristna tron” (4:0 uppl. 1943).
Gudaträd, Aila’nthus glandulösa, av fam.
Si-marubaceae. G. har parbladiga blad, små,
gröngula blommor i vippa och vingade nötfrukter.
Det härstammar från Kina och odlas i parker
så långt norrut som i s. Sverige.
Gudbrandsdalen [-brans-], en av s. Norges
huvuddalar, från Mjösen mot n. v. till
vatten-delaren mot Romsdalen; genomflytes av G u
d-brandsdalslågen el. Lågen från
Lesjaskogsvatn (612 m ö. h.). Längd omkr.
230 km. Sidodalar i v. äro Gausdal,
Vinstras och Sjoas dalar (till Jotunfjällen) samt
Ottas dal (till Nordfjord); av de kortare
ö. dalarna leda Fryas dal m. fl. upp emot
Rondanefjällen. Huvuddalen är i sina
nedre och mellersta delar trång och omges av branta
dalsidor; där den vidgar sig, är G. väl bebyggd;
Lågen flyter genom dalen med i allm. lugnt lopp
och ett fåtal fall; i G:s nedre del bildas den
långsträckta insjön Losna. Boskapsskötseln är
huvudnäring. G. är känd för sin hästavel
(Gud-brandsdalshästen). På fjällvidderna stora
säter-byar. Genom G. går sedan gammalt huvudvägen,
nu även järnväg, från Lillehammer över Dovre
till Trondheim; vid Dombås grenar sig
Rauma-banan till Romsdalen; G. med sidodalar är känd
för sin storslagna natur.
Gudbrandsdalslågen, se Gudbrandsdalen.
Gude, Hans Fredrik, norsk målare (1825—
1903), på sin tid Norges främste
landskapsmålare, mest verksam i utlandet, från 1841 i
Düsseldorf, där han påverkades av J. W. Schirmer
och A. Achenbach. Under besök i hemlandet
studerade G. högfjälls- och fjordnatur, som han
med förkärlek behandlade i sina omsorgsfullt
komponerade och genomarbetade tavlor
(”Brudfärden i Hardanger”, ”Likfärd på Sognefjord”,
”Fiskare med bloss” m. fl., åtskilliga av dessa
målningar utförda av G. i samarbete med A.
Ti-demand). I Düsseldorf var han en eftersökt
lärare. 1862 flyttade han till Wales, var 1864—
80 prof, i Karlsruhe och därefter intill 1901 i
Berlin. På äldre dagar målade han ej minst
havs-bilder med fiskarbåtar. — Litt: L. Dietrichson,
”Av Hans G:s liv og værker” (1899).
Gudenå, å i ö. Jylland, Danmarks ansenligaste
vattendrag. Upprinner med två källarmar i n.
delen av Vejle amt på vattendelaren mellan
Nordsjön och Östersjön, flyter genom Mossö och
Silkeborgsjöarna mot n. samt upptager i sitt
nedersta lopp fr. v. Nörre å från Viborg sö och
Hald sö. G. blir nu 45—60 m bred och 6 m
djup. Flyter över jämna, ofta översvämmade
marker förbi Randers till det innersta av
Randers fjord. Längd 158 km. Vid Tange nedom
Silkeborg G. kraftverk, Danmarks största.
Gudenåkulturen, en fyndgrupp inom Danmarks
mesolitiska fångstkultur. G. har fått sitt namn
av att de först påträffade boplatserna tillhörande
denna kultur lågo vid Gudenå på Jylland. G.
synes omspänna tiden från sen boreal tid t. o. m.
tidig subboreal tid.
Guderian [go-], Heinz, tysk militär (f.
1888), officer 1908, generalmajor 1936,
generalöverste 1940. G. var under den tyska
upprust-ningsperioden 1934—39 en av de främsta
förkämparna för det offensiva tyska pansarvapnets
uppbyggnad. G. var chef för en pansararmékår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
