Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guise, släkt - Guise, 1. François de Lorraine - Guise, 2. Charles de (kardinalen av Lothringen) - Guise, 3. Henri I de Lorraine - Guise, 4. Henri II de Lorraine - Guise, Jean - Guitare - Guitry, 1. Lucien - Guitry, 2. Sacha - Guizot, François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
Guise—Guizot
454
Navarra (Henrik IV :s far). Claudes och
Antoi-nettes dotter Maria blev g. m. Jakob V av
Skottland och mor till Maria Stuart. Av huset G.
utdog grenen G. 1675, grenen Aumale 1631 och
grenen Elbeuf 1763. Om Claude de Lorraines
söner Franqois, hertig av G., och Charles de G.
se nedan; om Franqois’ yngre son Charles se
Mayenne.
1) Fran^ois de Lorraine, hertig av G.
(1519—63). Han utmärkte sig genom att
försvara Metz 1552—53 mot de kejserlige samt vid
Renty 1554 men misslyckades med tåget till
Neapel 1557. Han segrade 1558 över engelsmän och
spanjorer, vilket påskyndade freden i
Cateau-Cambrésis. Efter Henrik II :s död, 1559,
behärskade G. och hans bror Charles Frankrike under
den unge Frans II (g. m. deras systerdotter
Maria Stuart) 1559—60. Bröderna förföljde
protestanterna, och förbittringen över deras
framfart vållade sammansvärjningen i Amboise 1560.
Det av G. ledda blodbadet i Vassy 1562 gav
upphov till hugenottkrigen. S. å. erövrade han
Rouen och segrade vid Dreux. Under
belägringen av Orléans blev G. mördad av en hugenottisk
adelsman.
2) C h a r 1 e s de G., kallad kardinalen
av Lothringen, den föreg:s bror (1524—
74). Han blev 1538 ärkebiskop i Reims och 1555
kardinal. G. var vältalig, kunnig och slug men
liksom brodern Francois härsklysten och illa tåld.
Han hade stort inflytande och fortsatte broderns
politik.
3) Henri I de Lorraine, hertig av G.
(1550—88), son till G.i). Efter faderns död blev
G. katolikernas ledare. Han deltog från 1567 i
kampen och tog verksamt del i Bartolomeinattens
dåd 1572. G. slog hugenotterna vid Dormans
1575 och fick där det sår, som skaffade honom
tillnamnet ”le balafré” (den ärrige). 1576 ställde
han sig i spetsen för den katolska ligan och slöt,
för att hindra Henriks av Navarra tronföljd,
förbund med Spanien. G. tvang Henrik III till
fördraget i Nemours 1585, varigenom hugenotterna
förbjödos att bära vapen. Under ”de tre
Hen-rikarnas krig” hade G. framgångar och intågade
i Paris, trots förbud av Henrik III, som
fruktade hans makt. Konungen måste tillerkänna G.
en betydande maktställning. Henrik III lät i
Blois, dit ständerna inkallats, mörda G. 23 dec.
1588 och nästa dag även hans bror kardinal Louis
de Lorraine.
4) Henri II de Lorraine, hertig av G.
(1614—64), sonson till G.3). Han blev vid 15
års ålder ärkebiskop i Reims men lämnade 1640
kyrkan. G. deltog i en sammansvärjning 1641
mot Richelieu och dömdes frånvarande till döden.
1644 fick han återvända till Frankrike. Han
sökte 1647 göra gällande huset Anjous krav på
Neapel men besegrades och var 1648—-52 fånge hos
spanjorerna. G. gjorde 1654 ett nytt, misslyckat
tåg till Neapel.
Guise [giz], Jean Pierre Clément Marie,
hertig av G. (1874—1939), son till hertig Robert
av Chartres, erhöll militär utbildning i Danmark,
blev vid kusinens, hertig Filips av Orléans
(”Fi
lip VIII”) död 1926 legitimisternas pretendent till
Frankrikes krona (”Johan III”), måste som
sådan lämna Frankrike och bosatte sig i Bryssel.
I hans äktenskap med kusinen, prinsessan
Isa-belle av Frankrike (f. 1878), föddes 3 döttrar
och en son, prins Henri (f. 1908), sedan 1929
greve av Paris och efter faderns död 1939 de
franska legitimisternas tronpretendent (”Henrik
VIII”).
Guitare [gitä’r], fr., se Gitarr.
Guitry [gitri’]. 1) Lucien G., fransk
skådespelare och teaterledare (1860—1925). G.
debuterade 1878 som Armand Duval i
”Kamelia-damen” på Théåtre du Gymnase i Paris, var
nästan hela 1880-talet anställd vid Mikaelsteatern
i Petersburg, därefter vid olika teatrar i Paris
och tillhörde från 1920 den av hans son ledda
Théåtre Édouard VII. Bland G:s roller märkas
Alceste i ”Misantropen”, Chantecler, Flambeau i
”Örnungen”, Crainquebille och Coupeau i
”Fällan”. G. var en karaktärsskådespelare av
sällsynta mått.
2) Sacha G., den föreg:s son,
komediförfattare, skådespelare och teaterledare (f. 1885). G.
började sin teaterbana som 17-åring vid den av
fadern, G.i), styrda
Théåtre de la
Renais-sance och har sedan
dess uppträtt i en
mängd olika roller,
företrädesvis i sina
egna stycken. G:s
originella och
mångsidiga talang har kommit
särdeles väl till sin
rätt inom filmen, där
han som producent,
manuskriptförf.,
regissör och
skådespelare signerat många
utsökta filmer, fulla av
frivolitet och spiritualitet. G. har varit gift 5
ggr, bl. a. med operettsångerskan och
skådespelerskan Yvonne Printemps.
Guizot [gizå’], Franqois Pierre Guillaume,
fransk statsman och historieskrivare (1787—
1874). Han tillhörde en ivrigt calvinistisk familj
i Nimes; fadern giljotinerades 1794, och modern
flyttade senare till Genève. G. kom 1805 till
Paris och gjorde sig snart ett namn som
skriftställare. 1812 blev han prof, i historia vid Sorbonne
och hade under restaurationen tidtals olika
poster i den centrala förvaltningen. Med sin
doktrinärt liberala uppfattning kom G. i strid med
den efter 1820 reaktionära regeringen och
förbjöds under några år att hålla föreläsningar.
Han utvecklade nu en rik författarverksamhet,
särskilt i engelsk och fransk historia samt
politisk teori, utgav bl. a. ”Collection des mémoires
relatifs å la révolution d’Angleterre” (25 bd, 1823
—25), ”Collection des mémoires relatifs å
l’his-toire de France” (30 bd, 1823—35), ”Histoire de
la révolution d’Angleterre” (1827 ff.) samt två
lysande föreläsningsserier, ”Histoire générale de
la civilisation en Europé” (2 bd, 1828; sv. övers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
