Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guizot, François - Guizotia - Gujarat - Gujarati - Gujranwala - Gula brigaden - Gula enzym, gula ferment - Gula faran - Gula febern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Guizotia—Gula febern
456
1886) och ”Histoire de la civilisation en France”
(9 bd, 1825—32). G. invaldes 1830 i
deputeradekammaren, tillhörde oppositionen och var efter
julirevolutionen aug.—nov. 1830 inrikesminister.
Med ett kort avbrott, Thiers’ ministär 1836, var
G. 1832—1837 undervisningsminister och gjorde
sig därunder högt förtjänt om
undervisningsväsendet och den historiska forskningen. 1840 blev
G. ambassadör i London, där han hade stora
sympatier men ej kunde hindra, att Thiers’
äventyrliga syriska planer korsades av de övriga
makterna. 29 okt. s. å.
efterträdde han Thiers
som utrikesminister
och blev kabinettets
verklige ledare, ehuru
han först 1847 fick
titeln konseljpresident.
Utvecklingen hade
förvandlat G. från
liberal till konservativ,
och i fullt
samförstånd med Ludvig
Filip blev regeringens
program ”fred till
varje pris, inga
reformer”. Han avböjde
en
vist varje utsträckning av valrätten, vilket blev
orsaken till regeringens fall. Efter
februarirevolutionen 1848 var G:s politiska roll utspelad;
han återgick nu till sitt författarskap. Han skrev
bl. a. monografier över Washington, Corneille
och Shakespeare, teologiska arbeten, ”Mémoires
pour servir å 1’histoire de mon temps” (8 bd, 1858
-—67) och ”Histoire de France, racontée å mes
petits-enfants”, fullföljt av dottern Mme de Witt.
— Som historiker utmärkte sig G. genom lärdom,
glänsande stil, opartiskhet och skicklighet i att
tolka olika tiders ledande idéer; som karaktär
var han oegennyttig, fredsälskande. Jfr madame
de Witt, ”Monsieur G. dans sa famille et avec
ses amis” (1880); A. Bardoux, ”G.” (1894).
Guizotia [giså’tia], afrikanskt växtsläkte av
fam. k o r g b 1 o m m i g a. G. abyssinica, en i
Abessinien inhemsk ettårig ört, odlas där och i
Ostindien. Ur frukterna, ramtillfrön el.
nigerfrön, pressas ramtillolja, som bl. a.
nyttjas som smörjolja, vid tvålfabrikationen och i
Ostindien som matolja. Fröna användas även
som föda åt burfåglar.
Gujarät [eng. utt. göd?arä’t], landskap i n. v.
Indien, omfattande bl. a. halvöarna Cutch och
Kathiawar. I inskränkt bemärkelse är G. den
fruktbara alluvialslätten ö. om Rann of Cutch
och Cambayviken, bevattnad av bl. a. Narbada
och Tapti; c:a 75,000 km2, 5 mill. inv. Stor
produktion av bomull, spannmål och opium.
Gujaräti [eng. utt. göd?arä’ti], den nyindiska
dialekt, som talas i Gujarat, Baroda och några
angränsande områden av v. Främre Indien av
ung. 12 mill. människor. Närmast besläktat är
g. med det i Rajputana talade räjasthäni. G. är
eg. ej uppdelat i olika dialekter, men betydande
skillnad förefinnes mellan de olika
samhällsklassernas idiom. Litteraturen är ganska vidlyftig,
då g. också i utsträckt grad är litteraturspråk
för parser och jainister, från vilka senare de
äldsta texterna på g. torde härstamma. — Jfr
Taylor, ”The student’s g. grammar” (2:a uppl.
1908).
Gujranwäla [göd^-], stad i Pakistan, inom
Punjab 75 km n. om Lahore, vid järnvägen till
Peshawar; 85,000 inv. Tillverkning av
guldsmedsarbeten, siden- och bomullsvaror.
Gula brigaden, se Gula regementet.
Gula enzym, gula ferment,
alloxazinpro-teider, dehydrerande enzym, bestående av
ägg-vitekomponent och laktoflavinfosforsyra i
förening med adenylsyra som prostetisk grupp.
Gula faran, slagord, betecknande den
ekcno-miska, politiska och kulturella faran för den vita
rasen av den mongoliska (”gula”) rasens
framträngande. Mest har diskuterats faran av
östasiatisk billig arbetskrafts inträngande på
arbetsmarknaden i Amerika och Australien.
Gula febern, en febersjukdom, uppkallad efter
ett av sina symtom, gulsot. G. har haft sina
förnämsta härdar i hamnarna vid det tropiska
Amerikas östkust, Rio de Janeiro, Habana m. fl.,
samt i Guayaquil i Ecuador på Sydamerikas
västkust. Till Afrika har den överförts och fattat
fast fot på Elfenbens- och Guldkusten samt vid
Senegals mynning. I sydeuropeiska hamnar har
den framkallat flera svåra epidemier intill
mitten av 1800-talet men aldrig fått fäste under
längre tid. Bekanta äro g:s härjningar under
Panama-kanalbygget.
G. uppträder i både lättare och svårare
former. De lättare, abortiva sjukdomsfallen
kännetecknas huvudsakligen av feber under ett par
tre dagar. Den svårare formen av
sjukdomen börjar plötsligt med stark frosskakning och
hög feber, svår huvudvärk samt smärtor i
ryggen. Feberstadiet varar i mindre svåra fall vanl.
blott tre dagar, varefter tydlig förbättring
inträder. Tillfrisknandet går långsamt. I de
ogynnsamt förlöpande fallen uppträda svår kräkning
och uttömning av svarta massor av sönderdelat
blod. Den sjuke får en svagt gulaktig hudfärg.
Döden inträder i dylika fall i allm. efter 5—10
dagar. Dödligheten är mycket växlande (i
medeltal 35 %). Bland utlänningar är dödligheten ej
sällan 10 ggr större än bland de infödda, emedan
många av dessa blivit immuna efter att ha
genomgått ett lindrigt anfall av sjukdomen.
G. behandlas företrädesvis symtomatiskt.
Pro-fylaktiska ympningar med vaccin medför skydd,
som varar minst 2 år. Som vaccin användes ett
levande, försvagat virus, som erhålles genom
passage på kycklingembryo i ruvade hönsägg.
Orsaken till sjukdomen är ett virus. Sjukdomen
överföres, enl. vad Finlay visat, genom en med
den vanliga myggan besläktad myggart, Aedes
ægypti. Under de 3—4 första dagarna av
sjukdomen cirkulerar smittämnet i människans blod, där
det sedan icke kan påvisas. Har en mygga då sugit
blod av en gulafeberpatient, måste minst 12
dagar förflyta, varunder smittämnet utvecklar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
