Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Gustav
508
stämning besjälade vida kretsar av det
protestantiska folket, ej minst borgerskapet i städerna.
25 juni 1630 landsteg G. A. i Pommern; ett par
veckor därefter intågade han i Stettin.
Första skedet av G. A:s tyska fälttåg kan
kännetecknas som kampen om besittningen av
Oderlinjen. Att metodiskt, steg för steg och utan
överilning trygga sin uppmarsch ansåg han som
sin första uppgift. Det kom honom härvid till
godo, att Wallenstein, som klarare än någon i
fiendelägret insett den nye motståndarens
verkliga betydenhet, nyligen avlägsnats från
överbefälet. Framryckningen längs Oderlinjen, på
allvar börjad vid nyårstid 1631, var efter
stormningen av Frankfurt a. d. Oder i april s. å.
fullbordad. En subsidietraktat med Frankrike (i
Bärwalde jan. 1631) lättade de med krigföringen
förenade finansiella bekymren. De ledande
protestantiska furstarna i Tyskland, kurfurstarna av
Sachsen och Brandenburg, den senare svåger till
G. A., höllo sig alltjämt tillbaka och slogo råd
om bildandet av ett ”tredje parti”, en evangelisk
sammanslutning för väpnad neutralitet under
deras ledning. Frånsett Pommern, vars hertig
genast avtvungits en allianstraktat med Sverige,
dj ärvdes endast några få furstar och städer
inleda förbindelser med G. A., bland de senare
främst den fria staden Magdeburg. Men av det
strategiskt viktiga Magdeburg berodde
behärskandet av Elbelinjen, och Tilly sökte därför nu med
stora ansträngningar spärra vägen genom att
tvinga staden till dagtingan, innan G. A. hann
anlända. En hotande frammarsch mot Berlin hade
till resultat, att Brandenburg biträdde G. A:s
fordringar och ingick förbund med Sverige,
medan däremot Sachsen ej stod att rubba.
Magdeburg föll (maj 1631) och härjades på
fruktansvärdaste sätt. I sitt befästa läger vid
Wer-ben trotsade emellertid G. A. framgångsrikt Tillys
angrepp, och under omständigheternas tvång
förmåddes omsider Johan Georg av Sachsen att göra
gemensam sak med svenskarna. Förenad med en
sachsisk armé, utkämpade därefter G. A. den
avgörande drabbningen vid Breitenfeld (7 sept.
1631): sachsarna slogos på flykten, men
svenskarna behöllo fältet. Vägen längs Elbe ned till
de kejserliga arvländerna låg nu öppen, men G. A.
valde vägen till Main- och Rhendalarna. I Mainz
höll han vintern 1632 ett lysande hov. Härifrån
anträdde han framryckningen mot Donaulinjen,
besegrade vid Lech Tilly, som där fick sitt
banesår, och intågade i München (maj 1632),
samtidigt med att Wallenstein, återkallad till
överbefälet, uppträdde i Böhmen i spetsen för en
nyorganiserad armé. För att invänta
förstärkningar och avbida motståndarens företag
för-skansade sig nu G. A. i ett befäst läger vid
Nürnberg, dit Wallenstein på sommaren ankom
och slog läger vid hans sida utan att erbjuda
batalj och i avsikt att uthungra svenskarna.
Omsider skred G. A. till stormning av hans läger,
men angreppet slogs tillbaka (aug.). Ostörd av
fienden, avtågade G. A. kort därefter i avsikt
att sammandraga trupper för ett fälttåg mot de
österrikiska länderna. Fiendens anfall på
Sach
sen tvang honom att övergiva denna plan och
marschera till bundsförvantens undsättning. Vid
Lützen stod 6 nov. 1632 den häftiga drabbning,
som slöt med de kejserliges återtåg, sedan G. A.
redan i slagets början träffats av ett dödande
skott.
Om G. A:s planer i Tyskland ha växlande
meningar gjorts gällande. Att han för Sveriges
räkning tänkte sig en viss territoriell gottgörelse,
närmast Pommern, kan icke betvivlas; härigenom
skulle Sverige få karaktären av ett ”stånd” inom
Tyska riket med talan i dess angelägenheter. På
ett tidigt stadium skönjes därjämte hans strävan
att med fastare band knyta östersjökustens
fur-stendömen och städer till Sverige. I kraft av
denna sin ställning skulle Sverige bli mäktigt
att utöva ett bestämmande inflytande inom den
organiserade sammanslutning av de tyska
protestanterna, för vilken G. A. också tänkte sig
själv som ledare.
Främst är G. A. politikern och fältherren. En
mästare i den politiska förhandlingens konst,
visar han tidigt en enastående överblick över det
diplomatiska spelets skilda vädj obanor och
utvecklar personligen på detta område en rastlös
verksamhet i nära samarbete med sin förtrogne
Axel Oxenstierna. Utpräglad realpolitiker,
kunde han mer än en gång även för trosfränder
synas hänsynslös och fordrande. Med stor
planmässighet förberedde han sina mått och steg.
Detta metodiska drag framträder ej minst hos
G. A. som härförare. Att trygga uppmarschen
och säkerställa förbindelselinjerna var ett
ledmotiv i hans krigföring. Så snart ögonblicket
syntes honom inne, skydde han ej avgörandet på
slagfältet; hans personliga tapperhet förledde
honom f. ö. här mer än en gång till
obetänksamheter. ökad lättrörlighet i förening med
bevarad slagkraft var ett kännemärke för den
krigskonst, som segrade vid Breitenfeld och som
Wallenstein senare sökte efterbilda vid Lützen.
Inrikespolitiskt var G. A:s regeringstid för
Sverige utomordentligt fruktbar, rik på initiativ
på odlingens skilda fält. Många av dessa initiativ
kunna återföras till konungens personlighet; rent
personlig var sålunda hans frikostiga gåva till
Uppsala univ. av gustavianska arvegods.
Samverkan mellan konung och folk var en ledande
tanke för G. A. som regent. Men därvid
förutsatte han villighet att gå riket till handa i
enlighet med tidens krav. — Personligen
kännetecknades G. A. av en stor förmåga att ”taga”
människor, att rycka med och övervinna motsägelser.
Hans impulsiva lynne, ej främmande för
häftighet, motvägdes lyckligt av betänksamheten hos
Oxenstierna, vilken som ingen ägde hans
förtroende och vänskap. Tjuskraften hos G. A:s
personlighet vitsordas av många samtida. Ordets
mästerskap, framträdande i hans tal, skrifter och
brev, har knappast av tiden försvagats.
Uppriktigt religiös i den ortodoxa lutherdomens
anda, fylldes G. A. av känslan av protestantisk
solidaritet. Till det yttre var han en utpräglat
nordisk typ (”guldkonungen”); med åren
besvärades han av tilltagande fetma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
