Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, 2. Carl - Gyllenborg, 3. Johan - Gyllenborg, 4. Fredrik - Gyllenborg, 5. Henning - Gyllenborg, 6. Gustaf Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Gyllenborg
542
lingarna med tsaren, även denna gång utan
resultat. Efter återkomsten till Stockholm (juni
1719) blev han v. hovkansler och 1720
hovkansler. G. sällade sig snart till det holsteinska
partiet; vid riksdagen 1723 räknades han bland dess
främsta män och invaldes i rådet. Där blev han
under de följ, åren en av den holstein-ryska
politikens ivrigaste målsmän och motarbetade av
alla krafter Arvid Horn och hannoverska
alliansen. Vid riksdagen 1726—27 anklagades G. för
att ha överträtt sin rådsherreplikt, fick av stora
sekreta deputationen en skriftlig varning och
överflyttades till den avd. av rådet, som
behandlade inrikes- och justitieärenden. Han visade
under den närmaste tiden stor undfallenhet för
Horn. Först 1731, då brytning uppstått mellan
Horn och konung Fredrik, fann G. lämpligt att
ånyo avslöja sig som Horns motståndare. Det
Höpken-Gyllenborgska kotteriet sökte nu ivrigt
att vinna inflytande i borgerliga kretsar genom
att göra sig till förespråkare för rikare
statsunderstöd åt handel och industri, ökat tullskydd
m. m. Under loppet av 1734 års riksdag trädde
G. i förbindelse med franska sändebudet Casteja
och slöt sig till det unga krigspartiet. Genom
denna allians grundades hattpartiet, till vars
skapare G. hör. Dess program blev att få till stånd
ett förbund med Frankrike och Turkiet samt att
vid första bästa konjunktur angripa Ryssland.
När sedan vid riksdagen 1738—39 Horn och hans
anhängare drivits ur rådet och hattpartiet fyllt
rådet med de sina, blev G. i april 1739
kanslipresident. På honom faller en väsentlig del av
ansvaret för det lättsinnigt började och eländigt
ledda anfallskriget mot Ryssland samt för dess
olyckliga utgång. Under hela denna tid (1739
—43) framträdde G:s svaghet allt uppenbarare.
Hans anseende hade ohjälpligt sjunkit, och
ledningen av utrikespolitiken gick mer och mer över
till C. G. Tessin.
Frikostig, vältalig och magnifik i det yttre
uppträdandet, älskade G. att spela rollen av
grandseigneur. Men han var ingen
statsmannabegåv-ning. För Sverige blev hans maktlystnad en
olycka. Som kansler för Lunds univ. (1728—39)
och därefter för Uppsala univ. förvärvade G.
däremot välgrundad berömmelse genom de stora
förtjänster han inlade om den vetenskapliga
odlingens och undervisningens främjande. Även
som författare spelade G. en icke obetydlig roll.
Mest betydande av hans komedier är ”Swenska
sprätthöken” (uppf. 1737). — Litt.: K. J.
Hartman, ”Åländska kongressen”, 1—5 (1921—31).
3) Johan G., den föreg:s bror; greve,
riksråd (1682—1752). Han gick 1700 i krigstjänst,
blev 1706 kapten, fånge vid Perevolotjna 1709
och led som krigsfånge mycken nöd i Sibirien.
Han utväxlades 1719, blev först 1735
överstelöjtnant men befordrades raskt, sedan brodern
blivit kanslipresident. Sålunda blev G. 1741
riksråd och 1742 kansler för Lunds univ.
4) Fredrik G., den föreg:s bror, greve,
president (1698—1759). Han ingick 1716 i Svea
hovrätt, blev lagman på Gotland 1733 och i
Närke 1737. Vid riksdagen 1731 började G. som
politiker och framstod genast som en av Horns
farligaste motståndare. G:s konst var intrigörens,
och som sådan tillhörde han frihetstidens
skickligaste och samvetslösaste partimän. Han var
under flera årtionden ständig medlem av
hattpartiets hemliga konselj. Han handhade
partikassan men misstroddes och utestängdes 1755
delvis härifrån. G. var en av de mest hatade
hattarna. Han fick flera partibelöningar, var från
1741 bankofullmäktig, blev 1750 president i
Bergskollegium och var från 1754 fullmäktig i
Järnkontoret. Som bankofullmäktiges ordf, har
G. till väsentlig del ansvaret för hattarnas
lättsinniga finanspolitik och begagnade hänsynslöst
sin ställning till egen fördel.
5) Henning Adolf G., den föreg:s brorson,
greve, riksråd (1713—75). Han ingick 1732 i
kansliet och blev s. å. kammarherre. Vid
riksdagen 1738 började G. sin parlamentariska bana
samt insattes i sekreta utskottet och
defensions-deputationen. Han hade flödande talegåva och
var trogen hatt men ingen djupare begåvning.
Han var 1740—41 krigspolitikens ivrige
föror-dare och 1742—43 träget språkrör för
hattpartiets växlande ståndpunkter i tronföljdsfrågan.
1751 blev han lantmarskalk. Som sådan var han
i sitt rätta element vid formulerandet av
hattarnas statsrättsliga principer för den nya
konungaförsäkran, men sjuklighet hindrade honom
periodvis att leda förhandlingarna. 1756—61 var
han medl. av rådet.
6) Gustaf Fredrik G., son till G.3),
greve, skald (1731—1808). Efter studier vid univ.
i Uppsala och Lund utnämndes G. 1751 till
regi-strator i Justitierevisionen och var 1756—62
kavaljer hos dåv. kronprins Gustav, varefter han
utnämndes till kammarråd och 1774 till kansliråd.
G. började skriva vers efter sin bosättning i
Stockholm, då han
gjorde bekantskap med
Creutz, som blev hans
vän för livet. G.
inträdde i
Tankebyggar-orden, som 1753—55
utgav ”Våra försök”,
och tillhörde den
trängre krets, som
sedan slöt sig kring
fru Nordenflycht och
1759—62 utgav
”Wit-terhetsarbeten”. Av
dikterna i ”Våra
försök” visa
”Ungdomens försvar” och
”Fägringens försvar” påverkan av Rousseau,
vars inflytande sedan blir ännu starkare. Bland
dikterna i ”Witterhetsarbeten” märkas ”Satire
öfver mina vänner” (1759), påverkad av
Hora-tius men där G. efter verkligheten tecknade
kamrater och umgängesvänner, ”Verldsförachtaren”
(1762), där G. skildrar en yngling, som ledes
vid världen och på landsbygden vill söka idealet
av mänsklighet men som av en världslig vis
rå-des att strida mot överkulturen, de båda
lärodikterna ”Menniskjans nöjen” och ”Menniskjans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
