Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadrianus, Publius Aelius - Hadrianus I (påve) - Hadrianus II (påve) - Hadrianus III (påve) - Hadrianus IV (påve, Nicolaus Breakspear) - Hadrianus V (påve, Ottobuono de’ Fieschi) - Hadrianus VI (påve) - Hadrianus’ vall - Hadselöy - Hadubrand - Haebler, Konrad - Haeckel, Ernst - Hæffner, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
677
Hadrianus—Hæffner
678
H. själv högsta kontrollen. Ett uppror av judarna
132—135 kuvades med blodig stränghet. — H. var
en härdad krigare men på samma gång livligt
intresserad av vetenskap, konst och litteratur.
Hans karaktär, i flera avseenden gåtfull, visar
märkliga motsatser. — Litt.: W. Weber,
”Un-tersuchungen zur Geschichte des Kaisers
Hadrianus” (1907).
Hadrianus. Sex påvar ha burit detta namn.
1) H. I (påve 772—795) lyckades genom sin
anslutning till Karl den store bli kvitt trycket
från langobarderna. Karl bekräftade 774 Pippin
den lilles i Kiersy givna donation av vissa
områden i Italien till påvestolen. H. smorde 781
Karls söner Pippin och Ludvig till konungar. På
synoden i Frankfurt 794 lät han förorda
bilddyrkan, vilken dock Karl jämte det frankiska
prästerskapet förkastade.
2) H. II, påve 867—872.
3) H. III, påve 884—885.
4) H. IV (påve 1154—59), en engelsman av
låg börd vid namn Nicolaus Breakspear.
Han blev 1137 abbot i Rufusklostret vid
Avignon, utnämndes sedan till kardinalbiskop av
Al-bano och sändes 1152 av Eugenius III som
legat till Norge, där han s. å. upprättade
ärkebiskopsstolen i Nidaros. På återvägen genom
Sverige lyckades H. på ett möte i Linköping få
svenskarnas skyldighet att erlägga
Peterspen-ning erkänd. Som påve nedslog H. den av
Arnold av Brescia inspirerade revolutionära
rörelsen, förfäktade gregorianska idéer gentemot
kej-sar Fredrik Barbarossa och stod vid sin död 1159
inför öppen brytning med denne. — Litt.: H.
K. Mann, ”Nicholas Breakspear” (1914); H.
Schrörs, ”Untersuchungen zu dem Streite Kaiser
Friedrichs I. mit Papst Hadrian IV.” (1916);
L. Weibull, ”Den skånska kyrkans äldsta
historia” (i Hist. Tidskr. för Skåneland, 5, 1917).
5) H. V, eg. O 11 o b u o n o de’ F i e s c h i,
valdes till påve 12 juli 1276 men avled redan
18 aug. s. å. Han återkallade Gregorius X:s
stadga om påvevalet men hann aldrig utfärda
nya bestämmelser.
6) H. VI (påve 1522—23) föddes i Utrecht
1459 och blev 1507 lärare för sedermera kejsar
Karl V, vars tillgivenhet han lyckades vinna i
hög grad. 1515 utnämndes han till biskop av
Tortosa, 1517 till kardinal, och 1520 insatte Karl
honom till sin ställföreträdare i Spanien. Som
påve sökte H. genomdriva sparsamhet i förvalt
ningen och hoppades genom reformer av kyrko ■
rätten och kyrkotukten kunna hejda den
luterska reformrörelsen. I det ena som det andra
misslyckades han dock, delvis på grund av
kardinalernas motstånd.
Hadrianus’ vall, av kejsar Hadrianus till värn
mot pikterna anlagd, av Septimius Severus
restaurerad befästningslinj e tvärs över England från
Tynes mynning till Solwayviken. L>en bestod av
fästningsvall, senare stenmur, med parallell grav
på n. samt jordvall(ar) på s. sidan, tåsten,
portar och torn.
Hadselöy [ha’selöi], sydligaste ön i ögruppen
Vesterålen, Nordland fylke, Norge; 10241 km2,
5,000 inv. Bebyggelsen är samlad på kustbrämet
(”strandflaten”) som en ring runt ön, vilken i
det inre höjer sig till 656 m ö. h. Större
handelsorter äro Stokmarknes och Melbo.
Hädubrand, se Hildebrand, myt.
Haebler [hä’b-], Konrad, tysk historiker
och biblioteksman (1857—1946), 1907—21
direktor för handskriftssamlingen i kungl. bibi, i
Berlin. Han utgav 1903—41 ”Sammlung
biblio-thekswissenschaftlicher Arbeiten”, vari H:s
epokgörande typologiska arbete
”Typenreperto-rium der Wiegendrucke”, avd. 1—5 (1905—24),
ingår. H. var den förste ordf, i Kommission für
den Gesamtkatalog der Wiegendrucke, som leder
utgivningen av en allt 1400-taIstryck omfattande
bibliografi. H. utgav en rad historiska och
biblioteksvetenskapliga arbeten.
Haeckel [hä’kal], Ernst Heinrich, tysk
zoolog och naturfilosof (1834—1919), prof, i
zoologi i Jena 1864—1909. — H:s specialforskning
ägnades helt åt de
lägsta djuren; främst
står hans
monumentala verk ”Die
Radio-larien” (1862—88),
vidare ”Die
Kalk-schwämme” (1872),
”Das System der
Me-dusen” (1879) och
”Studien über
Mone-ren” (1870). Denna
förtjänstfulla
specialforskning undanskymdes dock för samtid
och eftervärld av H:s
verksamhet som kämpe
för descendensläran och en ”monistisk”
naturfilosofi i samband därmed. Denna mycket omstridda
verksamhet började han redan 1863. Dess
främsta verk äro ”Generelle Morphologie der
Organismen” (1866), ”Natürliche
Schöpfungsgeschich-te” (1868: "Naturlig skapelsehistoria”, 1882;
förk. 190;), ”Antropogenie” (1874; det bästa;
många uppl.), ”Gesammelte populäre Vorträge”
(1878—79), ”Die Welträthsel” (1899;
”Världsgåtorna”, 1902). — H. kom att omfatta en
frisinnat idealistisk världsåskådning. När så
Darwin framlade sin urvalslära, grep H. med
hänförelse dess idé om framåtskridande utveckling
och kombinerade den med den Goetheska
romantikens tro på enheten mellan ande och materia
och den samtida liberalismens
samhällsuppfattning till ett naturvetenskapligt-filosofiskt system.
Som hans värdefullaste bidrag till
descendens-lärans utformning må nämnas den b i o g e n
e-tiska satsen (se d. o.). De
populärvetenskapliga skrifterna vunno stor utbredning och
ledde 1906 till grundandet av tyska
monistför-bundet. Av H:s resebeskrivningar finnes i sv.
övers. ”Indiska dagar” (1891).
Hæffner, Johann Christian Friedrich,
tonsättare (1759—1833). Född i Oberschönau i
Hessen-Kassel, erhöll han sin första utbildning
i Schmalkalden, sedan i Leipzig. H. begav sig
till Stockholm 1782 och anställdes omedelbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
