Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallström, Per - Hallstämpling - Halltorp - Hallucinationer - Hallwachseffekt - Hallwil - Hallwyl, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
753
Hallstämpling—Hallwyl
754
vemod. Ett djupt medlidande med allt, som är
till, kan betecknas som hans diktnings
grundstämning. Från början var H. förtrogen med
Byrons, Keats’ och Shelleys lyrik, gjorde sedan
bekantskap med Schopenhauer, som utövat ett
djupt inflytande på honom, och kom härigenom
att med sin frihets- och skönhetstör stande
romantik förena ett intensivt världsförakt. Från den
politiska och sociala radikalismen fjärmades han
efter 1900 av etiska och patriotiska synpunkter;
med lidelsefull skärpa deltog han efter 1 :a
världskrigets utbrott i pressdiskussionen på Tysklands
sida. —• Litt.: F. Böök i ”Svenska studier”
(1913); H. Gullberg, ”Berättarkonst och stil i
P. H:s prosa” (1939), ”Den bortglömde
diktaren” (i Ord och bild, 55, 1946).
Hallstämpling, stämpelns påsättande på
fabriks- och manufakturvaror. Varor, som
tillverkades vid de verkstäder, vilka lydde under
hallrätt, skulle uppföras på ett rum, den s. k. hallen,
för att där besiktigas, innan de utlämnades till
försäljning. Besiktningen förrättades av vid
hallrätterna anställda edsvurna hallmästare.
Varje arbetsstycke skulle vara försett med
tillverkarens märke, och befanns det vara felfritt,
påsattes en s. k. hallstämpel.
Halltorp, socken i Kalmar län, S. Möre
härad, vid Kalmarsund, s. v. om Kalmar; 51,17
km2, 987 inv. (1951). H. är en bördig, vacker
slättbygd. 1,597 har åker. Vid statsbanelinjen
Karlskrona—Kalmar ligger stationssamhället
H a 111 o r p (210 inv.) med ett par mindre
industrier. Egendomar: Värnanäs med
Värnaby-gård. Kyrkan av sten härstammar från äldre
medeltiden. Ingår i H:s och Voxtorps pastorat i
Växjö stift, S. Möre kontrakt; tillhör
storkommunen Södermöre.
Hallucinationer (lat. hallucinätio, till
(h)al(l)u-cinåri, vara själsfrånvarande),
sinnesförnimmelser utan underlag i verkligheten, d. v. s. utan en
motsv. retning av sinnesorganet. Man skiljer
mellan h. och illusion, vilken senare innebär
en felaktig uppfattning av en företeelse, en
omtolkning av ett sinnesintryck. H. har för den
hallucinerande absolut verklighetskaraktär; man
talar i annat fall om
pseudohallucina-tioner. Till de senare räknas även
övergångarna mellan illusion och h.
H. äro ett sjukdomssymtom av mycket stor
betydelse. Genom övertygande livlighet förfalska
h. de sjukas uppfattning av verkligheten, särskilt
hos förvirrade och förryckta sinnessjuka. H.
förekomma dock även under i övrigt normala
förhållanden. Kroppslig och andlig trötthet, oro,
väntan eller i allm. en stark emotionell spänning
disponera till h. I halvslummer, på övergången
från det vakna tillståndet till sömn eller
tvärtom, äro h. ej ovanliga; de kallas under dessa
förhållanden hypnagoga. Vid den hypnotiska
sömnen förekomma även livliga h., vars
utmärkande drag äro, att de kunna förändras under
inflytande av hypnotisörens vilja.
H. kunna förekomma inom vart och ett av
människans fem sinnesområden: hörsel, syn, lukt,
smak och känsel. Som ett känseln underordnat
sinne bör muskelsinnet särskilt nämnas, enär h.
inom muskelsinnet ha stor betydelse vid vissa
sjukdomar. Den viktigaste formen av h. äro
hörselvillorna. De äro synnerligen
vanliga och ha, särskilt i den form, som av de sjuka
kallas ”röster”, en så förvillande likhet med
verkligheten, att den sinnessjuke ej kan undgå
att vilseledas och tro, att det är verkliga
människor, fiender eller gynnare, som höras omkring
honom. Syn hallucinationer äro rätt
sällsynta i form av visioner med någon större
tydlighet. I allm. ha de mera karaktär av bilder,
som skymta för den sjuke, liknande tavlor och
avbildningar med el. utan färg. T. o. m. när
bilderna äro rätt tydliga, tyckes den sjuke känna,
att de äro produkter av hans egen fantasi.
Synhallucinationerna äro karakteristiska för
alkohol-intoxikationen (t. ex. delirium tremens) och
kunna i allm. sägas vara vanliga i sådana tillstånd,
som bero på en förgiftning eller en infektion
(infektionsdelirier i tyfus, koppor o. s. v.). Även
h. berörande känselsinnet äro vanliga under
sjukliga förhållanden samt äga stort realitetsvärde
för den sjuke. Om det närmare sammanhanget
vid h:s uppkomst känner man ännu ingenting
med större visshet, men åtskilliga hypoteser ha
härvid uppställts. Dels anses mekanisk retning
av olika hjärncentra kunna förekomma t. ex.
genom tryck av tumörer, dels störningar i
hjärnans normala funktion genom toxisk
påverkan vid förgiftningar av olika slag. Den
psykoanalytiska psykiatrien hävdar, att h. är uttryck
för en förträngd önskan el. föreställning, som
återkommer i förklädnad av en h. Då den är
främmande för el. fientlig mot personens
medvetna uppfattning, måste den komma utifrån och
får därför karaktär av en yttre retning av ett
sinnesorgan. — Litt.: O. Bumke, ”Lehrbuch der
Geisteskrankheiten” (6:e uppl. 1944); D. K.
Hen-derson & R. D. Gillespie, ”A text-book of
psy-chiatry” (6:e uppl. s. å.); K. Jaspers, ”Allgemeine
Psychopathologie” (4:e uppl. 1946).
Ha’llwachseffekt [-vaks-], uppkallad efter
upptäckaren (1888), prof. Wilhelm Hallwachs
(1859—1922) i Dresden, se Fotoelektrisk effekt.
Hallwil [halvi’l], slott i kant. Aargau,
Schweiz, en av Europas äldsta medeltidsborgar.
Slottets äldsta nu bevarade partier härstamma
från början av 1000-talet, men vid de grävningar,
som 1910—12 på föranstaltande av grevinnan
Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, utfördes där
och leddes av Nils Lithberg, anträffades rester
av en äldre, primitiv borganläggning (se
praktverket ”Schloss H.” 1—5, 1924—33). Slottet,
som sedan uoo-talet varit i släkten v. Hallwyls
besittning, tillhör sedan 1925 en särskild
stiftelse, Die Hallwilstiftung, och är nu museum.
Hallwyl [halvi’l, sv. utt. haT], urgammal ätt
i Schweiz, vilken från 1300-talet varit tysk
riks-grevlig, urkundligt känd sedan 1113. Till Sverige
överflyttade greve Walter v. H. (1839—1921),
g. 2:a ggn m. Anna Fredrika Wilhelmina
Kempe (1844—1930), efter faderns, bruksägare
W. H. Kempes, död 1883 delägare i
Ljusne-Vox-na bruksegendomar. Bland de betydande
donatio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
