Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halofenomen el. ringfenomen - Halofyter, halofiler, saltväxter - Halogen - Haloider, haloidsalter - Halokromi - Halonen, 1. Pekka - Halonen, 2. Eemil - Halorrhagidaceae - Haloscias - Hals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761
Halofyter—Hals
762
Halofenomen.
Nu är minimideviationen vid 6o° brytande kant
i is 2i° 50’, varigenom förstås, att färgade
bisolar (parhelier) eller b i m å n a r
(parase-lener) böra synas i jämnhöjd med solen och på
nämnda avstånd eller en smula större vid större
solhöjd, om de brytande 6o°-kanterna till
övervägande antal stå lodrätt; 22°-ringen bildas
analogt av de ej regelbundet ordnade, pendlande
iskristallerna; därför är den ej heller så ljus- och
färgstark som bisolarna. En tangerande
båge till ringens överkant uppstår i mer el.
mindre liggande isnålar. Den färglösa
horisontalringen el. bisolringen löper runt
horisonten på samma höjd som solen och bär på
flera ställen bisolar el. motbisolar (p a r a n t h
e-lier, parantiselener); den uppstår genom
reflexion mot vertikala kristallytor. Kring solen
ses, ehuru sällan, en ring med 46° radie och
tillhörande 46°-bisolar; deras förklaring är
analog med 22°-ringens och dess bisolars, men den
brytande kanten är 900, d. v. s. strålen går in
genom en basyta och ut genom en sidoyta eller
tvärtom. 46°-ringens övre tangerande bågar
kallas cirkumzenitala bågar.
Halofyter, h a 1 o f i 1 e r, saltväxter, de
vanl. suckulenta växter, vilka förekomma på
mark, som innehåller större mängd klornatrium,
ss. havsstränder och saltstäpper, t. ex. sodaört,
glasört m. fl. mållväxter.
Halogen [-jè’n] (av grek, hals, salt, och
ge’-nein, födas), eg. saltbildare, benämning på
grundämnena klor, brom, jod och fluor i periodiska
systemets sjunde grupp. Haloidsalter äro
salterna av klor-, brom-, jod- och
fluorvätesyrorna, vilka utmärka sig därigenom, att de ej
inne
hålla syre. Införes h. i organiska syror, uppstå
h a 1 o g e n s y r o r.
Haloider, haloidsalter, se Halogen.
Halokromi (till grek, hals, salt, och chroma,
färg), benämning på karakteristiska färgningar,
som erhållas vid tillsats av konc. svavelsyra el.
metallsalter till vissa organiska föreningar utan
att någon väsentlig strukturändring inträffar.
Ha’lonen. 1) Pekka H., finländsk
landskaps- och folklivsmålare (1865—1933). H.
studerade i Helsingfors samt under längre vistelser
i Frankrike och Italien. I sina tidigare arbeten
anslöt sig H. till fransk impressionism men
övergick kring sekelskiftet alltmer till ett koloristiskt
dämpat, monumentalt uppfattat figurmåleri med
motiv ur finskt folkliv (”Vägbrytare i Karelen”,
1900, Ateneum; fresker i det numera förstörda
Juseliusska gravkapellet i Björneborg, 1902,
”Vi-lostund”, 1905, Ateneum). Från omkr. 1910
målade H. huvudsaki. lyriskt subtila landskap. H.
erhöll 1925 prof:s titel.
2) Eemil H., den föreg:s kusin, skulptör (f.
1875). Han gjorde sig känd med ett projekt till
staty över E. Lönnrot och reliefer till Finlands
paviljong på världsutställningen i Paris 1900. H.
har utfört dekorativa skulpturer i trä och sten,
tidigare i nationell stil (Lallukkas affärspalats i
Viborg); senare ”Kristus” samt ”Aino”
(Ateneum i Helsingfors).
Halorrhagidäceae, växtfam. inom ser.
Myrti-florae bland koripetalerna, närmast släkt med fam.
Oenotheraceae. Omkr. 100 arter, örter (sällan
halvbuskar), i allm. med oansenliga blommor. De
flesta växa i s. halvklotets varmt tempererade
länder; i Europa finnes blott släktet
Myriophyl-lum. Se även Gunnera.
Halo’scias, bot., se Ligusticum.
Hals. 1) (Anat, och 200I.) Den kroppsdel, som
förbinder huvudet med bålen. Den är än i det
yttre starkt markerad, ss. hos flertalet
däggdjur, fåglar och kräldjur (utom ormar), än ej
utformad som en särskild kroppsdel (hos fiskar).
Om människans h. se vidare Människan och
under Halssjukdomar gjorda hänvisningar.
Pekka Halonen: Vägbrytare i Karelen, 1900. Ateneum,
Helsingfors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
