Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansa, Hanseförbundet - Hansans organisation och omfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Hansa
872
städerna ett förbund mot Danmark, men de
förbundnas inbördes oenighet och tronstridema i
Sverige gjorde krigsföretagen mot Valdemar
resultatlösa. Efter Albrekts av Mecklenburg val
till svensk konung 1363 bröt sig Norge ur
förbundet och närmade sig Danmark. Den
gemensamma faran enade då de tyska hansestäderna.
På en stor hansedag i Köln nov. 1367 ingingo
de ”vendiska” och ”westfalisk-preussiska”
städerna ett stort anfallsförbund mot Danmark och
Norge, den s. k. Kölnkonfederationen. För att
täcka krigskostnaderna skulle i alla städer
upptagas en särskild utförseltull (PfundzolT). Till
förbundet slöto sig även konung Albrekt av
Sverige, hans fader, hertig Albrekt av Mecklenburg,
och grevarna av Holstein. Inför denna övermakt
gav Valdemar snart spelet förlorat. Genom
freden i Stralsund 1370 erhöll h. för 15 år viktiga
fasta platser med landområden vid Öresund i
Skåne och rätt att uppbära större delen av
inkomsterna från dessa.
Stralsundsfreden betecknar höjdpunkten av h:s
maktställning. Dess ställning i Norden
försämrades emellertid, sedan drottning Margareta
åvä-gabragt unionen mellan Danmark och Norge och
återförvärvat den skånska kuststräckan.
Inbördes rivalitet tillkom. Lybecks krav att betraktas
som östersjöhandelns stapelort erkändes ej av de
preussiska och nederländska städerna, vilka drevo
direkt handel mellan Nord- och östersjöområdena
genom de danska farvattnen. Erik av Pommern
närmade sig därför de nederländska städerna och
motarbetade de vendiska. De senare förde 1426
—35 (i förening med holsteinarna) ett
resultatlöst sjökrig med Erik. Efter ett olyckligt krig
mot de holländska städerna måste h. 1441 medgiva
dem rätt att segla till östersjöhamnarna.
Därjämte pågingo inre ståndsstrider mellan
köpmannaaristokratien och hantverkarna i flera
hanse-städer. De tyska territorialfurstarna sökte
inskränka städernas självstyrelse, varför flera av
dessa upphörde att utöva självständig politisk
verksamhet. Samtidigt uppstod i de främmande
länderna en påtaglig strävan att inskränka h:s
privilegier och krossa dess handelsherravälde.
Dess Rysslandshandel led svårt av Novgorods
införlivande med storfurstendömet Moskva, och
1494 stängdes Novgorodkontoret. Även i de
nordiska länderna stodo unionskonungarna tidtals på
spänd fot med h. och särskilt Lybeck, vilket
medförde, att denna hansestad då sökte
anknytning till det nationella partiet i Sverige. Lybeck
jämte Danzig understödde Gustav Vasa i hans
befrielsekrig och fingo därför vidsträckta
privilegier 1523, vilka gav dem och deras förbundna
städer ensamrätt att handla på Sverige. Denna
de nordtyska hansestädernas ekonomiska
hegemoni var dock outhärdlig för Sverige, som i
förening med Danmark under grevefejden krossade
Lybecks handelsherravälde. H. blev nu nästan
blott ett namn. Dess kontor i Bergen förlorade
sina viktigaste privilegier 1560, och det i London
rönte samma öde under Elisabets regering.
Uppkomsten av nya vägar för världshandeln vid
1500-talets början hade f. ö. rubbat
hansestäder
nas merkantila makt i n. Europa. Visserligen
flyttades kontoret i det avtynande Brygge 1540
till det uppblomstrande Antwerpen, men detta
ledde ej till nämnvärd förbättring i läget. Långt
innan den sista hansedagen hölls 1669, hade h.
faktiskt upphört att existera. Blott de tre fria
riksstäderna Hamburg, Lybeck och Bremen
fortforo att in på 1800-talet vara förenade i ett
förbund, under vars skydd kontoren i Bergen,
London och Antwerpen stodo, tills de avyttrades 1775,
resp. 1852 och 1863.
Hansans organisation och omfattning. H. var
icke ett fast organiserat förbund i nutida mening
utan snarare en intressegemenskap, som efter
hand utvecklats mellan vissa städer. Endast några
få hansestäder voro fria riksstäder (t. ex.
Lybeck) ; de flesta hörde under olika landsherrar,
men dessas myndighet var i början starkt
begränsad. Hansedagen, h:s representativa
organ, fattade beslut i förbundsärenden och utövade,
i varje fall formellt, dess högsta lagstiftande,
dömande och verkställande makt. Till hansedagarna
kallades ombud för alla till h. anslutna städer.
För besluts fattande fordrades i regel
enhällighet. Om en stad eller grupp ej önskade biträda
ett beslut, togs saken ”ad referendum”, d. v. s.
ombuden beslöto att förelägga sina
uppdragsgivare densamma till ny prövning. I dylika fall blev
hansedagens beslut (recess) icke utan vidare
bindande för den, som på detta sätt reserverat sig.
Ett tvångsmedel mot tredskande medlemmar hade
dock h. i att förklara en stad verhanst, d. v. s.
utesluten ur h. och förlustig de hanseatiska
privilegierna i utlandet. H:s förnämsta skattekälla
vid kritiska tillfällen var pundtullen, en
extraordinär utförseltull, som upptogs i hansestäderna
och kontoren. Lybecks råd fungerade mellan
hansedagarna såsom en h:s kommission, vilken
tillvaratog dess intressen. H:s organisation var
ganska löslig. Kompetensregler eller -gränser för
hansedagens maktbefogenhet saknades, likaledes
förbundsstadgar. Dessutom rådde en viss
oklarhet om huru många städer, som tillhörde h.
Inalles ha omkr. 70 städer räknats till h., men de
ha aldrig på en gång varit representerade på en
hansedag. H. lyckades länge hävda och vidga
de tyska köpmännens privilegierade ställning
utomlands samt freda dem mot svårare övergrepp.
Ävenledes ingrep den ofta med kraft mot
sjörö-veriet och arbetade på införandet av
internationella handels- och folkrättsliga stadganden. Den
hanseatiska handeln ökade i hög grad
varuomsättningen och medförde utomlands en stark
påverkan av den högtstående tyska stadskulturen.
Litt.: De viktigaste urkundspublikationerna äro
”Hansisches Urkundenbuch” (1876 ff.),
”Hanse-recesse” (24 bd, 1870—1913) och ”Hansische
Geschichtsquellen” (12 bd, 1875—1922), samtliga
utg. av Verein für Hansische Geschichte, som
sedan 1871 även utger tidskriften Hansische
Ge-schichtsblätter. Bland den ytterst omfångsrika
litteraturen märkas bl. a. D. Schäfer, ”Die
Han-sestädte und König Waldemar von Dänemark”
(1879) och ”Die deutsche Hanse” (2:a uppl.
1914); E. Daenell, ”Die Blütezeit der deutschen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
